Till belåtenhet
Morgonen inleddes med en tur till regionhuvudstaden i två ärenden. Dels kontroll av min blåsa på urologavdelningen och dels inköp av tätningslist till mina nyligen renoverade fönster. Det gick bara bra. Båda sakerna utföll till belåtenhet.
Ärende 1
Min dotter var med under undersökningen och jag kan strax lägga ut några bilder från blåsundersökningen tagna med en annan kameravinkel än den jag själv kan åstadkomma. Vi har avfärdat all eventuelll oro över de symtom jag haft under sommaren i ryggvänstern respektive kärlnystanet i levern. Sköljvätskeprov är taget och som vanligt tar det en viss tid att få svar. Men som sagt, blåsan såg föredömligt fin ut. Nästa koll sker om 4 månader. Det innebär att vi nu glesar ut kontrollerna lite mer permanent. I stället för var tredje månad så är det nu var fjärde. December nästa. Fantastiskt trevligt besked efter denna oroliga sommar.
Instrumenten är uppdukade. Stickan till vänster är det rör som förs in genom urinröret till blåsan. Det är den som man sedan trär in diverse instrument ini. Lampa, kamera, ev knipstänger och sånt. Foto Tuva Lundkvist
Här ligger jag med benen i gynställning färdig att paketeras in i en grön kokong. TV-skärmen sitter så att jag kan se lite bilden något så när. Foto Tuva Lundkvist
Så här ser en fin blåsa ut och den är min. På yngre kvinnor är blåshinnan liksom beslöjad av en vit slöja av österogen-hormoner. På mig, som är lite äldre, är den hinnan i det närmaste obefinntlig. Därför syns ådrorna väl. Foto Tuva Lundkvist
Ärende 2
Under helgen räknade jag igenom hur mycket tätningslist jag behöver köpa och kom fram till att jag behövde köpa 120 m. Med den mängden skulle den tätningslist som min stad kunde erbjuda kosta mellan 1 000 och 4 000 kr. Tack vare nätet fann jag tre ställen i regionhuvudstaden som hade tätlist för ca 500 kr. Den är nu inhandlad.
Eftermiddagen viktes åt lunch, en rejäl portion rågmjölsgröt, samt en omgång Monopol och en omgång Canasta med dottern och hennes tidigare pojkvän. De vann var sin gång. Därefter är veckan planerad med besök norröver, jobb 1 och 2, fortsatt tapetsering av mina rum och besök från en nyvunnen kompis till min dotter.
Vem mörkar?
Det ska komma en serie TV-program om vår stora (största?) folksjukdom. Det finns väl inte en svensk som inte har någon relativt närstående med den sjukdomen. Var tredje svensk kommer någon gång under sin livstid att ha den.
- Vilken är det? Vilken är det?
- Självklart är det cancer. Det är väl den enda sjukdomen som jag skriver om. Cancer är ett samlingsnammn för ca 200 olika sjukdomar. Den ökar med åldern och ökar, om jag fattat det rätt, totalt sett. Den kommer tvåa, efter hjärt-kärlsjukdomar, som den vanligaste dödsorsaken.
Det förundrar mig att den är så vanlig. Det har jag inte riktigt fattat än. Det förundrar mig också att det går att gå omkring i tillvaron och ta för givet att den inte kommer att drabba mig. Så var det absolut för mig våren 2007 innan jag fick mitt besked.
Nu får jag inte ihop det. Jag tror dessutom inte att jag är ensam om det. När jag fick mitt besked så kände jag mig som en mycket ovanlig sorts människa som råkat få cancer. Smått unik, faktiskt. Jag var helt enkelt mycket förvånad. Cancer fanns helt enkelt inte med i min fantasivärld över vad som var möjligt för mig med mina problem.
Mörkas informationen om hur vanlig åkomman är av de myndigheter som skulle kunna informera? Mörkar vi som har cancer genom att helt enkelt inte berätta om oss själva? Har vi medborgare selektiv syn och hörsel? Blundar vi för uppenbara faktum? Finns informationen om vanligheten men att vi inte tar in den? Är blundandet ett utslag av kollektiv dödsångest?
