Kontext

Jag bakar. Det ger mig upprättelse när jag en stund vistats i självömkans träsk. Sedan jag kom i kontakt med konsten att baka ENKLA bröd blir livet emellanåt glatt. Det gjorde jag genom tips till Martins blogg om bröd. http://paindemartin.blogspot.com/  Ser att han lagt av, men bloggen finns kvar och är mycket inspirerande. Det jag tänt till på är att slippa knådandet. Den långa jästiden gör knådjobbet.

Dela ett paket jäst i två delar och lägg i var sin bunke. Tillsätt i vardera bunken 6 dl kallt vatten, 1 msk salt, lite sirap, vetemjöl och lite annat skräp - jag har två andra ingredienser per sats och ingredienserna varierar jag: linfrö, fyslilliumfrö, vetegroddar, solroskärnor, rågkross, kli, hackad torkad frukt och sånt. I ursprungsreceptet ingår inget skräp och det bakas till och med på sånt där extra superduper vetemjöl, som jag just nu glömt namnet på.

Rör i hop till en relativt lös smet, för kladdig för att vara knådbar, men heller inte rinnande. Låt stå i 6-8 timmar.

Nu har vi kommit till det försiktiga momentet av bakningen. Gör minimalt med bröden. Baka av degen i en bunke i taget.

Häll satsen försiktigt på ett mjölat bord. Vik försiktigt ihop på ena ledden och sen på den andra. Skär den försiktigt i två delar med en vass kniv. Puffa till bröden så de blir mjöliga runt om och lite avlånga. Lägg på smörad eller papprad plåt. Strö lite flingsalt på. Låt dem vila i 30 minuter under handduk. Grädda i 200 graders ugn i 45 minuter.

Sim salabim.

Vi var alla avslagna efter excesserna på julafton. Det föranledde mig att – gärna – ta en promenad med kinkig baby i gallerian. Jag passade på att skaffa mig en bra överblick över köpandets Mecca. Kollade in alla in-, ut och sido-gångar. Allt var stängt, julmusiken strömmade som vanligt och folktomt var det inte. Folk flanerade omkring och gud vet vad de gjorde. När jag tänker efter, vi var flera ute med barnvagn och små barn. Kvinnor med huvudena draperade. Och så jag. Tre Securitasväktare strövade, likt tre pepparkaksgubbar på bredd i grå mundering med en och annan revär, omkring för att hålla ordning på oss stillsamma avslagna flanörer. Mitt intresse fångades av några samtal som gjorde öronen elefantstora.

Två medelålders herrar möttes och utbytte erfarenheter av hur julafton varit.

–     Fan vet du, jag var helt ensam. Inte en kotte. Hällde i mig en kvarting för att hålla humöret uppe.

–     Ja, vet du, jag var också ensam. Först med en halvpava, och sen hävde jag ännu mer.

Alltså, de var inte så mångordiga i sin beskrivning. Men kärnfulla. I gemenskapens hälsosamma förening fortsatte samtalet en stund om ensamhetens kvalitéer och aktiviteter, hur en del av intaget kom upp samma väg det kom in och hur minnet suddades ut framemot kvällen. Sen kunde jag inte låtsas gå långsammare utan att bli upptäckt som tjuvlyssnare. Mina steg bar vidare längs gallerians gator.

På väg tillbaka med sovande baby återsåg jag Securitasvakterna. Jag hörde deras samtal och lät mig långsamt gås om utan att de märkte mina elefantöron. De var ena rejäla biffar till män, breda och muskulösa, med respektinjagande batong i bältet och de pratade engagerat med varandra. Om köttbullsrecept. De hade åsikter om kryddning och tillagning och hur recepten blivit tradition i respektive familj.

Summerade min promenad och tänkte att den nog var en god spegling av svenska folkets jul. Så ensam och så traditionsrik tillsammans. Och att jag själv julat med en alternativ falang av svenska folket som väljer umgänge före kommers. Julklappsfritt. Utom till de små barnen.

