Kontext

Mitt i allt det trevliga jag upplever - det är som en varm avspänd solig sommardag - märker jag att molnen tornar upp sig i horisonten. Det är framför allt när jag har en stund för mig själv som jag tänker på vad som komma skall.

Närmast på tur står samtalet med läkaren till veckan, den 22 augusti. Jag sätter upp punkter att prata med henne om på på en minneslapp som ännu bara finns i min hjärna. Jag vill ta del av resultaten från datortomografin, jag vill veta mer om vad dom hittade respektive inte hittade under TUR-B operationen. Jag undrar hur gamla mina tumörer kan tänkas vara och hur åldern påverkar prognosen. (Kan det vara så att gamla långsamt växande tumörer har bättre prognos än unga aggressiva?) Kan min Kenyavistelse och möjliga möte med bilharzia runt 1980 ha något med min cancer att göra? Jag vill framför allt ta del av behandlingsplanen, diskutera den och göra den till min och jag är ivrig att agera, NU.

Jag försöker också föreställa mig hur det kan vara att behandlas, delvis må dåligt och bo ensammen i mitt radhus. Tänker särskilt på första tiden, innan jag lärt känna mina kroppsliga symtom på BCG medac-behandlingen. Tror att det är lättare att ensam klara av sjukkänsla om man känner igen symtomen och vet att de är både normala och ofarliga. Tänker att det kan vara som migrän, som är nog så besvärligt, men som är en baggis för jag vet hur jag kommer att ha det ett antal timmar och att det bara är att bädda ner mig och dra ner rullgardinen och "ta det".

Ibland tänker jag också på möjligheten av att det kanske inte är så positivt som jag nu tror. Kanske blåsan ryker nu, trots allt. Och då har jag definitivt något att ta itu med. Då skall jag läsa på och ta ställning för vilken typ av blåsa jag ska ha. Träffa folk och höra hur det varit att leva med ny blåsa under en längre tid.

Det är kanske till och med så att datortomografin visar på spridning. Jag snuddar vid ett scenario där jag går mot en snar död och hur det kan tänkas vara. Men bara snuddar, för det är inte troligt just nu. Blir det aktuellt, ska jag nog bearbeta det också och troligen ha professionell hjälp för att kunna ha ögonen öppna även då.

Emellanåt tänker jag på att jag för resten av livet kommer att leva med en hotbild. Det är redan en realitet men jag har inte kommit till det skedet än. Jag har liksom inte kommit över första puckeln, dvs att överleva första behandlingsomgången. Det kommer att vara en del av mitt resterande liv att jag när som helst kan råka ut för recidiv (återfall). Det är det absolut troliga. Det blir tydligt för mig, det som faktiskt gäller oss alla, att vi har våra dagar på jorden till låns och att de är räknade. Och det gäller att förhålla sig till detta existentiella faktum på ett sätt som inte försämrar livskvaliten medan jag faktiskt lever.

Nyligen läste jag om en kille i England som fick en dödsdom av sina läkare. Han sålde hus och hem och allt han ägde och drog iväg ut i världen och levde loppan för pengarna. För han skulle ju dö snart. Det var bara det att han inte dog. Besviken stod han där, luspank och vid liv och anklagade läkarna. Så ska jag inte göra, har jag tänkt.

Trots grubblerierna är jag förvånandsvärt lugn och samlad. Jag har stort behov av att förstå mina livsvillkor, att se sanningen i vitögat - och att, som den gris jag är, ha sikte på "ett liv efter jul". Det känns ödesmättat. Det är som att jag otåligt vill gå åskvädret till mötes, beredd att ta både störtskurar, kastvindar och en och annan blixt. Med öppna ögon. Jag är mer än beredd.