Kort sagt – vem mörkar? Och varför? Kolektiv förnekelse?
Glädjande besked
Igår morse blev jag uppringd av min urolog som meddelade att hon fått svar på sköljvätskeprovet. Det ser bra ut – inga fulingar. Men lättare cellförändringar som bedöms vara reaktiva. Jag antar att det är reaktioner på allt djävulskap som blåsan utsatts för, infektioner och kemiska / mekaniska behandlingar. Nästa kontroll enligt plan i början av augusti.
Jag visste det
Nu är jag hemma med en triumfatorisk känsla – jag visste det! Det betyder att det som gick att se vid titten i blåsan såg bara bra ut. Undersökningen var av det allra enklaste slaget på urologavdelningen på mitt Friskhus. Jag roade mig med att fota med min iPhone.
Bedövningsmedel sprutas in i två omgångar med en stunds mellanrum.
Det här är självaste mojängen, sugröret eller höljet för alla andra grejer som förs in. Jag har ju förundrats över att det ibland är en hel verktygsarsenal inne i mion blåsa, t ex både skär-, svets- , klipp- och bränn-verktyg + diverse lampor och olika vidvinkliga linser att betrakta det hela genom. Nu var det inte ett sånt omfattande knypplande, men mojängen gjorde nytta för lins och lampa. Visst är det fantastiskt vad kroppen är tänjbar. Och inte är det väl så konstigt om urinröret knotar lite efteråt?
Ja, då bär det iväg in i blåsan för att kika.
- Men hur var det då?
Precis som jag trodde – slät fin blåshinna, ärr (som blivit mindre) och bleka hormonslöjor. Vid första dykningen in i blåsan syntes små flagor, som svävande benvita cornflakes – ja allt ser ju så stort ut på skärmen – och det trodde min urolog hade att göra med den lättare infektion jag har. Å så förklarade hon det och jag har glömt vad hon sa. Jag fick en känsla av en sorts avfällning.
Det här är verktygen efter att titten är gjord. Bara lite blött, inget blodigt eller köttigt. (Den här gången :-)
Jag vet nu att min blåsa rymmer 2 dl. Tok tok tok. Det är inte så mycket att komma med, men klart bättre än alla sämre alternativ. Jag har i alla fall en alldeles egen blåsa. Dessutom kan jag nog träna mer. Alltså att hålla mig.
Om ett antal dagar får jag svar på sköljvätskeprovet, vilket är mer avgörande än vad som går att se med blotta ögat. Nu pratar vi titt i blåsan i augusti och januari och hoppar därmed över en kvartalskoll. Idel friskhetstecken.
Ja visst ja
Noterar att min mentala uppförsbacke före undersökning nu är extremt kort. Jag menar den uppförsbacke det innebär att gå och veta att ett avgörande besked om livet väntar. I praktiken innnebär uppförsbacken funderingar hit och dit om det ena eller andra skulle visa sig och vad som då eventuellt kan hända på kort och lång sikt. Mest handlar det om en sorts koncentrerad medvetenhet om att ödet står och väntar.
Den här gången har jag inte funderat just alls. Annat än att jag varit mån om att ha ett datum spikat. Jag har varit medveten om datumet, men inte så mycket mer. Om en timme sätter jag mig i bilen och åker till friskhuset i regionhuvudstaden. Jag ser verkligen fram emot att träffa min älskade urolog KÅ. Det var ett kvartal sen sist. Det blir en enkel titt på avdelningen bara. Det går fort. Lite bedövning, en stunds väntan och sen in med slangarna och instrumenten i blåsan. Kika runt. Lite obehagligt är det, särskilt när blåsan blir vätskefull. Då måste den tömmas och sen in med grejerna igen. Några gånger. Vi kommer troligen att se slät och blek blåshinna, lite ärrbildningar och benvita slöjor av hormoner (?). KÅ brukar prata med mig om vad hon ser och inte ser, och ungefär så går snacket.
Nåväl. Du får gärna hålla tummarna för att det ser bra ut. Det gör också jag.
Cancerfri - igen
För någon timme sen ringde urologen KÅ och meddelade att proverna såg bra ut. Inte ens en tvekan. KÅ hade rätt. Hon har gissat rätt hela tiden. Vi ringade in lämpliga tider för röntgenundersökningar till i mitten av april.