Under mina dagar hos tvilling-familjen har jag kommit att lägga mig till med några nya fack-ord. De har varit användbara i avrapporteringen till föräldrarna om vad som skett under nattliga timmar.

Baby Semp. Pre Nan. Bröstmjölk (det ordet kunde jag förstås innan). Calogen... Ja, det finns vanlig Nan också, men det använder inte vi. Dessa mjölkliknande produkter kan dessutom blandas med varandra till ytterligare mjölksorter. Vidare finns Niferex-droppar och D-vitaminolja. Och då ska man betänka att minstingen har slutat med merparten av sina specialmediciner. Åtminstone för tillfället.

Jag lärde mig den hårda vägen. Sömndrucken tog jag nåt vitt i namn-försedd flaska från kylskåpet och värmde till fingervarm temperatur och gav de små liven allteftersom de ville ha. Betänk att det är natt när detta sker. Jag var ambitiöst service-inriktad, vill jag nog påstå.

Natt blev till dag och modern frågade vad jag gett dem. Kände mig rätt dum, då jag förstod att det inte räckte med att ha gett det vita ur rätt flaska med rätt namn till rätt barn. Det var jag noga med, nämligen. Det gick absolut att göra fel och det hade jag lyckats duktigt med. Men nu vet jag bättre.

Vitt är inte alls längre lika med mjölk. Det är betydligt mer komplicerat än så. Flaskor med samma personnamn har OLIKA mjölkliknande innehåll som ska intas i rätt ordning. Det där vita har fått distinktioner och användningsområden som jag nu vet mer om och har införlivat i min vokabulär och lagt in i min egen ordlista.

Det är som med eskimåernas benämningar för snö. Det lär finnas ett 50-tal olika ord för snö. Jag får vara glad åt att det bara finns 10-talet ord för mjölk. Och att jag fortfarande är bildbar.

Mina vänner i skogen, trattkantarellerna, har kommit. Det finns massor, det mesta bara smått, men jag har hittat rejäla ena också.

Unnade mig en svamptur alltmedan tvättmaskinen går varm och jag packar om. Jag kom hem nu i eftermiddag och far igen i morgon bitti.

Man skulle kunna hoppas och tro att mitt flängande skulle gynna jobbnärvaron och minska hönsmammeriet. Men det märker jag inte så mycket av. Jag är hos den nya familjen mest jämt i tankarna. Stressar upp mig och bekymrar mig. Jag tror jag är mer stressad än vad de själva är. Önskar jag kunde tagga ner. Får i alla fall förståelse för min egen mor på den tiden då jag födde barn. Himmel va jobbig hon var. La sig i det mesta och brydde sig så mycket att det blev en belastning.

Stackars de mina. Dom har då fått på halsen en riktig hönsmamma. En som gläder sig åt att barnbarnen föddes när trattkantarellerna kom för säsongen.

Det är inte för inte som min blogg har underrubriken Grubblor från Midjan av Mellanmjölkens land. Ibland önskar jag att jag inte grubblade så förbannat. Som på dotterns öde, t ex.

Ibland är grubblandet ren njutning.

Nyss lyssnade jag på två repriser av Fredrik Lindströms pratprogram Vad är en människa? Han sitter i ett helt program och pratar med en enda person om nåt. Underbart i allt TV-snuttifierande. Han pratade med Peter Gärdenfors om människans hjärna. Vi människor är mönster- och orsaksberoende. Vi söker mönster, strukturer och förklaringar i allt förbannat, även där det egentligen inte finns några förklaringar att finna. Det känner jag igen och det är träffande. Nog fasen är jag mönster- och förklaringssökande alltid. På gott och ont. Det har gjort mig innovativ – och ineffektiv, beroende på vem som betraktar och när.

