Kontext

Min tillvaro känns dubbel just nu. Å ena sidan ... å andra sidan.

Jag är hostig och darrig och, ja helt enkelt sjuk. Men tillräckligt frisk för att vara lite uttråkad över att göra just ingenting. Ligger soffa, ligger säng, sitter lite dator, ligger soffa igen, löser lite korsord, slumrar... Dag ut och dag in. Jag blev sjuk för andra vändan redan i Drottningstaden förra veckan och sov mig genom vistelsen där. Flyg hem i torsdags och sen har jag alltså soffat mig. Dotter och pojkvän har pysslat om mig, gett mig mat och stimulerat mig att vila. I helgen tog jag kontakt med läkare som sa – Nej ingen lunginflammation på g (skönt) , men ta lite Bricanyl också och se till att ge kroppen en chans att ta hand om flunsan. Stanna hemma från din planerade resa i början av veckan.

Detta drönande vegeterande soffliv är en påtaglig och allt igenom sann bild av min tillvaro just nu.

Men det är inte hela sanningnen. Det finns en annan bild också. Nyligen hade jag möte med min bokförare om januaripapper och årsbokslut. Tog upp frågan om den förändrade inkomstsituationen. Det finns anledning att fundera på att bilda AB. Hon förmedlade kontakt med en av deras förståsigpåare och idag lämnade jag temporärt soffan och knäade iväg till ett möte med honom. Jag hade dukat upp frågor som – Hur blir det om det plötsligt inte går så bra längre? Om uppdragsgivaren blir sjuk eller klipper banden med mig? Om jag själv blir sjuk? Skall jag personligen eller mitt AB vara delägare i KIM AB? Och hur blir det med mitt nya Telia mobil komplett privat-abonnemang som jag just tecknat i 24 månader?

Alla tänk-om-frågor stärkte honom i rådet att bilda AB, det är redigare, tryggare och säkrare för alla parter. Inte minst för mig själv. Vi pratade namn på företaget och företagets verksamhetsidé (konsult inom organisation / ledarskap och förlagsverksamhet). Vi pratade om hur det ska gå till och nu har knappen fått sig ett tryck = bilda AB så fort det går. Jag ska fortsätta att vara delägare i KIM AB som privatperson, tyckte han. Under pågående möte ringde Telia mig och jag kunde precis rädda över det privata 24-månadersavtalet till ett företagsavtal istället. Med lite god vilja tack vare att de strulat till det och inte gjort sitt jobb riktigt i december då jag tecknade avtalet. Allt blev klart på ett enda bräde under en timme inklusive trevligt tedrickande. Om ca en månad är jag AB-ägare.

Ett vegeterande soffliv kan alltså dölja offensiv bolagsbildning – eller tvärtom. Det ser sjukt ut (jag pratar viskande och hostar oupphörligt) men är nog i grunden hyfsat friskt. Mitt nya AB möjliggör en karriär som författare av diverse litteratur. Inte bara facklitteratur. Undrar när min första barnbok kommer ut? Jag har ett trevligt pensionärsliv utstakat för mig. Himla gött.

Host. Iiiiiih.

Här har jag gått och varit less och håglös inför arbetslivet. Har motvilligt åkt till Kungliga Huvudstaden för ett sedan länge inbokat möte med en snubbe jag bara hört talas om. Tips från en kollega, kontaktad av min delägarkollega. Jag har liksom bara åkt med. Hade inte fått till några andra matiga möten och ja, allt bara bekräftar att tillvaron i arbetslivet är motig.

Det började med att jag dök ner i deras hemsida. De har verksamhet i både Sverige och Danmark. Är resultatet av diverse företagssammanslagningar. Hemsidan gav mig tudelade känslor. Å ena sidan sade mitt väsen –JAAAAAAA, åt allt de skrev. Å andra sidan sa mitt väsen – Hjälp, vad har vi att komma med? Vi har just inga muskler och är mest bara kusinen från landet.

Efter mötet ser tillvaron helt annorlunda ut. Världen ser annorlunda ut. Det finns både hopp och det finns framför allt möjligheter. Karln var intresserad och skulle värva sina delägarkollegor att träffa oss igen och få prova på. De representerar möjligheten av potenta lekkamrater och en strategiskt intressant samarbetspart i Kungliga Huvudstaden, Drottning- och Prinsstaden samt sydvästra grannlandet. Jag känner igen mitt beteende. Jag är beroende. Möjlighetsberoende. Av det blir jag hög. Och rädd. Av det blir livet meningsfullt.