Va ska jag säga. Mest känner jag tacksamhet, tror jag. Den här gången var jag verkligen beredd på andra besked, då jag faktiskt har känningar från blåsan. Men nu förstår jag att det nog är en infektionssläng, trots nyligen intagen antibiotikakur. Jag får intensifiera tranbärsjosandet.
Det kom i alla fall en kort rörd våg i mig, ett tacksamt pu, innan vi fortsatte att jobba med det vi höll på att jobba med, kollegan och jag. Det är smått intressant hur vig jag blivit i att hantera dessa existentiella kast. Det tog bara några sekunder, ett andetag eller två, av tacksamt pu-ande innan jag var redo att gå vidare.
Nu mår jag bra av att skriva av mig. Det blir mera sant då. Yesss. Cancerfri även den här gången. Igen.
CSR-studierna avklarade
Tankarna om de där rodnaderna finns i bakhuvudet. Himmel va bra att den lite rejälare undersökningen gjordes nu och inte i april. Rodnaderna var absolut inte synliga med vanligt ljus.
OM det nu skulle visa sig vara Tis, vilket Gud föbjude, så är det klart bättre att veta det redan nu istället för om ytterligare 3 månader. I så fall har hex-vixet hjälpt till att korta ner upptäcktstiden rejält. Men, det är nog som urologen KÅ säger, det är nog bara katarr. Och då har hex-vixet hjälpt till att hålla mig ”beredd” i två veckor i onödan. Och, ja, det är en beredskap som jag gärna tar, faktiskt. Tänker på mina blåskompisar som inte hex-vixas. De får veta att det ser bra ut och slipper min ovissa situation, men jag är ändå tacksam för den här noggranna kontrollen av min blåsa.
Begreppsförklaringar
Tis (Tumor in situ) är en icke invasiv intraepitelial cancer, även kallad Cis (Cancer in situ).
Tis är en aggressiv men ytligt växande cancer i blåsan och som är farlig om den får växa på sig ostört.
Hex-vix är ett preparat som gör cancer illröd i blå-ljus-belysning. Det är en soppa (som kostar närmare 4 000 kr per tillfälle) och som instilleras i mig, dvs sprutas in i blåsan och som jag behåller en timme innan jag kissar ut den. Sen bär det iväg till op för att belysa blåsans slemhinna och se om den i blåljus lyser illande röd. I mitt fall, häromdagen, fanns inget som lyste illandes rött, men där fanns alltså två fält som var rosa…
Nej nu ska här lunchas och se ska jag antingen simma eller skida i det fina vädret.
Fläskläpp
Har drömt flyttdrömmar på sistone. Inatt missade jag inflyttningsdatum, så paret som köpt mitt radhus kom och ville in och jag hade inte utrymt mina grejer och jag hade också att få nyckeln till lägenheten jag skulle flytta tilll.
Igår kväll tillät jag mig vara konvalescent och satt vid TVn inlindad i en skön filt och simmade med ögonen. Erfor också hur ont det kan göra att kissa. Det var länge sen. La mig redan vid 20-tiden.
Samtalet med urologen igår innan jag åkte hem gav ytterligare dimension till situationen. I princip tonade hon ner risken för att fynden av rodnade fläckar skulle vara cancer. I klartext - hon trodde inte att det var det. Och hon har hittills haft rätt i alla sina gissningar om vad hon sett i min blåsa. Vidare fick jag förklaring till den fläskläpp jag upptäckte efter narkosen. Jag hade haft ett smärre andningsstillestånd, vilket är vanligt, och fick nåt rör eller manick instucken i munnen och då bet jag väl till så att läppen kom i kläm.
Nu äter jag antibiotika och njuter av att det inte alls gör lika ont längre. Vardan tar vid och, ja, det är klart att jag ivrigt väntar på svaren på vad de däringa fläckarna är för nåt.
