Nyss pratade jag med min kollega som tillsammans med mig äger vårt gemensamma företag. Vi har ihop det, om man så säger, vi är som gifta med varandra. Jag har inte haft någon kontakt med henne på hela sommaren och nyss ringde jag för att höra av mig och liksom öppna för tanken på att det finns en jobbhöst i antågande. Det var gott att pratas vid. Även hon börjar närma sig tanken på jobb. Vi tar det lite försiktigt båda två.

Å så berättade jag om min sommar. Om mardrömmen som nu verkar vara en solskenshistoria. Om att huset fått sin uppgradering och om vikariejobbet som är både roligt och går bra. När jag drog kortvarianten om hälsan insåg jag att nästan hela sommaren gott åt till existentiella grubblerier. Om möjligheten av jag kanske snart ska dö av nåt mikroskopiskt djävulstyg eller genomgå tuffa behandlingar för att rädda mitt liv. Hela djävla sommaren. Jag kom i kontakt med att det faktiskt har kostat på, blev rörd och våt i ögat. Det är jag nu med när jag sitter och skriver.

Jag berättade också om mina skuldkänslor, om att jag känt mig skurkaktig som kanske inte kan vara arbetsför i höst. Hon fångade mig och sa med värme i rösten

– Ja, det är ju väldigt skurkaktigt. Det hjälpte mig att åter inse att jag faktiskt inte är skyldig om min ohälsa ställer till det.

Nu är ju faran över för den här gången. Så uppfattar jag läget. Jag väntar mig nämligen goda besked från cystoskopin (titten in i blåsan) på måndag om en vecka.

Man skulle faktiskt kunna tänka annorlunda kring ett eventuellt ohälso-scenario*. Ur mitt eget perspektiv är det ju trist. Men det skulle faktiskt kunna bli en rejäl injektion för företaget. Kanske skulle andra krafter kunna kliva fram och tillföra både fart och fläkt, kraftinjektion och ny inspiration. Det skulle företaget må bra av. Det tål att tänka på. Jag skulle eventuellt inte behöva vara döende för att detta ska ske. Hallå tillvaron. Dörren är öppen för det. Skulle till och med få mig att tycka att hösten skulle bli roligare att tänka på.

*) Till nytillkomna läsare vill jag förklara mitt språkbruk. Jag undviker medvetet och efter bästa förmåga ordet ”sjuk”. Jag vill tänka friskt och är noga med att använda ett friskt språk då jag menar att språket påverkar mina tankar och därmed mitt agerande och eventuellt och delvis hur det går för mig. Sedan jag fick beskedet om avancerad blåscancer i juli 2007 har jag envetet ansträngt mig att tänka friskt. T ex har jag genomgått undersökningar på friskhuset, gått hos friskgymnast, åkt friskresor, jag har verkat bland  de friska och så att säga frisk-skrivit mig så mycket jag bara orkat etc. Det här är mitt sätt att påverka situationen.

Nu blir jag aningen filosofisk en stund. Lyssnar på en sommarpratare i repris, Karin Johannisson professor i idé- och lärdomshistoria, som talar om tårarnas historia. Det får mig att reflektera över känslor…

Jag har länge gått med en obekväm inställning till alla uppdelningar av känslor. Olika förståsigpåare beskriver ett antal grundkänslor. De kan vara 4, 6, 8 eller fler, det varierar, och de definieras på sätt.

Grundkänslor är barnets tidiga känslor utifrån vilka andra senare utvecklats – alltså en definition som bygger på människans utvecklingsstadier från baby till vuxen.  Andra har definierat grundkänslor som de känslor som är lika i olika kulturer som en del av vad vi som nyfödda har tillgång till.

På Landstinget Kronobergs hemsida beskrivs 8 grundkänslor indelade i positiva och negativa

De positiva är:

1. intresse – upphetsning

2. välbehag – glädje

3.  förvåning – att bli överrumplad

De negativa är:

4.  rädsla – skräck

5.  ilska – raseri

6.  oro – förtvivlan

7.  skam – förödmjukelse

8.  avsmak – avsky

De sex kulturobereoende grundkänslorna enligt en artikel i Forskning och Framsteg

1.  ilska

2.  avsky/äckel

3.  rädsla

4.  glädje/förnöjelse

5.  sorg/ledsenhet

6.  förvåning

Andra menar att det vara finns fyra grundkänslor:

1.  rädd

2.  arg

3.  ledsen

4.  glad

En del brukar ha med sexuell laddning som en känsla. Andra inte.