Igår läste jag i DN  om google wave, idag har jag sett en film om vågen på nätet

http://wave.google.com/help/wave/about.html OBS den är 1 timme och 20 minuter lång.

De pratade om de tre P-na

Product wave.google.com – här finns filmen

Platform code.google.com/apis/wave

Protocol wavefprotocol.org

Jag blir alldeles snurrig I huvudet av alla möjligheter, men också fascinerad och närmast hög. Måste skaffa tillträde och lära mer – ser massor av möjligheter. Tänk när de kopplar telefoni till detta. Skulle vilja utveckla vårt företagskoncept ihop med wave, om det bara fanns utvecklingspengar. Men det gör det inte.

Men, oavsett det. Jag gör vågen för de danska bröderna Jens och Lars Rasmusen, som är hjärnorna bakom detta och som också varit hjärntrusten bakom google maps, som jag är flitig användare av.

På sistone har jag upplevt både bakslag och framgångar. Eller vad man nu ska kalla det. Egentligen är alltihop lärande, men det ena känns direkt smärtsamt och det andra, ja… det känns inte så mycket. Det var just det jag skulle filosofera kring. Framgångarna känns just inte alls.

Jag har återigen kommit hem från en resa till drottningstaden. Den här gången startade vi, min kollega och jag, en ny utbildningskull organisationskonsulter i den påbyggnadsutbildning som leder till partnerskap. Sex ytterst kompetenta personer har valt att professionellt leka med oss. Som grupp var de osedvanligt receptiva och reflekterande och allt tog längre tid än beräknat.

Det händer nåt med mig som ledare/lärare när studenterna är vetgiriga. Det är fantastiskt. Det påverkar mitt eget tänk, min egen syn på mig själv. Kort sagt, det förändrar. Det ger upphov till nya tankar, nya uppslag, nya behov, nya drömmar, nya möjligheter.

Under tågresan hem satt jag med en fundering om jag skulle flytta till drottningstaden och samarbeta närmare med det här gänget. T ex. Sen kom jag att tänka på min egen ålder och att det kanske är mer klädsamt att tänka på succession istället. Och så hade jag en slutklämmande tanke – Vem tror du att du är egentligen?

I alla fall så har dessa människor mycket intressanta samarbeten världen över och det är en ynnest att lära känna dem. Det rimliga vore att jag skulle vara euforisk och slå klackarna i taket, jubla och stå i. Men inte då. Jag är fan ta mig dö invärtes. Det känns inte alls. Eller, det känns bara som vanligt. Som om jag druckit en kopp te, eller nåt. Kan nån förklara vad som händer? Eller rättare, vad som inte händer?

Vi har haft vårt första Skype-möte i den tremannagrupp där jag deltar i distanskursen CSR, corporate Social Responcibility.

Översiktligt handlar kursen om företags samhällsansvar eller långsiktigt hållbar utveckling. Vi håller på med uppgift 5 och skall göra en code of conduct, uppförandekod, för Shell i Nigeria. Vi har läst på diverse rapporter, bl a tegelsten från Amnesty International, Shells egna dokument, andra företags dokument etc.

Frågorna fullkomligt stockar sig. Hur kan Shell över huvud taget motivera sin närvaro i Nigeria? Hur kommer det sig att staten Nigera, trots stora inkomster från oljan, ignorerar sitt statliga ansvar att förse sin befolkning med infrastruktur, utbildning, sjukvård och skydd? Hur ska ett företag förhålla sig till laglöshet, korruption och svag regering? Ska företaget ta över statens ansvar för sin befolkning? Finns den kompetensen? Ska en uppförandekod vara praktiskt användbar för de anställda vid företaget i relation med lokalbefolkningen eller mer av en uppförandekod som passar företagets olika intressenter, aktieägare, anställda, den oljeslukande industrivärlden, miljö-rörelsen eller you name it?

Dessa frågor har vi brottats med på en sviktande internetlina mellan Beijing, London och Midjan av mellanmjölkens land. Samtidigt bekantade vi oss med varandra och vårt intresse för CSR. Samtidigt ävlades vi med Skype-mediet som sånt. Det går inte så bra att humma instämmande för då hörs inte talaren. Strikt en talare i taget är vad som gäller. Åhh så frustrerande! Men så fascinerande! Tänk att vi pratar gratis med varandra på tre olika ställen på jordklotet!