Fortfarande beredd och förtröstansfull
Nu ligger jag på dagvården med en kateter från blåsan och en droppslang till handen. Har en lättare narkos bakom mig och så upplevelsen av den här cystoskopin. Fick hex-vix och det funkade utmärkt att behålla i en timme. Berättade för min urolog KÅ om förnimmelserna de senaste veckorna. Fick veta att jag hade viss låg bakteriehalt i blåsan, vilket i sig kan vara orsak till förnimmelserna.
Titten i blåsan gav följande. Det ser i stort sett bra ut, MEN…
Det finns två klart avgränsade rodnade fläckar, sinsemellan olika, som syntes i blåljus men inte i vanlig belysning. Jag såg dem med egna ögon. KÅ tog prov på dem. Därav att jag fick ett mindre rus medan hon tog proverna.
När jag vaknat upp på op frågade jag det jag kom på att fråga:
– Hur lång tid tar det att få besked?
– ca 10 dagar, jag ringer så fort jag får svaren.
- Om det är TIS, vad händer då?
- Då får vi fundera. Troligen cellgift, men det kan göra att blåsan skrumpnar.
- Inte den gamla vanliga soppan?
- Nä, jag tror inte det. Din blåsa verkar inte alls gilla den. Igen, den kan skrumpna.
Nu låter det här kanske mer dramatiskt än vad det är. Omgående sa KÅ att rodnaderna kan vara katarr, t ex orsakad av bakterierna. Hon sa också nåt om snabb blåshinnebildning pga av bakterier och katarr, så rodnaden kan också vara snabbväxande hud.
Jag har inte pratat med henne efter op. Ska försäkra mig om att jag uppfattat allt rätt och också fråga om antibiotika och om jag behöver smärtstillande, dvs hur mycket hon skrapat eller klippt i mig.
Summa sumarum – jag är fortsättningsvis både beredd och förtröstansfull.
Beredskap, förtröstan och smaklöksfnatt
Hade alldeles missat att det är en röd dag idag. Så när jag skulle te att inhandla Descutan tvättsvamp för kvällens och morgonens övningar, så stod jag inför stängda apotek. Jag åkte till sjukhuset, som inte är ett sjukhus längre utan en sorts närvårds- nånting. Stängt. Hittade en öppen dörr på baksidan och gick till - tror jag - primärvårdsakuten och väl därinne bad jag om ursäkt för att jag var på fel tid och plats, men kunde jag få några Descutansvampar? Det gick så bra så bra. Fick inte betala heller, det var skatteåterbäring, sa han, ängeln som hjälpte mig.
För övrigt äter jag med förtjusning av den där Gooh-a maten jag köpte häromdan. Idag bjöd jag kompis AH, som också stönade av smaklöksfnatt.
Nä, nu är det duschen nästa.
Noll
Förra kollen fanns vissa deformerade celler (lättare dysplasier tror jag var orden som användes då) som antogs bero på att jag fortfarande var sårig. Nu finns alltså inte ens några såna.
Min stingsliga blåsa sköter sig exemplariskt, bara den får vara någotsånär i fred. Vilket den får nu.
Hej hopp och skål, go vänner. Nu tar jag helledigt från cancertankar i blåsan några månader. Nästa koll blir i början av januari.
Aaaahhh
Jag är så glad över att det såg bra ut i blåsan. Litar helt och fullt på mina läkare som inte misstänker den där gula fläcken för något ont. Jag betraktar den som en sorts sårskorpa eller i alla fall nåt som har med läkningen av min blåsa att göra.
Jag känner mig också entusiastisk inför det uppdrag vi har i morgon. Ska bli trevligt att samarbeta med mina två kollegor och med kunden. Det var du sjutton om det inte skulle komma ut något bra av det här.
Idag 2
Det jag anande i morse verkar stämma. Summa sumarum - jag fortsätter att vara en solskenshistoria.
Jag är hemkommen efter cystoskopin. Solen skiner och hösten sprakar. Sitter med svidande urinrör och sur blåsa. Blåsans tillstånd nu är en väsensskild förbättring jämfört med förra gången i slutet av juni, då den var rasande i flera dagar. Då var hela jag medtagen. Nu funderar jag på en tur i svampskogen.
Nåväl. Det ser alltså bra ut.