Ett exempel på mönsterletandets ineffektivitet: Ett vetenskapligt experiment. Två spakar gav belöning. Den ena spaken gav belöning vid 80% av fallen, den andra bara 20%. Människan ägnade stor kraft åt att söka mönster och samband mellan de två spakarna, och kom i bästa fall upp till ca 68% belöning. En råtta utsattes för samma experiment och lärde sig snabbt att det inte var lönt att försöka med den spaken som gav sämre belöning. Därför belönades råttan vid 80% av tillfällena. Så det kan bli. Nåväl. TV-pratarna menade att vi evolutionärt harft fördelar av att vara mönstersökande, även om det i enskilda fall kan te sig lite komiskt, då en råtta når högre resultat än människan.

När jag fick mitt cancerbesked så gick jag in med stor frenesi åt att förstå vad jag hade drabbats av. Inget var för svårsmält för mig. Jag glufsade i mig den litteratur som blivande urologer läser och jag är hyfsat kunnig på blåscancer nu. Det är samma sak med dotterns situation. Jag vill veta och förstå, även det som är ohyggligt tufft och svårsmält att ta in. Det kan hända att det är ineffektivt och bara tungt att bära insikterna om hur problematisk hennes graviditet är. Jag tror det är lättare att ta svårigheterna när de kommer utan att bära allt i förväg. Men jag har svårt att inte utforska hela vidden av situationen. Därav grubblandet. Förbannade grubblande. Å andra sidan: Jag har mitt levebröd på att stötta organisationer och ledare utifrån deras komplexa och ofta svårfångade situation med en komplex orsaksbild att sätta sig in i.

Men jag har också en öppenhet för att det inte alltid finns orsaksförklaringar. Och jag blir rent avståndstagande inför kommentarer som - Det här har hänt för att du ska lära dig nåt. Såna kommentarer hör jag ofta då blir jag alldeles trött. Jag tror inte att tillvaron är regisserad av någon eller något för att jag ska lära mig nåt. Däremot händer det saker och ting och jag kan lära mig nåt av det. Det finns ingen särskild orsak till att just min dotter har en problematisk graviditet. Problematiska graviditeter händer emellanåt och det råkade vara hon som fick det. Det finns ingen enskild orsak till min cancer, och det råkade vara så att jag fick den. Jag är inget typfall, jag har varken varit storrökare eller umgåtts med farliga lösningsmedel i nån större omfattning. Det finns helt enkelt inga enkla förklaringar, annat än att naturen inte uppträder så perfekt som vi skulle önska.

Jag tänker in religion i den här grubblan. Religioner har vi människor skapat för att göra den svårbegripliga världen begriplig och möjlig att uthärda. Det är inte gudarna som skapat oss utan vi som skapat dem. Religion är ett av alla utslag på att människan är förklaringsberoende. Det säger jag, det sa dom inte på TV.

Allt medan jag njöt av TV-pratet och plockade disk och skräp, så gick tiden. Klockan lite över tre gick jag till affären för att inhandla några saker till midsommarätandet med en kompis. Stängt! Så kan det gå då man grubblar. Man kan missa vissa tåg!

Av blåskompisen fick jag receptet på detta bröd. Det blev urgott.

3 g jäst, 3 dl vatten, 1-1 1/2 tsk salt, ca 6 dl vetemjöl special blandas ihop och får jästa under natten. Lägg försiktigt på mjölat bakbord, vik ihop brödet och grädda 275 grader i en halvtimme. Kanske skulle jag sänka temperaturen lite, för det blev som synes aningen välgräddat.

Med det här väldoftande nygräddade brödet kunde jag uppvakta sonen på hans födelsedag, idag, nationaldagen.

Jag tillhör det resande folket. I förmiddags undrade jag om och i så fall när jag över huvud taget skulle komma hem idag. Blev uppskrämd av meteorologerna på TV i morse. De  pratade om omfattande snöoväder i östra Svealand och längs Norrlandskusten. Precis den sträcka jag ska avlägga. Nog är vi lite försenade, men inte alls särskilt mycket. De har satt in ersättningsbuss sista sträckan hem till min stad. Jag kan alltså se fram emot att få sova i min egen säng. Mysigt.