Det var många lärprocesser samtidigt. Du skulle se mig. Jag har små plustecken i ögonen och stirrig blick. Jag är mest bara snurrig i bollen. Det här är svettigt för en kärring med en – just nu - mycket liten hjärna.

Jag har blivit student igen. Läser en liten distanskurs i CSR vid Luleå tekniska högskola. CSR står för Corporate Social Responsibility vilket handlar om företags samhällsansvar. Ruggigt intressant tycker en sån som jag. Håller på med mina första två individuella inlämningsuppgifter. Den ena ger en bakgrund till företeelsen och debatten om företags samhällsansvar och den är jag i det närmaste klar med. I den andra uppgiften ska jag fördjupa mig i en del centrala begrepp som hör till området CSR.

Jag fascineras av hur intressant jag tycker att det här är. Samtidigt är jag rejält stressad över att inte riktigt ha varken tid eller råd, men, va fan. Man ska väl ha kul medans man lever? För det är kul att vara i sitt esse.

En tid, några veckor, har jag varit tungsint och tyckt att jag och vi jobbar väldigt mycket för lite ekonomisk utdelning. Det skramlar i kassakistan och jag såg mig nödd att sälja lite aktier för att klara en likviditetskris. Har inte mycket sparkapital kvar. Det vill verkligen till att uppdragen kommer in nu. Det var ett tag sedan jag hade sånt här ekonomigrubbel. Faktiskt flera år sedan. Det tär på ett dovt sätt som är svårt att sätta fingret på. Humöret sänks nån grad.

-Men hallå? Är det inte lågkonjunktur nu? Tror du att du ska gå obemärkt genom den?

Samtidigt är det så att det var länge sedan det rört på sig så mycket. Så det vore då sjutton om det inte skulle bära frukt. Konstaterar att det inte bara är blåsans väl och ve som försätter mig i berg- och dal-bana. Jobbet gör det också.

Jag är inne i ett kreativt tänk nu när jag är hemma och skrotar på. Det synliga som pågår är att jag röjer och slänger skräp, lägger patiens, tar en och annan promenad, plockar skräp igen, samtidigt som jag betar av sommarpratarna. Det passar utmärkt att det är lite regnmulet ute.

Av sonen i Västra Skogarna vid Stora Sjön lärde jag mer om internetförsäljning. Han kan fixa det tekniska bakom funktionen då jag klickar på en nedladdningsbar vara, och det kommer upp en skylt med budskapet ”aha, du är intresserad av detta, då kanske du också är intresserad av det här…” och med en köp-klick-funktion även här. När beställningen är gjord ska det betalas och betalningen ska fungera oavsett var på jordklotet den görs. Detta är min sons expertområde. Äntligen begriper jag något av vad han gör. Det var också inspirerande att förstå hur mjuka produkter, alltså inte prylar, kan göras säljbara på nätet. Dessutom fick jag en hint om marknadsföring via ”affiliates” vilket är marknadsförare som får provision på försäljningen. Google lär i grunden vara uppbyggt på det sättet. Det här med affiliates kan sonen inte så mycket om. Men lite i alla fall.

Det här få mig att gå igång. Jag har nåt trevligt att tänka på alltmedan jag plockar i gammal bråte. Tänker både på mig själv och på min andre son.

Kanske är det dags att damma av tanken på att ge ut mentorskapsboken på engelska och enbart distribuera på internet? Den har sålt bra i Sverige som bok. Jag har fått flera förfrågningar om den finns på engelska, men jag har inte orkat ta itu med tanken på att lösa allt praktiskt runt distributionen. Översättningen är den lätta delen. Men att få ut skiten… Nu vädrar jag nya möjligheter. Ser också möjligheten att fördjupa vissa delar av boken och att bli utförligare kring mentorskap för olika målgrupper.  Både på engelska och svenska.