Och…
Det finns ett gulaktigt fält i blåsans övre del. Dr K förklarade det som nåt jag inte minns namnet på. Såg ut som port salut med lite grus i. Eller som gula fläcken, tyckte Dr K.
Hon kallade in Dr P och de var båda överens om att det såg så pass ofarligt ut att ingen särskild provtagning gjordes på det gula. Skönt.
I övrigt börjar jag nu vara läkt. Inga öppna sår längre. Första gången på över två år. Men så mår jag också prima.
Som vanligt togs sköljvätskeprov, som får ge det slutliga svaret på att det nog är bara bra med min blåsa. Det tar några veckor att få svar.
Framöver vill de göra en grundligare koll med hex-vix, dvs sånt där medel som gör att cancer blir illrött i blåljus. Frågade om de tänker behandla. Svaret var nej, bara om det visar sig finnas tecken på cancer. Det var värdefull information till mig. Jag har gått och trott att om cancern kommer tillbaka, så ska blåsan bort. Men nu finns alltså ett mellansteg. Lite cancer kan man alltså försöka skrapa och behandla bort.
Nästa koll blir väl i början av januari. Ja, det var väl allt för den här gången.
Idag
Vad jag väntar mig?
Ja, jag väntar mig att det kommer att kännas besvärande, så som förra gången. Lokalbedövning är inte samma sak som att bli sövd eller ryggmärgsbedövad. Den där sköljvätskan brukar spränga då blåsan upplever sig som full och jag blir lite kallsvettig. Instrumenten spränger också litegrann. Men allt är i högsta grad överkomligt. Kanske blir blåsan så där ilsken över besöket som den brukar. Det tar nån dag för den att lugna ner sig.
Jag väntar mig att vara betydligt mera läkt än sist, men kanske ändå inte helt och hållet.
Så var det då det där med ev cancer. Nu sitter jag ock känner efter. Nä, jag väntar mig inte att se spår av ny cancer. Jag väntar mig att det ska se bra ut, men att sköljvätskeprovet får avgöra svaret mer definitivt. Jag tror att de förnimmelser jag har från blåsan har med läkningen att göra. Jag vill tro att det är så.
Om inte, så är det ett bakslag och jag står inför ett helt nytt nu. Då skall väl blåsan bort, illa kvickt. Men det får jag hatera senare i så fall.
Imorgon reser jag till Drottningsstadsområdet för både prestigefullt uppdrag och kundmöten. Blir borta hela veckan. Blåsan får allt lov att lugna ner sig raskt. Jag har inte planerat för nåt omfattande krisande. Men, får jag negativa besked nu, så ska resan ändå göras. Det förändrar inget i närtid. Annat än att hjärnan och kroppen då blir full av att hantera och planera och... ja, som sagt, det där får jag ta itu med sen, om...
Lättare uppförsbacke
Det är uppförsbacke igen. Svag uppförsbacke, men klart märkbar. Den 5 oktober är det dags för nästa titt i blåsan. Jag känner av och jag känner igen den här tre-månadscykeln. Den har jag skrivit om många gånger förut. Efter en kontroll (senaste gjordes i slutet av juni) är det glada miner i en månad. Nästa månad har jag glömt alltihop och livet ter sig tämligen normalt. Nu är jag inne på tredje månades uppförsbacke. Vetskapen om att jag snart får nya besked tränger sig in i mitt medvetande. Jag är inte lika kaxig och tror att jag går fri. Blåsan är inte fri från förnimmelser även om det nu var länge sedan jag hade våldsamma besvär. Jag vill gärna äta den där blåsdämpande medicinen (Toviaz) fortfarande. Emellanåt får blåsan tokryck och jag måste kissa stup i ett. Det kan vara både på natten och på dagen. Men allt som oftast beter den sig rätt snällt. Och för det allra mesta får jag god nattsömn. Men, ja, tanken kryper på mig. -Tänk om det är nåt nytt djävulskap på gång som tar sig dessa uttryck? Då måste blåsan tas bort och … och ja, så börjar jag räkna månader då jag är sjukskriven. Och genast korrigerar jag dessa tankar med rättelse – Du vet ju att du knappt är läkt än och att det är högst rimligt att sårigheten ger lättare besvär.