Jag tror jag vänder mig emot ett förenklat synsätt och en alltför grovt tillyxad indelning av känslor. Det finns en evolution, det finns kön, klass, etnicitet, det finns åldrar och kulturer, det finns ett sammanhang, en förväntan och förförståelse… Känslor är definitivt sammanhangsberoende. Och beroende av hur jag anser att jag bör känna i detta sammanhang.

När jag tänker på mina egna känslor, för ja, jag är ju begåvad med ett rikt känsloliv, så tycker jag aldrig att jag kan beskriva dem som så där rena och enkla. De är ALLTID en komplex palett av förnimmelser och de är i rörelse. Som en väder, ungefär. Det är ytterst sällan jag med en känsla av äkthet kan beskriva en känsla som en klockren grundkänsla.

Det är till och med så att jag undrar om inte indelningen kan vara skadlig. För vi tenderar att passa in oss i beskrivningen av grundkänslor. De stimulerar stereotyper och får funktionen av rättning i ledet. De bidrar inte till nyansering och fördjupning.

Äsch, nu känner jag mig flummig, ute på alltför djupt vatten för mig själv. Också det en känsla. Absolut inte en grundkänsla. Mer åt osäker-, vilsen-, trevande-, undrande-, intresserad-, nyfiken-hållet. På en äventyrlig resa på jakt efter känslan av Eureka, där-satt-den. Men dit har jag inte nått. Än.

En sak är då säker (enligt mig). Känslor är drivkraft för mänskligt agerande. Känslor är som motorer.

Jag brottas just nu med tomheten. Den där tomheten som uppstår när faran är över. Och då tänker jag på resultatet av gårdagens ultraljudsundersökning. Märker också att skammen sakta men säkert kryper sig på mig. Skammen över att ha oroat mig i onödan och bloggat om det.

Jag säger då det. Alla dessa känslor som inte är särskilt supportande. Johan Rabaeus sommarpratade häromdagen om sina demoner, som vid ett tillfälle satt på parkett. Fint uttryck. Mina demoner just nu heter "livets tomhet" respektive "skam över vältalig oro i onödan". De sitter på parkett och snackar så ljudligt så att bara jag hör.

Bakom dessa parkettsittande tjattrande demoner har jag faktiskt en nöjd publik som tycker att min sommar i stort sett varit himla bra. Huset har fått sin välbehövliga översyn, jag har blivit kroppsligt rörligare och lättare, jobbet på gruppboendet går bra och jag trivs med det och det kommer min börs också att göra. Och så har jag ju, trots vissa hälsofrågetecken, fått goda besked. Jubel.

Dottern och jag påbörjade tapetseringen av köket igår. Vi kom igång rätt sent och hann därför bara med de hellånga normalbreda våderna. Återstår tapetsering av två smalare hellånga remsor samt ovan och under fönster. Konstaterar att även tapetseringen tar sin tid, inte bara förarbetet. Det finns nog en och annan bubbla i underlaget, det är stört omöjligt få dän strömbrytaren, huset eller våden är kanske aningen snett och det är svårt att låta bli att kladda ner tapetens framsida etc. Tapetseringen är alltså inte perfekt.

Jag har valt en något mörkare grå nyans på tapeterna. Det står så vacker mot det vita i kakel och fönsterfoder, mot det orangebruna klinkergolvet och ytorna på bänkarna - stavlimmad boken och stålgrått rostfritt stål. Jag är verkligen nöjd med helheten.

Har ju fått anledning att lära mig ytterligare något nytt inom läkekonsten.

