Ogilla! Gilla!
I Drottningstaden bor jag hos kompis IJ. Hon har fel på stämbanden. För närvarande pratar hon över huvud taget inte för att stämbanden ska läka under – förhoppningsvis – positiv inverkan av antibiotika. Det är lite speciellt att umgås med en ultrakommunikativ människa som inte får säga nåt. Jag pratar på och hon skriver lappar. Det går riktigt bra. Men att pratpromenera utomhus är lite svårare. Då finns inte lapparna till hands – kroppsspråk gäller och det går hyfsat det med. Men inte blir det några terapeutiska djup, inte. Hur får man till ett samtal om väsentligheter genom att ställa ja- och nej-frågor? Det blir liksom inte ett gemensamt utforskande. Kära IJ. Du får helt enkelt bli frisk. Det här är inte kul. Dessutom har hon dragits i åratal med röstproblem. Det har liksom kommit och gått. Ogilla!
Vi var på Böhmisk barock-konsert igår i Tyska Christinae kyrkan. Bohemian Rhapsydy stod det på programmet, musikerna heter Göteborg Baroque. Himmel vad det svängde. Böhmisk barock-rock skulle jag vilja säga. De spelade på gamla och nya instrument och hade publiken ljudligt med sig. I pausen bjöds på vitt vin och salta pinnar. Det kändes, vad ska jag säga, ovant, att få alkohol i kyrkan, bara så där för trevnadens skull. På det hela taget var det ett ös, som inte tog hänsyn till gammal vördnadsfull konvention om hur man beter sig i kyrkor. Det fanns ingen tvekan om att musiken uppskattades. Ingen tvekan om man får applådera i kyrkan eller inte. Publiken gav raka besked. Gilla!
