Kontext

Jag tillhör det resande folket. I förmiddags undrade jag om och i så fall när jag över huvud taget skulle komma hem idag. Blev uppskrämd av meteorologerna på TV i morse. De  pratade om omfattande snöoväder i östra Svealand och längs Norrlandskusten. Precis den sträcka jag ska avlägga. Nog är vi lite försenade, men inte alls särskilt mycket. De har satt in ersättningsbuss sista sträckan hem till min stad. Jag kan alltså se fram emot att få sova i min egen säng. Mysigt.

I Kungliga Huvudstaden bytte jag från ett tåg till ett annat. I väntan på det nya, aningen försenade tåget, släntrade jag på Centralens övervåning till det där stället som heter Gooh och som är min favorit. Kanske inte så mycket för miljön som för smakerna. Men jag behövde inget, egentligen, utan var mest bara söt- och köpsugen. Vid kassan låg biskvier.

Tänk, det är exakt 8 år minus några månader sedan jag åt en biskvi sist. Det var på min mammas begravningskaffe 3 januari 2003 som vi hade biskvier. Hon älskade biskvier, nämligen. Hon var en riktig biskvi-expert. Den feta krämen skulle inte vara mjäkig och mandelbotten skulle vara både krispig och seg. Goda exemplar av biskvisläktet fick henne att stöna högljutt av njutning.

Jag tror att den här biskvin, ja, jo, jag köpte en, skulle fått hyfsat gott betyg av min mamma. Hon skulle nog ha stönat.

Själv gladde jag mig åt att för ovanlighetens skull ha ett trevligt och tivialt minne av henne. Det har tagit 8 år. I vägen har funnits minnen av tyngre karaktär.  Intressant vad en liten biskvi kan lätta upp tillvaron i snöyran på väg hem till midjan av mellanmjölkens land.