Om smultronmärke, hemangiom står att läsa idel trevligheter:

Hemangiom, ofta förekommande godartad blodkärlstumör. Termen har av tradition använts även om bildningar som saknar tumörkaraktär och i stället utgörs av ansamlingar av utvidgade (missbildade) blodkärl, t.ex. eldsmärken. (Källa Nationalencyklopedin)

Ett hemangiom är ett "blodkärsnystan", dvs en tumör som utgörs av blodkärl. Vi människor kan ha dessa i huden, i tarmen och på många andra ställen i kroppen, och oftast orsakar de inga men. Hemangiom, som ofta kallas kavernösa, kan också finnas i levern. Sjukdomen är ofarlig och den orsakar inga symtom, och någon behandling är därför inte nödvändig. (Källa Pion)

Sjuksköterskans kommentar kring hemangiom var att vi människor inte är perfekta. Vi har våra missbildningar både på ytan och, som i mitt fall, i levern.

Vid dagens slut konstaterar jag att jag är då helt nöjd med att varken vara perfekt eller att tapetsera perfekt. Gu va skönt att det inte var värre.

Stormen i vattenglaset började bedarra redan på undersökningsbritsen. Den undersökande läkaren sade att det inte riktigt såg ut som echinokock-systa på CT-bilderna. Sen gjorde han ultraljudsundersökningen, utan kontrast och med kontrast.

Jag var ivrig åskådare av bildskärmen, som visade förunderligt otydliga bilder av jag-vet-inte-vad. Grejen satt obändigt till allra längst upp till höger, liksom bakom revbenen. Lungorna ville också ligga i vägen. Jag fick vända och vrida på mig för att han skulle komma åt bästa ljudläge.

Ta ett djupt andetag, håll andan, andas ut. Han förklarade ordentligt vad som skulle hända. Det är inte bilderna han primärt är ute efter utan dynamiken. Han tog 13 filmade sekvenser i olika skeden. Kontrasten sprutades in i vänster arm och efter ca 10 sekunder når första vågen av kontrast levern via den åder som går mer eller mindre direkt från hjärtat till levern. Efter ca 50 sekunder kommer en andra kontrastvåg via en åder från magen. Båda kontrastduscharna fångade han genom att filma medan jag höll andan. Han filmade också en ännu vända då allt blandat sig i ett nytt jämnläge.

Han skulle studera sekvenserna närmare och komma med ett utlåtande senare idag. Det lär inte jag få del av förrän den 9 augusti. Men han var rätt säker på vad det var för nåt. Pratade också med en AT-läkare och de var överens.

Jag har ett hemangiom, en sorts missbildning eller brockliknande fenomen på en blodåder i levern. Jag visade på några röda fläckar jag hade på magen och han sa att det var en sådan, fast inne i levern och större. Jag undrade om man gör något åt saken. Nej. Inte ens då den växer? Jo, dom kan växa lite grann, men det brukar inte göra nåt. Kan kanske vara bra att kolla upp nån gång, men i princip får den vara. Tack och bock.

Undersökningen var över och jag var tacksam för hans meddelsamhet under undersökningen och efteråt hur han tolkade resultatet. For hem för en bit frukost med dottern och sen iväg till jobbet. Där höll jag på att somna i soffan efter lunchen då lugnet lagt sig. Log åt mig själv. Jag är nog väldigt lättad. Stormen har bedarrat. Det är bleke i vattenglaset.

Uppe i ottan och skall strax sätta mig i bilen för en tur till friskhuset i regionhuvudstaden. Igår kom kallelsen till ultraljudsundersökningen som ska ske nu om en stund. Jag har förvarnat på jobbet att jag kommer ca en timme sent.

Ultraljudsundersökning av levern med kontrastförstärkning, står det på kallelsen. Har inte ätit eller druckit sedan kl 24 igår och jag tuggar inte tuggummi eller halstablett  och jag är oparfymerad. Alltså – jag är exemplariskt förberedd för en helt smärtfri undersökning.

Imponeras över hur landstingsmaskineriet faktiskt fungerar väldigt väl. Kallelserna har kommit med blixtens hastighet. Hon kan semestra lugnt, min skyddsängel.

I natt vaknade jag till, förmodligen av vetskap att jag ska upp och iväg på undersökning. Kände  ”nyp” i höger ryggsida. – Är det maskboet som börjar kännas? –Oh, shit, mår jag inte lite illa också? Gu va läskigt. Nä, hur hypokondrisk får man bli egentligen? Eller? Å så somnade jag om för att väckas av klockans ringsignal.