Båda mina blåskompisar har nyligen genomgått kontroller med glädjande besked. Det ser bra ut. Pu. På det hela taget har det ju gått väldigt bra för oss alla tre. Pu igen.
I väntans tider
Brev nr 1 Mammografiundersökningen visade inga tecken på någon bröstcancer. Jaha. Va bra.
Brev nr 2 Urologen telefontid. Jag blir uppringd av min urolog 23/7. Jaha. Vad betyder det? Betyder det att det finns något att meddela mig som helst ska meddelas muntligt i kombination med snack om ev åtgärder? Eller betyder det bara att då borde svaret ha kommit och att jag ska göra mig tillgänglig för att få besked? Och att min kära urolog vill passa på att växla några enkla ord då utan att det handlar om något som helst problematiskt besked? Det lär nog vara det senare, för det är bara en vecka sedan cystoskopin gjordes. Sköljvätskeprovet borde inte vara klart än.
Jag väntar också på svar från undersökningen av födelsemärket som togs bort.
Så nog är jag i väntans tider alltid. Är det inte så att jag alltid är det? Det är alltid nåt att vänta på.Men det är inte alltid det är så ödesmättat, det jag väntar på nu. Eller?
Inte så enkelt
Samtidigt, och det gör saken absolut inte bättre, förstår jag ju att jag inte är bortglömd egentligen. Jag liksom är i ett annat läge än min omvärld. Jag lever med ett potentiellt hot som inte mina vänner gör eller förstår att jag gör. Varje lyckad kontroll är en lättnad för mig, och för min läkare har det visat sig, men för mina anhöriga är resultatet mera en självklarhet. Det går ju så bra.
Jag tar inte de goda resultaten för givna. Det verkar mina nära och kära göra. Det är det här glappet som känns som om de skiter i om jag lever eller inte. När jag kommer ut efter en kontroll med existentiell lättnad och glädje möter jag oförståelse, eller vad det nu är jag möter när jag inte mött nånting. Bara tom tystnad.
Mina anhöriga behöver slippa oron och ägna sig åt sitt. De har bekymrat sig länge nog och behöver, för sitt välmåendes skull, få slappna av och inte bry sig så mycket. De behöver helt enkelt semester från cancerspöket. Välförtjänt semester. Intressekollisionen är ett faktum.
Mina reaktioner får mig att undra om jag är knäpp eller hypokondrisk eller allmänt labil. Men något säger mig att det inte är så, inte klockrent i alla fall. Jag har min blåskompis ord ringade... "jag förstår precis var du är nånstans. Klart vi ska snacka om saken..." Min läkare säger nåt liknande. Jag dristar mig att citera några rader ur ett tröstande mail jag fått : "Du är otroligt "rätt" vad det gäller person-psykologiska tolkningar. Det är nog så att din omgivning inte har din sjuka i fokus längre, eftersom det blir lugnare och lugnare för varje kontroll. Den situationen i sig är också svår att förhålla sig till..." (Är hon inte bara helt fantastisk, människan, som engagerar sig efter att hon tittat i min blåsa!)
Summa summarum. När det går bra, så är det inte så himla enkelt ändå. I alla fall inte för mig. Så kan det också se ut när man är på en bli-frisk-resa. Det går att känna sig övergiven, när det går bra.
Jag ska ägna mig åt att lufta de här känslorna med dem som förstår, dem som varit med. Det är nu som mina cancervänner kommer väl till pass. Vi har en egenupplevd kompetens som är guld värd.
Om en stund reser jag till regionhuvudstaden för en stunds promenad och fika med min nygamla hitflyttade vän och därefter konsert där mågämnet är i farten. Solen gassar. Jag ska handla och fixa en fikakorg.
Reagera - snälla
Och du - även om det går bra för mig så är det faktiskt inte en självklarhet att beskeden ska fortsätta att vara goda. Kontrollerna görs ju av nån djävla anledning. Jag tar inte för givet att det ska gå bra. Därför gör det gott att dela glädjen med mig om det gör det. Som nu t ex.
