Kontext

Jag har varit utlagd på två kontaktsighter en tid. Norrlandskontakten har jag tillhört i över ett år och det var där jag kom i kontakt med Vildhunden som inspirerade mig att blogga. Han var min tidiga läromästare och stödperson. Nu i sommar har jag också varit medlem i Mötesplatsen.

Häromdagen blev jag tvärless på alltihop och tog bort mig från båda sidorna. Det har tagit en förfärlig tid och ja, jag verkar då vara en väldigt ointressant människa.

Jag har fått knullerbjudanden, ja, men det har jag inte varit intresserad av. I alla fall inte till att börja med. Utöver det har jag växlat en och annan mening med nån där kontakten runnit ut i sanden. Jag har också tagit några egna initiativ och knackat på. Jag har gett uttryck för att jag tyckt att personen verkar trevlig och att jag skulle uppskatta kontakt. Jag har kammat noll. De flesta har över huvud taget inte bemödat sig med att svara. Någon har gjort det, avböjande. Det har uppskattat en reaktion. En person h ar jag haft digital kontakt med i grannstaden. Den kontakten har runnit ut i sanden och jag är del i det.

Summa summarum. Nä, det här passar inte mej. Det tar en förfärlig tid och jag har som sagt kammat noll. Och jag blir vemodig över att egna initiativ inte lönar sig.

Jag är ambassadör för kvinnligt företagande och ingår som en av 880 kvinnor i ambassadörsgänget. Vi har ett forum på Nuteks hemsida där vi bl a kan blogga. Det är ett internt forum, som utomstående inte kan läsa. Det är jag för övrigt kritisk till. Våra företagspresentationer och vårt bloggande verkar vara en affär för inbördes dialog och beundran. Men vi skulle ju inspirera andra! Vi har ju ett uppdrag att inspirera kvinnor att bli företagare. Våra målgrupper är skolor, universitet, nätverk m fl.  Folket på Nutek verkar vara alldeles till sig över framsyntheten att använda hemsidan så där digitalt och interaktivt. Men, som sagt, det är inte en utomstående kotte som kan se att det sjuder i inspirationsleden.

Vårt företag har fått igång bloggfunktionen och jag bloggar där lite grann. Det kan läsas av alla. Jag håller på att lära mig tekniken och reflekterar över etiken runt externa gästbloggare och interna bloggare hos oss. Det är en hel del att tänka på. Vem ska kunna lägga in text, vem ska kunna revidera, vem ska kunna plocka bort ovälkomna kommentarer och vem ska kunna ta bort bloggen? Och hur ska det lösas rent tekniskt.  Det där web-programmet Drupal medgör verkligen en hel del möjligheter som jag använder mig av, så sakteliga.

Å så har jag den här privata anonyma bloggen. Jag har varit flitig i drygt ett år och kommer förmodligen att trappa av rejält, men kanske inte skippa helt och hållet.

Det är mycket av bloggande i mitt liv. Och jag lär mig. För drygt ett år sedan började jag blogga för att lära mig mediet. Nu ett år senare kan jag verkligen en hel del mer. Inte bara om hur man skriver och publicerar och också hur bloggen kan användas internt, anonymt eller öppet.

Hösten är min favoritårstid och nu är jag lyckligare än någonsin. Färgerna i naturen tävlar om min uppmärksamhet och skogen är full av den svamp som jag åtrår som mest, trattkantareller. Det ruskar och blåser. Frosten ligger på radhustaken då och då. Nu, t ex.

Mitt vardagsrum är fyllt med bakplåtar med torkande svamp på och jag har till och med plockat fram en torkställning  som tar betydligt större mängder. Allt torkar så fint. Jag har legat i och plockat nu i helgen. För sen, när jag är nyopererad, vet jag inte riktigt om jag är i stånd att plocka så mycket.

Jag har flängt och rest en hel del på sistone och kommer att göra det även i oktober. Jobbet fyller också min tid och jag går med en märklig upplevelse av att det går så fort så jag inte hinner med och så långsamt och segt så jag får spunk. Motstridiga känslor på samma gång.

Ut i den stora världen präglas nyheterna av den bankkris som pågår i USA och som sprider sina cirklar runt om i världen. Representanthuset röstade nej till George W Bush´s krispaket och Dow Jones-börsen rasade 7 % i natt, det störta fallet i börsens historia. Det är valtider och det är kanske viktigare att vinna valet än att ta gemensamt ansvar för samhällsekonomin. Demokratin har begränsningar.

Dramatiskt i stora världen och dramatsikt höstväder. Parallellprocesser.

Jag får kommentarer från mina sporadiska men trogna läsare att jag inte skriver så mycket nu och att det väl är ett friskhetstecken. Ja, det är det. I alla fall har min åkomma mer eller mindre flyttat ut ur min hjärna. Hur det är med själva cancern kommer jag att få veta om några dagar. I övermorgon, den 2 oktober, är det åter dags för operationsbordet. Hex-Vix, ryggmärgsbedövning och hela baletten. En vecka eller två senare vet jag mer om hur det faktiskt är.