Gu va skönt det ska bli att få det här äventyret avklarat.

Igår lämnade jag några blodprover på labbet i vårt friskhus. Det är ett led i att söka svar på de nya frågor som min läkare ställer om min hälsa. Nu återstår en ultraljudsundersökning och närmare två veckors väntan innan jag träffar henne. Det känns som evigheter.

Jag vill verkligen få dessa frågetecken undanstökade, jag vill ha dem bakom mig, jag vill gå vidare i livet och helst kunna glömma de här nya funderingarna, jag vill kunna minnas det som storm i ett vattenglas. Konstaterar att det är en del av livet att gå och vänta på svar från prover. Det är en konst att den här mer eller mindre oroliga väntan inte förpestar eller dikterar livet alltför destruktivt. Jag känner mig inte alls bra på det. Jag påverkas verkligen av den här väntan. Bloggen är min ventil. Här skriver jag av mig för att sedan, när jag klickat på publicera-knappen, gå vidare och leva livet så normalt som möjligt.

Tack och lov för bloggen. Jag vet ju att jag har få läsare. Det är rätt skönt faktiskt. Det är ju inte de många läsarna jag är ute efter. Jag är ute efter att skriva av mig och för att de få, som vill hålla sig uppdaterade, ska kunna göra det. På senare tid har jag noterat att antalet läsare ökat markant. Undrar om det är en tillfällighet? Blir lite nyfiken på vilka ni är. Vågar jag fortsätta skriva?

Skam

För tre år sedan upptäcktes

avancerad cancer i min blåsa.

Fick besvärligt liv med jobb och behandlingar.

Nu riktas vitögat mot en ny möjlighet

med ohyra i levern. Allvarligt i så fall.

Det väcker nya existentiella frågor.

Och jag finner mig i skam över

att kanske åter bli opålitlig i arbetslivet,

att kanske ha oroat mig i onödan

och

att vältaligt blogga om mitt liv och hälsa.

En skam – till vilken nytta?

Inte behöver jag skämmas.

Det är ju som att ytterligare straffa mig själv.

Räcker inte tillvarons nycker?

Jo

Jag skrattar åt mig själv och hur psyket kan spela spratt. Gissa om mitt psyke känner av maskar i min kropp?

Lite rosselhosta och jag tänker – Har jag maskbon i lungorna? Lite känningar åt blåsan till – Är det maskar som ätit sig in i blåsan? (intellektet tror att jag har en smärre urinvägsinfektion). Lite knak i ryggen – Har jag ett maskbo i ryggraden? Och var det maskar som gjorde att jag hade känningar i ryggvänstern för några dagar sedan?

Psyket är lite förvirrat och inte så bra på maskanatomi och inte på människans anatomi heller. Psyket gör inte skillnad på ägg, maskar och maskbon och tänker heller inte på att jag rimligen borde känna av om min kropp perforerats av maskar som knaprar sig fram i min kropp.

Jag förstår ju att svaren på mina frågor är ett enda rungande NEJ. Däremot fascinerar det mig hur psyket funkar. I alla fall mitt psyke. Det bearbetar rätt duktigt, faktiskt. Och jag är tacksam att det jobbar  dagtid. Nätterna har jag faktiskt lugn och ro, inga maskdrömmar alls. Det skulle kunna bli världens mardrömmar. Men som sagt. Det slipper jag. På nätterna är det bara lugnt.

Det känns rätt lugnt på det hela taget. Jag vilar rätt väl i tron om att det är alltför otroligt att jag skulle ha maskbo i levern. Min fingertoppskänsla säger att det är lugnt. Men självklart vill jag bli undersökt ordentligt. Tills dess får mitt psyke gärna hålla på så här i all stillsamhet. Tankarna flyger likt svalor och störtdyker ner i en masktanke för att sedan svinga sig upp i helt andra typer av tankar.

Hemma igen. Läser och läser. Googlar. Har läst massor om echinokock-cysta, alltså om mitt eventuella maskbo i levern, och kommer inte vidare. Finns massor med material om maskens livscykel och temperaturtålighet, stadier och mellanvärdar samt om var masken förekommer. Just nu skiter jag i detta. Jag bryr mig bara om att få veta om den finns i mig, vilken sort det är i så fall och hur jag blir av med den.

