Kontext

Det jag är med om nu får mig att känna mig ung. Är på väg till Kungliga huvudstaden med mitt SJ årskort som ständig följeslagare. Så här när nästan ett helt år gått kan jag summera att det nog lönat sig för mig att ha det här årskortet. Nåväl. I förmiddags var jag ute på nätet för att kolla när tågen går. Med årskort kan jag strunta i framförhållning. Jag bara tar det tåg jag vill ta.

Till min förfäran såg jag att det inte fanns några platser kvar. Inte en enda under hela dagen. Och för den delen inte under natten heller. Provade om det fanns betalbiljetter. Samma resultat. Insåg nu, åt helvete för sent, att det är en resehelg. Alla djävlar ska hem just idag.

Jag bara måste vara framme ikväll. Alternativet att jag inte skulle lyckas finns inte. Men hur gör jag?

Jag bestämde mig för något som jag gjort många gånger förr, i min ungdom. Det går. Jag åker tåg och det går. Jag har bl a rest biljettlös genom Europa tillsammans med mina studiekamrater. Jag hade sabbatsår men ville följa med på studieresan. De hade en gruppbiljett och jag var alltså en extra person. Konduktörerna räknade till 26 och tittade på biljetten där det stod 25 och de trodde naturligtvis att de räknat fel. Genom hela Europa. Så jag vet att det går.

Valde ut det tåg som har en anslutningsbuss som går 15.10 från min stad i midjan av Mellanmjölkens land. Bussen var knökfull. Perrongen vid tåget kryllade. Ställde mig intill en extra kryllande skara. Det var några familjer som skulle sitta i vagn 4 (bistrovagnen) och de hade 12 biljetter och jag vet inte hur många kryllande barn i olika bångstyrig ålder. Den dynamiken passade mig. Ju stökigare, desto bättre. Det förvillar konduktörer som ska hålla ordning. Bistrovagnen skulle dessutom kunna bli en räddning. Krånglade upp med min osedvanligt  stora väska bland åtskilliga andra osedvanligt stora väskor.

Släntrade mot bistron. Där hörde jag ett samtal mellan en ung man och konduktören. Hon hävdade att tåget var absolut fullt och att han faktiskt inte kunde åka med. Han gjorde några tappra försök att beveka henne men hon var mycket övertygande i sin hållning. Inte ens i bistron kunde han sitta.

-        Det här hör inte jag, tänkte jag. Jag måste vända så jag inte hör det här. Hon får inte se att jag var där och hörde. Hittade en tom plats intill en ung tjej och här sitter jag nu. Barnen kryllar så fint så  fint och konduktören bara kastade ett snabbt öga på mitt årskort innan hon tog sig an stöket.

Vi närmar oss första stoppet och nu är det spännande att se om jag måste flytta mig. Jag håller andan. Mammorna till de kryllande barnen passerar med stora börsar i handen på väg till bistron.

-        Pu, nu går tåget igen utan att någon gjort anspråk på min plats. Jag säger ju det. Det går.

Det är faktiskt lika spännande att åka nu som i min ungdom. Jag sitter här på tåget hur cool som helst och bara vet att det går. Och inte kan de kasta av en gråhårig dam som inte fattar att man ska ha platsbiljett när tåget är knökfullt. Det syns nämligen inte utanpå att jag känner mig ung. Och inte syns det att jag ler inuti heller.