Nytt den här gången är att jag förmodligen kommer att opereras av en annan läkare. Min vanliga älskade läkare håller på att avveckla sig. Hon tar tjänstledigt ett halvår för att prova en annan arbetsplats. Jag gläder mig med henne och unnar henne av hela mitt hjärta att få luft under vingarna. Men jag sörjer också. Livet känns aningen mer otryggt då jag inte längre har den där riktigt väloljade kontakten med min urolog.

Jag får också frågan om jag är frisk nu. Ja, det känns onekligen som om jag är mycket friskare än jag varit på länge. Och jag har ju också betraktat mig som frisk hela tiden, även om min blåsa inte varit det. Strikt betraktat så är inte faran över. Det är den inte än på många år. Ur den synvinkeln är jag inte alls frisk än. Jag kan inte bara säga att det-var-det-det och gå vidare i livet. Behandlingar och kontroller fortsätter länge än. Den senaste friskkänslan handlar nog om att jag nu äntligen läkt ihop. Det innebär bara att jag förmodligen är redo att ta emot behandling framöver. Den där BCG-medacbehandlingen som är som lut i blåsan. Så snart är det slut på den relativa friden. Om det inte visar sig finnas lite ny cancer i blåsan förstås. Då tas nog blåsan bort. Om inte min nye läkare tycker annat, förstås.

Så det där med frisk är relativt. Och jag är absolut relativt frisk.

När jag kom hem i söndags hade jag ett mail från min kompis som nyligen fått besked om cancer i livmodertappen. Nu fick jag veta att det var toppen på ett isberg. Hennes cancer sitter på och i olika kroppsorgan i buken inklusive skelettet och är inte operabel. Hon fick en tydlig dödsdom, hon kanske lever till jul.

Hon har genomgått mycket påfrestande behandlingar av både strålning och cellgifter. Nu finns det aningen positivare tongångar. KANSKE kan alla behandlingar ha lyckats ta död på skiten.

Min vän är vid gott mod och sig alldeles lik. Hon fortsätter att göra sina samhälls- och beteendeanalyser och har som alltid nåt intressant att komma med från sitt observerande perspektiv. Hon kan uppskatta det positiva runt omkring henne. Hur hon får kontakt med gamla vänner, hur hon återknutit kontakt med den stad där hon behandlas. Hon kan se sin situation med värme och humor samtidigt som hon är så trött och det är så nattsvart.

Vad det här gör med mig? Ja, jag tänker på henne med värme och beundran. Och jag tänker på mig själv. Känner mig som en fjäder. Det jag har är ju ingenting i sammanhanget. Blir tacksam över att det går så bra för mig. Samtidigt blir det en väckarklocka över den här sjukdomens allvar. Den är inte att leka med, inte för mig heller. Å så tänker jag på hur jag kan underlätta för och ge/få en kvalitativt värdefull relation med min vän. Och jag är helt orädd i dialogen med henne. Det går så bra att snacka både liv och död. Och det är alltid givande. Det blir liksom en intensifierad känsla av liv när man kan snacka död.

Det har gått ovanligt länge sen jag var ute på bloggen. Det är ett friskhetstecken. Saker och ting har gått i ett här.

Jag gjorde en omtumlande jobbresa i början på förra veckan. Jag höll ett seminarium om den forskning jag gjort för en liten församling och var skitnervös före. Jag var förvånande nervös för det var då verkligen inte nån utmaning egentligen. Men nerverna kröp både på och i mig, av nån anledning. Vi hade ett viktigt kundmöte före, under och efter vilket kan ha bidragit till att det kändes spännande. Dan därpå hade vi ett annat kundmöte som tog en förvånande vändning i positiv riktning. Också det omtumlande.