Verkar vara extremt ovanligt i Europa. Årligen rör sig om några få på millionen. Det gör det väl ytterst osannolikt att jag har denna åkomma. Om jag mot förmodan har ett sånt här maskbo i levern så har det hittats i god tid och då är prognosen god, tror jag. Jag menar, den har inte utvecklats så att den spruckit av sig själv eller så. De fick ju syn på den av en ren tillfällighet på jakt efter andra svar.

Det är viktigt att veta vilken typ av bandmask det handlar om. Hundens eller rävens. Rävens heter Echinococcus multilocularis och verkar läskigare. Drabbade människor måste ofta genomgå levertransplantation och livslång behandling för att inte avlida av parasitinfektionen. Hundens dvärgbandmask Echinococcus granulosus verkar lite snällare. Där pratar man om medicinering och ibland operativa ingrepp.

Det finns sidor jag avstått från att läsa. De handlar om cancerutveckling i levern.  Antar att de är kopplade till den där multicularis-varianten. Jag hade en lärare på arkitektur på 70-talet. Han hade nån sorts parasit som han fick utomlands och som utvecklades till cancer. Tror jag. Han dog. Just nu räcker det med att jag vet att det finns trista scenarios och att jag hajat att dvärgbandmasksjuka anses som en allvarlig sjukdom.

Som vanligt är jag ivrig att bringa klarhet. Jag vill undersökas nu, helst igår. Jag vill ha alla korten på bordet, oavsett hur de ser ut. Jag vill veta, inte undra. Jag är så tacksam över att min urolog legat flera steg före och redan bokat in mig för undersökningar. Det är till och med så att hon har semester, men valde att gå till jobbet och fixa undan lite och kika på mina plåtar. Närmsta tiden ska ytterligare blodprover tas samt kontrastultraljud medan hon fortsätter sin semester i annat land. Snacka om att vara både tillmötesgående och effektiv. Hon är helt sanslöst viktig för mig.

Preliminärt kommer min dotter att vara med på cystoskopin. Vi pratade om det för en tid sedan. Hon är i stan och det kunde vara intressant för henne att se hur en sån undersökning går till och själv se på skärmen hur fint det ser ut i blåsan. Nu känns det angeläget att hon följer med för det har ju utvecklat sig till att bli mer än bara en rutinkontroll av blåsan. Nu ska vi även prata eventuella echinokocker. Då är det bra med ett par extra öron. Hoppas hon inte backar.

Morgon på Gruppboendet. Har sovit som klubbad till strax före 8 och nu sitter jag och vinglar framför tangenterna nyklädd och oäten. Jag somnade till dunka dunka från stadsfesten och nu är det bara kylskåpet eller fläkten eller nåt som mullrar lite diskret.

Natten har varit vilsam men nu kommer de jobbiga tänk-om-tankarna igen. Tänk om… hur sannolikt är det att jag har en echinokock-systa? Vilken av de två sorternas mask handlar det då om? Kan man gå i över 30 år utan att en sådan upptäcks, dessutom av en slump? Om jag fick den i Kenya så handlar det om nån gång mellan 1973 och 1981. Jag vistades i Kenya några veckor 1973 och 1975 och bodde där i ett år 1980 – 81. Mellansonen är född i Nairobi.  Hur stor är systan? Hur är den formad? Vad gör man åt saken? Vad innebär det för min arbetsförmåga nu i höst? Kan övriga i familjen också gå med maskbon, X-et och de två sönerna? Etc etc. Jag blir trött av tanken på ännu en lång vända av osäkerhet och tuffa behandlingar och att förhålla mig på nåt djävla vänster till kunder och kollegor. Å så säger jag till mig själv i nästa tankevända – Stopp nu. En sak i taget. Först ska vi se om… sen kommer planerna för det som då gäller. Stay cool.