I Kungliga Huvudstaden bytte jag från ett tåg till ett annat. I väntan på det nya, aningen försenade tåget, släntrade jag på Centralens övervåning till det där stället som heter Gooh och som är min favorit. Kanske inte så mycket för miljön som för smakerna. Men jag behövde inget, egentligen, utan var mest bara söt- och köpsugen. Vid kassan låg biskvier.

Tänk, det är exakt 8 år minus några månader sedan jag åt en biskvi sist. Det var på min mammas begravningskaffe 3 januari 2003 som vi hade biskvier. Hon älskade biskvier, nämligen. Hon var en riktig biskvi-expert. Den feta krämen skulle inte vara mjäkig och mandelbotten skulle vara både krispig och seg. Goda exemplar av biskvisläktet fick henne att stöna högljutt av njutning.

Jag tror att den här biskvin, ja, jo, jag köpte en, skulle fått hyfsat gott betyg av min mamma. Hon skulle nog ha stönat.

Själv gladde jag mig åt att för ovanlighetens skull ha ett trevligt och tivialt minne av henne. Det har tagit 8 år. I vägen har funnits minnen av tyngre karaktär.  Intressant vad en liten biskvi kan lätta upp tillvaron i snöyran på väg hem till midjan av mellanmjölkens land.

Strax ska jag kliva upp och laga till ett skråvmål blåbärsgröt. Det får mig att minnas en episod nu i helgen som jag funderat en del över. Dottern T och jag skulle luncha med grov rågmjölsgröt. Så mobilpratade T med kompis N (x-et) om var vi var i vår dygnscykel. N skulle frukostera. Där var han och han, dessutom sugen på umgänge med spel.

- Ja, men kom till oss då. Vi ska just äta.

- Njae, jag vet inte.

- Vi ska äta rågmjölsgröt.

- Ja, men då kommer jag.

Det fick mig att reflektera över grötens attraktionskraft. I min ungdom hade det alls inte gått att värva någon att komma och umgås med en tallrik gröt. Gröt var per definition tummen ner. Jag har stämt av grötintresset med ännu äldre personer och nej, inte var gröt någon höjdare. Om man inte direkt svalt, förstås.

Blåbärsgröt med sirap och ekologisk mjölk

Nu är gröt intressant mat. Ungdomar provar olika sorters gryner och frön och fnas och olika sorters frukter och sylter och sockerarter att ha på gröten. Det är inne med gröt.

Nu har jag för övrigt bestämt mig. Jag är inte helt plikttrogen LCHF-konceptet längre. Man skulle kunna kalla det LCHF light. Har gett mig fiberhaltiga flingor på filen och linser i en grönsaks—wook. Och jag grunnar på hur kosten skulle se ut om jag skulle inkludera ett världssamvete och sikte på långsiktigt hållbar utveckling. Inte lika mycket sovel. Men närproducerat.

Jag tycker inte att det är så kul längre med den där LCHF-kosten. Kroppen värjer sig lite och jag känner mig snarast äcklad av den 3%-iga mjölken, den 4%-iga fjällfilen, all grädde och krämfräsch som jag piffar upp maten med. Kött, kött, fisk fisk. Det blir lite enahanda. Jag storknar av att äta omelett och skinka eller bacon till frukost. Det susar ofta i huvudet och jag kan känna mig lätt svimfärdig. Tänker att det är kolhydratbrist och att hjärnan behöver lite sånt.

Å så noterar jag mina avvikelser från rekommendationerna. På resande fot har jag inte lyckats vara helt ”ren”. Jag har ätit en macklunch, en mackfika, potatismos, till en lunch då jag var så hungrig och ett alteernativ inte fanns, druckit en hel flaska vin på en fest. Nyligen upptäckte jag att quinoan innehåller rätt mycket kolhydrater och jag som gått och trott att den varit ”tillåten”. Avvikelserna sitter i mig som att jag varit ”dålig”. Och det kunde väl så vara, om det inte vore för vågen. Efter 4 veckors hyfsat troget LCHF-ätande syns inte ett minus-gram på vågen. Inte ett.