Ännu roligare är att tänka på min kreative och nördige son ML. På hans hemsida http://maxlundkvist.se i bloggen historiska hantverk ser du konkret vad han gör och kan. Jag har berättat om honom förr. Tidigare hade han bloggen på annat ställe och hade då läsare från världens olika hörn. Nu går han en kulturentreprenörutbildning för att göra affärsidé av sin kompetens. Jag får glada dollartecken i ögonen av tanken på exploateringen via internet. Förutom hantverkskunnandet är han pedagogiskt intresserad. Han borde kunna göra både basmönster till dräkter och beskrivningar av diverse rekvisita som nedladdningsbara filer – på olika språk. Med inspirerande bilder, historik, fängslande berättelser, materialförslag, källor etc. Smala intressen med stor geografisk spridning. tänker mig den här internetförsäljningsstrategin: - Aha, du är intresserad av det här basmönstret? Då är du kanske intresserad av göra skärpet a, b eller c, väskan d, e eller f och hatten g, h eller i  till din dräkt? Du kan också köpa dem färdiga för många pengar. Materialsatser? Njae, inte min son (mamman tycker sig känna honom). Här behöver han ha en samarbetspart. Och säljer det bra så är den delen inga problem alls. Däremot kan han sälja sig som kursledare. Jag skulle gärna gå på kurs för honom. Han är både kunnig och inspirerande. Om jag vore intresserad av att ha nåt i den stilen förstås, vilket jag inte är.

Nyss ringde han i ett ärende på väg till Gotland och medeltidsveckan. Och till sin färska kärlek som är häst- och lajv-tjej och som bor på Gotland. Han bad mig addera HÄST till mina tankar om vad han skulle kunna leva på i framtiden. Inom hästbranschen finns både behov och pengar, sa han.

Oj, va kul, va lättsamt det är att tänka kommersiella möjligheter när min inte behöver förverkliga dem själv. Tänk att jag får ha så kul. Tänk att det är välkommet att tänka tankar på exploatering av sonen M.

Sitter på tåg mellan två mellansvenska städer och grubblar.

Vi är i en ovan situation. Våra prova-på-seminarier har blivit attraktiva. I några år har vi genomfört dem långt ifrån fulltecknade (utom vid ett tillfälle). Det har legat massor med tid och engagerad kommunikation bakom seminarierna. Nu har vi satt upp tre stycken seminarier, ett i vår regionhuvudstad i slutet av maj och 2 stycken i början av september i Drottningstaden. De är redan fulltecknade eller i det närmaste fulltecknade. I Drottningstaden valde vi att sätta upp två seminarier pga av intressetrycket.

Det här är ovant och därmed oväntat. Ett nytt läge, helt enkelt. Och det ska rattas det med. Vår intention är ju att bli kända och valda som leverantörer. Ett steg är nu taget i att bli något lite kända. Återstår att bli valda.

Det är som på gamla tiders dansbana, där damerna stod och armbågade sig på rad frontande med sin lust och sina företräden i hopp om att bli valda. Jag minns den tiden då jag var ung tonåring i landets allra nordligaste kusttrakter. Vid 13 blev jag vald, vid 15 var jag panelhöna. Har alltså upplevt båda kvalitéerna. Tur att regelverket ändrats sen dess. Nu kan alla spana, skylta, bjuda upp, dansa kvinna-man eller samkönat eller helt själv.

Ja, metaforen kom för mig. Jag ska smutta på den ett tag. Bäst är en relation mellan kund och leverantör som går som en dans. Båda ska gilla den. En dans där båda bidrar, för och följer. Man passar inte att dansa med alla. Men dans när den är som allra bäst är liksom meningen med livet.

Nu när jag är hemma någon vecka har jag haft tid att låta tankarna flyga och fara. Jag ägnar mig åt att förstå vår tid och vår utveckling. Såg Hans Rosling på TV häromkvällen och blev inspirerad på flera sätt. Dels är han ett energiknippe som brinner för det kunskapsfält han tagit sig an, dvs hälsofrågor i ett globallt perspektiv. Dels för att han är banbrytare i att förmedla detta. Han har utvecklat sätt att visualisera statistik så att herrar Google m fl höjt på ögonbrynen. Se gärna hans föreläsningar på TED och YouTube, t ex

http://www.ted.com/index.php/talks/hans_rosling_shows_the_best_stats_you_ve_ever_seen.html

Jag har skrotat runt på TED (föreläsningar är tillgängliga för alla) och funderade över snack jag haft med min son ML om internet och ”den nya tiden”. Funderar över hur vi inom mitt företag ska kunna använda nätet bättre och vad vi ska berätta om och inte och framför allt hur. Något får mig att känna att vi både tänkt alldeles rätt och ändå fundamentalt fel. Men jag får inte fatt på vad det rent konkret innebär. I alla fall inte än.