Jag har sett till att mina tre barn fått veta att jag går med dessa nya bryderier. Egoismen tog över handen. Jag ville inte gå alldeles ensam med dessa grubblerier. Jag vill att några, mina barn fick det bli, skulle veta vilka funderingar som finns kring den där växande leverförkalkningen som upptäckts. Jag vet att det är egoistiskt. Egentligen borde de få vila från alla funderande detaljer kring mammans hälsa. De får så det räcker och blir över ändå. Det kan räcka med att de matas med vad som faktiskt är. Men, ja, jag var inte omedveten om egoismen när jag kontaktade dem i går kväll. Sönerna på telefon och dottern på mail. Behovet var starkt att slippa bära de här funderingarna ensam just då.

Och vet du - bloggen är fantastisk. Här skriver jag av mig utan att tvinga mig på en enda en att läsa. För mig har bloggandet både en terapeutisk funktion och faktiskt också en konstnärligt stilistisk. Jag bemödar mig på ett sätt som jag inte gör då jag skriver i min privata dagbok. Den där sommarprataren med ALS berättade att hennes blogg varit livgivande och säkert bidragit till att hon överlevt så länge. Det känner jag igen. Utan att kunna förklara fenomenet så är bloggandet också livgivande för mig. Jag är en sann Homo Scriptor, som på något vis är både cool och orolig, egoistisk och klok.  Både – ock. Dessutom är jag full i frågor. Nya frågor.

Jag har läst så pass mycket på nätet att jag förstår att de prover som ska tas till veckan är sådana som ska ge goda svar på flera av frågorna. Min urolog och skyddsängel vet vilka frågor som kan få svar just nu. Hon är som vanligt flera steg före. Som vanligt konstaterar jag att jag har gräddfil till kvalificerat omhändertagande.

Fan, va jag lär mig en massa skit. På förekommen anledning har jag tagit reda på vad min urolog nu misstänker och vill kolla närmare. Misstänker är kanske ett starkt ord. Hon vill nog mest bara utesluta att det inte är frågan om echinokocker, dvärgbandmask. Efter att ha läst Dr Google / Wikipedia, som säger följande om Echinokockinfektion, är jag inte lika likgiltig. Kort sagt. STÖN. Nu får väl tillvaron bara ge sig. Det räcker nu.

Å andra sidan är detta kanske det pris jag får betala för att vara så väl undersökt. Minsta lilla nånting får sin belysning under lupp. Hade det inte varit för cancern hade detta inte upptäckts, för det här känner jag över huvud taget inte av. Och det är klart att jag vill veta. Inte vill jag gå och vara en tickande bomb om jag kan slippa.

Wikipedia: Echinokockinfektion  (alt. blåsmasksjuka, echinococcos, hydatidos) är en sjukdom hos människor som orsakas av dvärgbandmasken, Echinococcus, en parasit som oftast återfinns hos djur. Parasiten smittar via födan, varefter den penetrerar tarmen och förs med blodet till framför allt lever och lungor. I de smittade organen bildar maskarna karakteristiska vätskefyllda cystor, vilka genom sin tillväxt och följande tryck på omkringliggande vävnad orsakar de första symptomen. Det kan dröja från månader till flera år från smittotillfället till dess att cystorna är stora nog att orsaka symptom. Vätskan i blåsorna innehåller stora mängder maskmaterial, vilket kan framkalla en livshotande anafylaktisk chock om en blåsa skulle spricka. Om infektionen är orsakad av arten E. granulosus (tidigare vanlig i norra Skandinavien med koppling till rennäringen) kan sjukdomen behandlas genom att blåsorna tas bort kirurgiskt efter medicinering med antimaskmedel. Arten E. multilocularis (förekommer worldwide) orsakar en form av förgrenade blåsor ("alveolär eckinokockos") som infiltrerar vävnad på ett sätt som påminner om cancer. Den senare varianten kan inte opereras och är svårbehandlad.

Eckinokockinfektion är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. Dvärgbandmasken finns i stora delar av Europa, men är mycket ovanlig i Sverige. Fynd av masken gjordes 1996–1997 i samband med renslakt, men har försvunnit efter åtgärder. Insatser görs för att hindra att den får fäste, bland annat måste hundar och katter alltid vara dokumenterat maskfria innan de införs i landet.