Jag är nog besviken när allt kommer omkring. Jag tror att jag lurat mig själv lite. Jag har sagt att jag i första hand vill komma åt sötsuget och bli kvitt såna där sötskov, som jag har då och då. Går jag ner i vikt så är det bra, men det är inte primärt bantning jag är ute efter. Så har jag sagt.

Nu sitter jag här och undrar varför andra är såna solskenshistorier som går ner 25 kg på 3 månader och jag har inte gått ner ett endaste litet gram på en hel månad. Har läst om en sån, en tjej som skrivit en bok om sina formidabla framgångar. Härom dan träffade jag en partner som gått ner 8 kg sedan i november. Jag vill också vara en framgångssaga.

Nu har jag ventillerat hur jag har det. Ska fortsätta februari ut så som jag lovat mig själv. Det ska jag och jag får väl sitta här och vara besviken och less.

Nyss bakade jag en sorts kex av mandel, nötter och olika tillåtna fröer och jag ser fram emot att få känslan av att äta en macka. Jag blir galen om jag inte får mackor. Och herre gud vad gott det var med ett kex med smör på. Jag vet vad jag ska få som mellanmål om en stund.

I alla fall så har jag inget sötsug längre. Faktiskt inte. Så det jag satte upp som officiellt mål har jag ju lyckats med. Däremot är jag inte kvitt rastlösheten på kvällarna.  Då vill jag gärna gå i skåpen och knapra på nåt. Jag har knaprat på nötter. Kanske inte så bra.

Jag ska bättra mig vad gäller att inte ha för långt avstånd mellan måltiderna, jag ska dricka mer och avstå från kvällsknaprandet. Ja, så får det bli.

Den där kosten ger mig energi, tror jag. Jag fnattar runt och städar och ordnar, och så behöver jag lite paus. Det här skrivandet är en sådan. Några eftertänksamhetens bleka tankar kommer här-

Ett av de viktigaste stegen, om inte det viktigaste, är att erkänna sitt beroende. Nu gör jag det. JAG ÄR SOCKERBEROENDE!

Det tar sig följande uttryck.

·   Jag har ett sjukt sötsug som går i skov. I perioder är jag fixerad.

·   Tar jag en godisbit får jag blodad tand och har lätt att bara vräka i mig. Jag kan, när jag får ett anfall, klä på mig och gå ut och köpa. Jag bara måste ha.

·   Sötsaker blir inte liggande hos mig, det måste ätas upp.

·   På fester och platser där det finns sötsaker, blir min hjärna invaderad.  Jag tänker på om jag ska ta eller inte ta eller att jag inte borde ha tagit, och det sysselsätter mig helt och fullt.

·   Jag konfronteras och irriteras av människor som kan ha godis liggande.

·   Jag minns godishändelser från barndomen. Jag letade som besatt och tiggde godis.

·   Ibland har det varit så ”synd om” mig eller jag har jobbat så hårt att jag unnar mig godis.

·   Jag vill inte se mig som sötsaksberoende. Jag bagatelliserar och sätter inte samman mitt beteende till ett beteendemönster.

·   Jag vill inte ge upp ätandet av goda efterrätter, bakverk och praliner eller chips.

·   Det är helt enkelt för sorgligt att inte få njuta av detta livets goda.

·   Jag vill kunna vara måttlig (Men hittills har jag inte lyckats med det, så vad säger att jag kommer att kunna vara det i framtiden?)

·   Jag vill inte se mig som sockerberoende, i alla fall inte en svårt beroende person. (Men jag drabbas ju av en stunds klarhet, då jag raddar upp ärligheterna om mig själv så här, motvilligt).

Det finns en sak till som talar för att jag kan vara beroende. Jag har beroenden i släkten och gemensamt drag är förnekandet och bagatelliserandet. Det mest framträdande är kanske alkoholism, vilket är en variant av sockerberoende, har jag förstått. Det dräller av dem. Från båda föräldrarnas sidor, men främst på min pappas sida.