Mitt tillstånd är som katten kring het gröt, både i ett nära och i ett längre tidsperspektiv. Artikeln som vi tre personer håller på att skriva ska skrivas. Vi har en gemensam plats på Google docs där vi har den liggande. Den ska få sin påfyllnad av mig. Jag laddar… I det längre perspektivet ska artikeln distribueras och vi har bestämt oss för att använda nätet helt och fullt. En artikel på nätet är bara början på att använda nätet mer som budskapsbärare. Hemsida har vi, men den är ju bara som ett skyltfönster för den som råkar gå förbi. Som gammal grafisk formgivare och utställningsproducent inser jag att FORMEN är avgörande. Vi ska naturligtvis bli både multimediala, interakttiva och snuttifierade. Och det är nu jag saknar både resurser och kompetens.

Dominerande känsla är "vilja men inte kunna". Frustrerande. Särskilt som jag inte riktigt vet vad jag vill och vad jag inte kan.

Det är bara för himla kul ibland. Min son ML ringde på förmiddagen. Han har varit i Norge på diverse marknader och sålt prylar åt det företag där han jobbar. Live-prylar. På väg tillbaka lämpades han av i nån Värmländsk skog för att delta i ett live, som var himla kul. Bästa livet någonsin.

Nu ringde han och var euforisk. Det hade gått bra i Norge och det hade varit ändå mer lärorikt. Han verkade upphetsad över samtal med spelteoretiker (ja, det finns tydligen såna) och om vad slags business man skulle kunna göra om man hade makt över situationen. Seriösare och lönsammare… lät det som. Människan går med starta-eget-tankar.

Min son ML är live-nörd. Jag har skrivit om honom förr och visat på hans blogg om historiskt hantverk. Jag har den nere till höger på min blogg. Klicka på Historiskt hantverk så får du se.

Efter detta korta samtal satte jag mig själv i bilen norröver för ett lunchmöte. Jag blev alldeles glad. Kände mig påverkad av den där euforiska människan jag nyss pratat med (sonen alltså) och tänkte vidare i företagsidé-tankar. Men farhågorna kom också. Summerade situationen runt mina barn med respektive så att de alla står inför något nytt och intressant. Sånt får mig på uppåt humör. Jag är ju utvecklingsberoende! Kan jag inte själv så som jag skulle vilja, så kan jag ju alltid njuta av mina barns utvecklingsresa.

Äldste sonen OL har nya utmaningar på sitt jobb som systemvetare vid ett stort företag: Han har också en nyligen ombildad enskild firma till ett AB. Hans fru CLH äntrar ett nytt rektorsjobb då de kommer tillbaka från semestern i Asien. Mellansonen ML går alltså med starta-eget-tankar och hans flickvän IG har fått besked om ett två års jobb på den institution där hon gjorde ex-jobb inom mikrobiologi. Dottern TL har tackat ja till ännu ett års vik som danslärare samtidigt som hon kan fila på ett projekt där hon blir mer av konstnärlig ledare för ett litet danskompani. Mågämnet JF väntar också på avgörande besked. Han biter på sina naglar och tycker att situationen är måttligt kul.

Det här gör att det pirrar behagligt i min kropp. Lyckligt stimulerande pirr som jag blir okomplicerat G L A D av.

På affären här hemma igår träffade jag MS, en företagarkollega i annan bransch inom tjänstesektorn. Hon berättade att hon är en trogen läsare av min blogg, mest för att hon en tid trott att hon är i liknande situation som min, fast med bröstcancer. Det senaste beskedet är att hon troligen inte har bröstcancer.

Hon kände så väl igen den ångest jag beskriver inför kontakten med kunder. Hon ställer sig frågan om hon kan delta på kundmötet ditten eller ligger hon på operationsbordet då? Kan hon lova leverans av datten eller räcker inte orken? Hon och hennes kollega har valt att mörka gentemot kunder.

Min egen kära samarbetspart/kollega GLH menar att vi förmodligen hanterar situationen okonventionellt genom att vara så öppna som vi är. Men så är också vår företagsidé att jobba med att synliggöra komplexa skeenden i grupper och organisationer, inklusive dolda processer som ändå påverkar det som sker. Då kan vi inte själva mörka, tycker vi båda.

Det blir intressant att se om vi kommer att få skit för det, eller ej. Ökar eller minskar förtroendet för oss, det undrar jag.