Fy sjutton va förvirrad jag blir när jag känner av det där mystiska i ryggvänstern. Jag har i flera dagar varit helt befriad från förnimmelser och molvärk fram till idag på jobbet då jag kände av ”nåt” igen.  Jag hade föraningar  i natt och i morse, så jag är inte förvånad att det blommade idag. Inte särskilt starkt. Inte särskilt utbrett. Inte särskilt länge. Men påtagligt. Den här gången mera som en punkt som jag kan peka på.

- Här, ca 5 cm in i kroppen från en alldeles fix punkt.

Jag får koncentrationssvårigheter och hjärnan går på högvarv….

- Vad ÄR det för nåt?

... samtidigt som jag pratar mig själv till rätta.

– Du är ju nyligen undersökt och det såg ju i stort sett väldigt bra ut.

- Ja, jo, det är faktiskt väldigt skönt att jag är ny-kollad. Men hur var det med den där levergrejen?

- Det såg ju ut som en förkalkning och var inte något att oroa sig för förra gången.

- Nä, det förstås. Men vad är det då som jag känner av?

- Det är inte så lätt att säga. Lite knip och mol kan man ha utan att det finns nån som helst anledning att oroa sig.

- Ja, jo, det har du förstås rätt i. Men tänk om… tänk om det är så att jag fick några år till låns, men inte mer. Det finns ju faktiskt den möjligheten också.

- Ja, absolut. Och so what? Man kan dö i trafiken också. Inga garantier. Den dagen kommer, var så säker. Dessutom kan det vara nåt psykiskt… Inbillning, typ.

- Ja, jo,…

Så håller jag på där inne i hjärnan. Helt klart påverkas jag av de där smärtförnimmelserna i ryggvänstern. Inte för att de är så smärtsamma utan för att de skrämmer mig. Är alls inte cool. Ska bli skönt att snacka med min urolog snart.

Nu tänker jag på en annan sak. Jag har ju erfarenhet av att ha haft lite urinvägsbesvär, år ut och år in, som jag inte brydde mig om. Tänkte - Lite besvär får man faktiskt finna sig att ha så här när man är medelålders. Det blev rejält chockerande den dagen för tre år sedan då jag fick beskedet avancerad blåscancer. Tror att mina nuvarande relativt anspråkslösa men ändå påtagliga besvär från ryggen-buken kan kopplas till den här erfarenheten. Jag vet att det kan vara allvarligt utan att  kännas så värst. Det är faktiskt skrämmande. Riskerar att vara antingen hypokondrisk eller svårt sjuk. Mellanting gives inte, verkar det som.

Det blir en väldokumenterad hemresa, för den är nämligen inte slut än. Jag har inte så mycket annat att göra än att sitta och plita nulägesbilder. Tristessen är på topp.

Det sket sig med läkareskorten hem. De hittade ingen ersättare och min läkare/chaufför beordrades jobba över hela kvällen (och natten?). Jag fick veta att det går en buss hem kl 21 så jag får ta mig in till stan omgående. Det gjorde jag. Missade en buss, som släppte av en person och som helt enkelt inte såg mig som ville kliva på. Surt att se honom segla iväg trots mina tjut och ivriga viftningar. Då bad jag få åka med en man som just släppte av sin fru som skulle jobba natten. Han skjutsade mig. På busstationen kunde jag konstatera att det där med buss kl 21 är något som gäller vardagar. Jag tror att min buss  går 21.55 och är framme i min stad 22.55. Rimligen bör jag ha kommit innanför hemmets dörrar före midnatt.

Har slaskat i mig en hamburgare och ställt in medvetandet på rullgardin ner och oändlighet i blick. Noterar fläckarna i synfältet som från och med nu är en del av mig. De märks extra väl mot ljus bakgrund, t ex himmel och datorskärm. Ja, är det inte värre, så…

Det här utvecklade sig till att bli en osannolik historia. Under resan norrut skrev jag mina bloggar ”Hur ska jag göra?” och ”Nu vet jag hur jag ska göra.” Hade lite vagt börjat fundera på hur det skulle bli att komma hem och … skulle jag då behöva åka tillbaka igen till regionhuvudstaden för undersökning? Jag satt i alla fall inaktiv på Centralen i Regionhuvudstaden och väntade på en buss som skulle ta mig hemöver. Jag får ta itu med det där sen, tänkte jag. Nu ska jag bara hem.