Följdfrågan är då – om det nu är så gott och trevligt, varför inte fortsätta? Ja, det skulle jag gärna, om det inte var så att det hade allt mer slående nackdelar.

• Tröttheten

• Nedstämdheten

• Vikten – som nu har nått hälsovådliga proportioner. Jag väger alldeles för mycket. Skulle min blåsa behöva tas bort, så skulle det underlätta operation och tillfrisknande om jag vägde bortåt 30 kilo mindre.

• Eventuellt, kanske troligt, blir jag motbjudande eller mindre attraktiv att samarbeta med.

Jag har  genom vänner blivit inspirerad att kliva på LCHF-tåget. Low Carbo High Fat, alltså kolhydratfattig kost.

Jag var helt enkelt på F & S, Friskis och Svettis. Det blir en utmaning för mig att gå dit och att faktiskt vara i särklass sämst i klassen. Jag for till kompisen för en stunds fika efteråt. Fikat bestod av diverse mycket goda och fettrika underligheter. Valnötskrämfräsch, mandelplättar, osötade bär, frö- och fnasknäcke etc.

En av dem var nyligen en vecka hos Bitten Jonsson i Hudiksvall och var åter på g, denna gång med LCHF som en möjlig lösning. Efter en stunds krängande på kroken valde jag att tillsammans med AH pröva LCHF-kost från och med nu till och med februari. Sen ska jag utvärdera resultatet.

Mitt mål är att leva hälsosamt och trivsamt. Motionera och äta allsidigt och regelbundet utan att torska dit.

När jag kom hem fann jag mitt hem intrasslat i trådar. Det var småtomtar som härjat fritt medan jag var borta. I hela mitt hus, både uppe och nere. Trådarna ledde mig till diverse smågåvor av det kulinariska och njutningsfulla slaget.

När jag väl rett ut begreppen och trasslat fram gåvorna nöp hungern i magen. Yessss. Nu skulle  jag minsann prova en av de där anrättningarna jag köpte tidigare idag. Det blev PASTA PESTO ALLA GENOVESE med potatis, parmesan och peccorino. Jag följde anvisningarna och satte in förpackningen i mikron utan att göra en skåra i plastfolien. Efter ca 2 minuter hade den blåst upp sig och gav ifrån sig ett ljudligt piiip. Då skulle den vara klar att äta. Det var en rejäl smaklig portion. Riktigt god.

Men det är nåt med att mikra snabbmat i plastförpackning. Det är som att smaklökarna inte är inställda på kulinariska smaksensationer. Det är som att förpackningen i sig är en antikrydda. Jag fick verkligen anstränga mig för att känna smaken. Den rikliga SMAKEN. För den fanns där, definitivt.

När jag klev ur bilen vid tågstationen i K-staden sa jag till sonen att jag var välfylld – på ett mångtydigt sätt. Det är då så sant så sant. Här på tåget hemöver reflekterar jag över hur sant det är.

Jag är välfylld av goa upplevelser med de mina. Jag är också välfylld av gudomlig mat, inte bara på nyårskvällen utan varje dag.

Onsdag 30/12

Tjocka långbakade revben med gräddsås, klyftpotatis och äppelmos. Till detta rödkålssallad med apelsiner, tranbär, nötter och senapsvinaigrette.

Torsdag 31/12, nyårsafton

Nyårsmenyn som jag redan beskrivit i tidigare blogg: Åt det kulinariska.

Fredag  1/1

Pastagratäng med kräftstjärtar, musslor och saffranssås under ett täcke av västerbottenost. Till detta sallad med ruccola och tomater samt chili- och vitlöksbröd. Glöggpäron med gräddvisp med mandelmassa och russin. På dagen hade vi också brödbakarkurs där jag fick äran att lära ut hur jag bakar bröd som är nyttigt och gott att rosta.