Jag är :-) & blåsan är :-(
Först en stund prat på ett rum. Jag har tydligen inte träffat min kära urolog på länge för hon såg verkligen förändrad ut. Längre hår bl a. Nåväl. Hon frågade mig om hur det är och jag svarade. Mår egentligen toppen, men har vissa känningar från blåsan och igår blev jag prickig. Hälsoåtagandet kring mat/motion kvarstår och är ett långsamt och långsiktigt projekt.
Hon har gjort ett överskådligt schema över vad som gjorts på mig, vilka provsvar vi fått och när. Och ja, det ser ju väldigt bra ut. Hon sade också att om de inte använt hex-vix på mig så hade jag förmodligen inte haft min blåsa kvar idag. De hade helt enkelt inte vågat behålla den. Med hex-vix blir de säkrare i sin bedömning. Jag är alltså ett exempel på att hex-vix ökar livskvalitén för en patient genom att jag kunnat behålla blåsan. Antar att det är lönsamt för samhället också att ha en patient som bara ska kollas kvartalsvis (cystoskopi) jämfört med cystektomin som är en resurskrävande jätteoperation med risk för komplikationer länge länge. Men det senare är min gissning. I alla fall är det en enorm vinst för mig personligen. Nu har jag svårt att fatta hur nära ögat det var.
Sen var det dags för att se hur det ser ut i min blåsa. Det här var alltså första gången på mottagningen efter otaliga undersökningar på operationssal och det var bara en simpel cystoskopi. Bedövande gel och sen in med instrumenten. Det syntes tydligt att såret efter senaste operationen i april inte är läkt. Det stämmer med både vad jag känt och vad som emellanåt kommer ut ur blåsan. Skräp, typ. I övrigt såg det fint ut. Bedömningen är att det såriga ser ofarligt ut, alltså ingen ny cancer där. Sköljvätskeprov får bekräfta det antagandet. Det här är naturligtvis glädjande besked för mig. Hurra. :-)
Om jag nu är så nöjd, så har min blåsa ett och annat att erinra. Den tyckte inte om besöket av instrument som snodde runt och tittade i alla vinklar och vrår. Den ogillade när blåsan var för full med koksaltlösning – då sprängde det på ett kallsvettigt sätt. Den tyckte inte heller om att blåsan tömdes helt och hållet, då nöp det också rejält. Kallsvett även nu. Flåsandning, apuh, apuh. Men det obehagliga varade inte så länge, gudskelov. På aningen vingliga ben klädde jag mig och jag kände omgående att blåsan var rasande. Pingvingång grande. :-(
Tre stopp på vägen hem. Kissade under kramp och nyp. Springer fortfarande ofta på toaletten och det gör rejält ont, men känner att den lugnar ner sig så sakteliga. Har vilat på soffan och lyssnat på Kjell Lönnå som sommarpratare. Sämre kan man ha det.
Summa summarum – jag är helt nöjd med resultatet av cystoskopin so far, men min blåsa grumsar lite.
Som flyktiga fjärilar
Jag är kärnfrisk. Piggare än på mycket mycket länge. Inget tyder på att det skulle vara något annat än bara bra med mig. Men nu på fredag 26/6 är dags för kvartalskontrollen av blåsan. För första gången skall den göras på mottagningen utan något skärande och hyvlande och inget hex-vix heller. Bara lokalbedövning och en liten titt runt + sköljvätskeprov.
Trots att jag mår så pass bra och allt hittills varit så bra så har den där BEREDSKAPEN börjat infinna sig. Det är ett välbekant tillstånd vid det hör laget. Beredskapen är inte så där kaxig och tar friskheten för given. Nej, den är mer öppen för att nu kan vad som helst hända. Känslolöst vidöppen. Ingen big deal. Ibland kan jag tänka att hela blåsan kan vara angripen och kanske livmodern också. Jag har ju en period när det gör lite ont då jag kissar och nog känner jag av lite ”nåt” i livmodern också? Ja jag kanske har hudcancer också.
Mestadels lever jag ett vanligt liv utan att tänka så mycket på cancern. Men när dessa tankar kommer är de som lätta fjärilar. De fladdrar förbi någon enstaka gång. Flyktiga, för att omedelbart glömmas igen.