Då ringer telefonen och det är min allra som käraste urolog KÅ som undrar om jag inte ska upp på akuten redan nu. Hon råkade alltså läsa min blogg precis just nu. Hon ringde dit, till akuten alltså, och kollade med ögonläkaren och ringde tillbaka: - Jo då hon tjänstgör och hon tittar gärna på dina ögon. Jag kommer och hämtar dig.

Så kom det sig att jag fick läkareskort från Centralen till akuten. Efter en stund blev jag undersökt, fick bedövningsmedel och pupillvidgande medel och titta upp och ner och hit och dit, blås, puff, ljus och … ja. Trycket fint. Fläckarna och mönstren får jag leva och näthinnan är oskadd. Skönt.

Men så skulle jag ju hem. Frågade några sköterskor som inte visste, men fråga där borta. Där borta frågade jag och där satt en man som sa – Du kan åka med mig, jag bor i din stad. Jag väntar på avlösning, bara. Det tar en liten stund.

Det har nu gått flera stunder och han har kommit och förklarat att de väntar en ersättande läkare efter honom och att det tar ytterligare en stund. Den stunden pågår nu. I och med det vet jag att jag får läkareskort även från akuten.

Sanslöst. Komiskt. Flyt. Det här händer bara inte.

Jag har ett dilemma. Är bjuden på grillfest ikväll hos en kompis som fyller 60. Sitter på tåget hem efter en vecka i Drottningstaden. Ska klara av tre tågbyten och en taxifärd innan jag är hemma. Hinner precis svida om innan det är dags att grilla. Frid och fröjd så långt.

Men.

Jag har fått bryderier kring mina ögon. Kortfattat så försöker jag tolka nya fenomen kopplat till min syn. Sedan igår ser jag ringar och streck, en och annan blixt i ögonvrån och, som jag nu drar mig till minnes, vibrerande skyar av och till under vårvintern. Har engagerat sonen för att försöka förstå om det här är normalt och övergående eller allvarligt så att läkare ska uppsökas. Han engagerade sig.

Vi är överens om att fläckarna orsakas av koagel i glaskroppen. Det är mycket vanligt på äldre, särskilt närsynta. Inget farligt alls. Man gör inget åt saken. Besvären minskar med tiden då hjärnan lär sig tolka bort fläckarna. Men blir det snabbt mer av dessa fläckar eller om synfältet delvis försvinner så ska läkare uppsökas omgående. Det var nåt om att blixtfenomenet kan ha med glaskroppsavlossning att göra och att nån sorts laserbehandling kan komma ifråga.

Så här sitter jag nu och amatördiagnostiserar mina egna ögon. Med frågan – ska jag gå på fest ikväll eller inte? Är jag sjåpig om jag stannar hemma? Är jag dumdristig om jag går? Jag har ingen lust att vara sjåpig. Men inte dumdristig heller. Hur ska jag göra?

Jag har en längre tid grunnat över om jag börjat höra sämre. Min kollega undrar också. Jag tycker att jag instinktivt vänder vänster kind mot ljudkällan i hopp om att höra bättre. Det har ingått i mitt självkritiska tugg att också tycka att jag hör sämre. Nu när jag ju varit hos min terapeut så ska jag väl också göra nåt åt mina hörselfunderingar, tänkte jag. Spanade in Hörsellinjen på nätet (www.horsellinjen.se) och se, där fanns en länk till ett test jag kunde göra hemma. Testet finns på www.horseltest.se och man behöver ha hörlurar kopplade till datorn för att kunna göra det. Det har ju jag, så jag gjorde testet. Hörlurarna använder jag vid skype-samtal.

Det började med att jag skulle ställa in ljudnivån. Ställde in det så svagt jag kunde utan att ordet ”bollar” försvann. Så gjorde jag testet. Resultat – jag här sämre än normalt och uppmanades ta kontakt med hörselvården.

Men. Jag gjorde om det. Nu med en grundnivå mer i normalläge. Det var förinställt på detta läge. Och jag tror att det minsann är så det ska vara. Gjorde testet flera gånger. Resultatet blev hela tiden detsamma – jag hör bättre än normalt. Tolkar detta som att det inte är nån fara på taket. Inte än i alla fall.