Lördag 2/1 och min födelsedag

Lunch på Mariebergsskogens Naturum och middag på Valfrids (www.valfrids.se). Förrätt västerbottenostpaj. Varmrätt svartpepparstekt hjortinnanlår med ett potatistorn med sidfläsk & västerbottenost, samt ginrörda lingon och krämig kantarellsås. Efterrätt kaffe och chokladtryffel.

Vi skulle ha ätit på Lilla Martina (www.lillamartina.se), som ska ha en sjusärdeles meny. Men de drabbades av en olycka och kunde inte ta emot några matgäster.

Söndag 3/1

Helstekt oxfilé med rostade rotsaker, gelé och svampsås.

Vi har också mumsat på julgodis

1) Polkabräck

2) Hemgjord daim

3) Rocky road

4) Lingonkola

5) Skumbananfudge

6) Bajskorvar, vilket är det godis dottern brukar göra och som jag hade med mig. Det är tumslånga korvar av spritmarinerad frukt- och nötspäckad marsipan med mörk choklad runtikring.

Nu åker jag hem med upptrissade lyriska smaklökar, välfylld mage och en go känsla av att ha träffat de mina.

Passerade huvudstadens Centralstation och intog en latte med kanelbulle på övre planet. Där finns sedan en tid ett snabbköpsställe vid namn Gooh. Det står för gott och hälsosamt. Medan jag satt där och konstaterade att både bullen och latten var god så läste jag på diverse skyltar om hur nyckelhålsmärkt och GI-märkt maten var. Och att det fanns nån sorts koppling till Operakällaren.

Jag blev lite nyfiken på affärsidén och vem som står bakom. Väl genomtänkt verkade det vara och väl designat in på minsta bokstav var det också. Jag köpte en av alla anrättningar de hade, det blev nio stycken goda middagar till mig framöver. Mums. I kassan frågade jag och fick veta att Lantmännen är huvudman och att maten lagas efter recept från Operakällarens Stefano Catenacci. Nu har jag kollat upp lite närmare,  alltså googlat, och vet att Gooh är ett företag i samarbete mellan Lantmännen och Operakällaren (www.gooh.se). Företaget grundades 2005 med missionen att tillhandahålla bra och god (snabb)mat för en bredare krets till rimliga priser och har sedan starten expanderat i rekordfart. Historien bakom Gooh finns på den här länken.

http://www.gooh.se/Documents/Historien_om_Gooh_nedladdningsbar.pdf

Nu gäller det för mig att återgå i normalfyllda gängor. Gläder mig åt de välgörande dagarna med de mina och de nio måttfulla middagarna jag har framför mig med Gooh mat.

Jag är hos min son OL med fru CHL i västra skogarnas län.

Igår, på nyårsafton, var vi på bröllop. De hade ett specialuppdrag att ta hand om brudparets lille son, knappt två år gammal. Vi tog med honom hem och han underhöll oss med sina konster, att gå som en gamman gubbe, att dra högerarmen med knuten näve till sig och säga jässs, att leka med traktor, att härma katt hund får ko häst och rasa omkring och leka med nycklar. Det var ledsamt i början, men efter en bit mat så vände livsglädjen.

De mina är lagda för det kulinariska.

Det här var nyårsaftonens meny.

Förrätt

Rårakor med västerbottensost, chreme fraishe, löjrom och finhackad rödlök.

Vitt vin – Kloster Eberbach, en Riesling.

Huvudrätt

Ugnsstekt ankbröst med karamelliserade potatisar, hallonsås, chevrefyllda äpplen på en bädd av röd mangold.

Vitt vin – Grove Street, en Chardonnay.

Efterrätt

Chokladfondanter, vaniljglass och passionsfruktsås.

Kaffe.

CHL hade ringt Systembolagets kundtjänst tel 020-85 85 00 och fått tips om vinerna utifrån denna meny. Personen på Systemet hade ställt om prisklass och ingående frågor om chevren var varm eller kall, om det var si eller så och var bestämd i rådet att förrätt och huvudrätt krävde olika viner. Det var absolut mycket bra viner till matgen. En suverän service. För dem som är lagda åt det kulinariska.