Kontext

Nu är jag sedan några dagar hos son o sonahustru, O & C i K. Vi spelar spel, plockar svamp, umgås och förser mig med kunskaper kring internetförsäljning och IP-telefoni. Ett tag trodde jag att jag skulle kunna ha Skype i mobilen på mitt surfa-så-mycket-jag-vill-avtal. Men se det gick inte.

 

Parallellt spökar det där ärendet i Länsrätten. Inga märkvärdigheter egentligen. Kommunen står på sig och jag/vi har svarat med att också stå på oss. Men det har verkligen kostat på. Igår hade jag migrän av obehaget att befatta mig med detta och jag har varit sömnlös flera timmar några nätter på rad. Jag förbannar att jag gav mig in i det hela. Dessutom räknar jag med att det är utsiktslöst, dvs att vi går tomhänta ut ur det hela. Möjligen med ett försämrat rykte kring företaget. Vi lär vara helt körda i den kommunen och det är bara att hoppas på att vi inte är körda i alla svenska kommuner.

 

De mina skrattar åt mig och min önskan om ett dialogiskt klimat då jag enligt deras förmenande förklarat krig i Länsrätten.

 

Ja ja. En lärdom var det i alla fall. Nu kan jag begrepp som Länsrätt och Kammarrätt och att det inte kostar något att driva ärenden i dessa instanser. Alltså, vi kan inte åka på anspråk för rättegångskostnader. Fortfarande är jag engagerad i saken, alltså det vi strider för. Men just nu känns det som David mot Goliat. Räknar med att kommunen kommer att stå kvar vid sin inställning och att Länsrätten då går in och ger en dom. Förmodligen till vår nackdel. Den domen kommer vi att acceptera. Nu gäller det att trassla oss ur den här situationen fortast möjligt, för det obehag jag upplever är verkligen inte värt priset. Vi har påtalat ett missförhållande om snedvriden konkurrens som missgynnar den typ av företagskonstruktion som vi har och tiden/byråkratin verkar inte mogen att se det så. Punkt.