Kom hem till ett mågämnet konsertpianisten som fyllde 40 mitt i veckan. Jag gjorde klart för honom att firandet av honom skulle ligga mycket lågt då. Vi åt middag tillsammans och jag hade tänt några ljus. Det var allt. I helgen var det dags för operation J40, dvs mågämnets 40-firande. Om detta visste han till att börja med ingenting. Fredag kl 15 steppade jag in i den aula där han och en känd stråkkvartett satt och övade inför konserter och en Brahms-turné. Det var överenskommet i förväg och jag meddelade att jag kommit för att ta över kontrollen över hans liv, en tid. Vi åkte hem, packade det nödvändigaste, tog flygtaxi och flög till kungliga huvudstaden. Redan vid första steget in i hallen ropades hans namn ut. Han skulle bege sig till nånstans och jag stod kvar och hämtade bagaget. Han blev utsatt för en stram dam som fått besked om hans tvivelaktiga innehåll i handbagaget och nu skulle han sätta sig i ett särskilt rum och vänta på visitation. In kom en förklädd kontrollant som visade upp leg och såg brysk ut. Den förklädde var hans till oigenkännlighet förklädde bror klarinettisten som också var chaufför. Det bar iväg i flott bil mot centrum. Strax efter vägen tog han upp en vinglig lodis till liftare, medan mågämnet skrek ”nej inte nu, inte han, ta INTE upp honom” för att sedan upptäcka att det var en kär vän och pianist från Norge. Lite senare plockade vi upp ett orangehårigt liftande luder som visade sig vara hans kusin och fru till lodisen (och som fått flera andra erbjudanden om skjuts in till stan!). Champagne och stora skratt i bilen. Ögonbindel, av  mitt i stan, inlotsad till en lägenhet på Hans Majestäts Holme där alla gästerna först stod dödstysta för att samstämt viska 39 hurra och ett 40-nde rungande HURRA. Bindeln av. Festen började med att han fick gå in på toaletten och byta om till festkläder som hängde förberedda. Där var 20-talet personer ur den allra närmsta släkt- och vänkretsen. Tal och sång. Jag hade skrivit nya texter till tre Georg Riedellåtar, Emil, Pippi och Idas somarvis. Vi och vi sjöng dem tillsammans och samtidigt quod libet och det gick galant i detta extremt musikaliska sällskap. Vi sjöng också nyskriven text till The Entertainer, som var en av de första låtarna han som barn lärde sig på piano.

Morgonen därpå skickades han ut på skattjakt som tog honom flera timmar att genomföra. Under vägen fick han oväntad hjälp av främlingar eller telefonsamtal från främlingar som bara ville gratulera och som undrade var han var nånstans. Han landade vid en cykel och kom cyklande till oss som stod och väntade vid Vinterviken. Under hans skattjakt hade vi riggat ett färgglatt ”medeltidstält” och dukat upp med knytispicnic. Vi var hans vänner från när och fjäran, ett 30-tal personer, som satt i gräset och åt medan små barn tultade omkring. Uppträdanden, tipspromenad och radiostyrd bil var några av kringaktiviteterna. Han var salig hänförd och rörd. Kvällen avslutades hos brosan i trötthetens tecken.

Söndag åkte jag med honom hem hit igen. Med buss. Nu var det slut på det roliga. Vi går med fåniga flin i ansiktet än och pratar om olika detaljer och om planeringen bakom, som han inte visste något om. Himla gott minne att bära på.

Såg nyss en intervju med en kvinna som hittat sin livsgrej efter att ha fåt diagnosen cancer. Hon blev keramiker. Hon berättade om de där undersökningarna hon går igenom som en sorts rysk roulette. Varje gång väntar hon på beskeden – får leva ett tag till eller nej, det ser inte ut att gå så bra.

Fyndig beskrivning. Så funkar de här kontrollerna och undersökande operationerna för mig också. Varje gång är jag beredd på att cancern kan ha kommit tillbaka. Men risken avtar. Fram till beskedet nu i sommar har det känts som att det fanns två kulor varav den ena var dödande. Nu är det som att möjligheten för den dödande kulan att träffa mig är mindre. Mycket mindre. En på tio, kanske. Eller i varje fall en på fem.

För övrigt har jag hittat tillbaka till min vanliga dagbok och där tröskar jag några halvprivata dilemman, sida upp och sida ner. Anledningen att skriva om min bli-friskresa så där frekvent finns liksom inte längre. Antingen kommer jag att skriva mer sällan eller så hittar jag nåt annat att fylla min blogg med. Helt klart fyller de här bli-frisk-tannkarna allt mindre av min tid och mitt engagemang. Just nu.

Idag har jag åkt ifrån mitt mobila modem. Min lilla väska med modem, radio och kamerakabel ligger inlåst i en caféteria på ett servicehus i regionhuvudstaden. Väskan är där, 6 mil bort, och jag är här. Och det är jag som åkt ifrån väskan. Ingen mer än jag kan anklagas. Jag kommer inte ut. Jag kan inte hämta hem. Det är katastrof. Jag blir skitstressad och vet inte riktigt hur jag ska leva mitt liv nu, utan nätkontakt. Hela jag är rastlös. Hur blir det nu? Jag kan ju inte ditten och jag kan ju inte datten. Ända tills i morgon då jag kan hämta väskan. Det är ju evigheter bort.

Det här börjar likna ett beroende. Att vara borta från nätet borde inte väcka dessa reaktioner. Dessutom efter arbetstid. Jag har egentligen inte ut på nätet att göra. Jag borde stänga butiken och göra kväll.

-          Men! Jag kan ju inte ens lägga ut den här bloggen.

-          Nä, just det. Ock!

Under sommaren kunde mina mer datavana ungdomar komma åt trådlösa nätverk som liksom bara fanns i luften. Kan jag också komma åt nåt sånt? Med några förvirrade knapptryckningar har jag lyckats komma ut där i cyberrymden. Mail har kommit till mig, men skicka, det ville rymden inte vara med om. Nu tycks det som att jag kan lägga ut den här bloggen trots allt. Tänk va. Häftigt. Men jag har väl inte blivit mindre datorberoende på kuppen.