Kontext

Julen är överstökad. Den var väldigt trevlig och jag är helnöjd. Efteråt är jag kanske mest nöjd med att ha motionerat mer än tidigare i höst. Dottern och jag simmade på badis varje dag före jul och i helgerna har det blivit en och annan rejäl promenad. Var på badis igår igen.

Grisarna har åkt och här är tomt och vilsamt. Jag har bestämt mig för att kvista söderöver, till mina vänner i en av landets allra sydligaste städer. En fri och frisk kvinna som dessutom har årskort på SJ kan ju göra det. Så varför tveka. Åker idag.

Folk jag träffar säger att jag ser så frisk och utvilad ut. Och så är det nog. Sedan några veckor äter jag inga mediciner alls och det går bara bra. Känningarna är så svaga, så svaga att jag knappt känner nåt alls.

Men jag är åt hellvete för tung. Det har gått åt fel håll och nu måste det hända nåt på viktfronten. För jag ska väl inte knäa på grund av vikten, nu när jag gått och blivit så kry för övrigt.

När jag tittar på vårens almanacka känner jag för första gången på länge ett inspirerat förväntansfullt pirr. Som om det kommer att hända nåt viktigt och roligt. Jag är inte tyngd längre. Jag har ork och vilja. Flyktigt flimrar den där bekanta tanken förbi – hoppas inte cancern kommit tillbaka – och sen ägnar jag mig åt välmåendet av att det ska bli kul att verka i vår. Och i år.

Dagarna forsar fram. Snart julafton. Jag släcker successivt ner det som har med arbetet att göra… men det går inte helt. Finns en och annan krok som jag sitter på och det är mest angenämt. Ska-vi-etablera-oss-med-lokaler-i-Stockholm? är en sådan krok. Vi sitter med ett konkret erbjudande i knät, i Gamla Stan.

Å ena sidan avbokar jag långa åtaganden för jag vet ju så lite om min förmåga framöver? Å andra sidan har jag köpt SJ årskort och känner mig beredd att kliva på ett långsiktigt åtagande vad gäller lokaler. Det hänger inte ihop.

Grisarna är i antågande. I min värld är grisar = de nära och kära, vare sig de är släkt eller inte. Mågämnet var först på plats, han jobbar ju delvis i min stad. I förrgår kom dottern. Ikväll kommer son nr 2. Därmed är det julande gä’nget samlat.

Jag har laddat för högläsning av en bok, som jag bara har lust att läsa högt ur. Svarta palmkronor av Peder Sjögren. En närmast totalt bortglömd författare. Inte handlar det om jul heller. Det har jag lust att läsa högt för oss under julen. Eller att någon läser högt.

Innehåll och årstid matchar inte alls. Det hänger inte ihop, det heller.

Jag har varit i Köpenhamn för att ta farväl av min professionella nätverksgrupp och vår italiensk-amerikanske ”guru”. Gruppen träffas några dagar per gång tre gånger per år. Gurun deltar vid ett tillfälle, brukligen i november/december. Jag vill inte längre binda upp mig ekonomiskt och tidsmässigt till något som jag inte vet om jag kan delta i. Jag väljer vad jag, med min numera begränsade ork och svårplanerade tillvaro, ska fokusera på. I rådande situation väljer bort den här stödgruppen. Enkelt och okomplicerat. Trodde jag. Men det blev inte alls som jag tänkt.

Först och främst så höll vi till på samma ställe som i april 2006 då jag för första gången fick blod i urinen och en av mina kollegor rynkade ögonbrynen och såg med allvarlig min på mig. Hennes kroppsspråk signalerade allvar och då ställde jag för första gången frågan – Hur står det till med mig egentligen? Den gången fick jag hjälp att hitta en läkare som skrev ut sulfa och sa åt mig att gå till läkare så fort jag kom hem.

Nu gick jag samma vägsträckning som då, när jag vandrade till den där läkaren, och minnena slog emot mig med kraft. Det var jag faktiskt inte beredd på. Sedan dess har jag inte träffat min nätverksgrupp. Under inflygningsrundan kom jag naturligtvis att i korthet berätta om tiden mellan då och nu och det blev som en buljongtärning. Stark och koncentrerad. Men inget säsrskilt med det. Jag var där för att avsluta och det kändes OK att KÄNNA det jag än må känna. Det ingår i att göra avslut, i alla fall enligt mitt sätt att se på saken. Det är klart att det skulle kännas sorgligt. Det hade jag i någon mån räknat med och var beredd på.

Sen hände det som jag inte var beredd på. En av killarna i nätet brast ut i förtvivlan med orden – Jag skulle vilja ge dig fribiljett!  Jag vill att du ska kunna komma när du orkar, vill och kan!

- Ahum. Jag fick en förnimmelse att han inte pratade bara för sig. Det blev som en kollektiv suck i rummet. - Ahum.

Därmed var ett fullkokmligt nytt nu skapat. Jag bad att få låta kommentaren hänga i luften så att vi alla skulle kunna smaka på och reagera på den.

För mig blev det två dagars tuggande hit och dit. Gruppen gör mig väldigt gott. Men det var verkligen inte enkelt för mig att bli erbjuden gräddfil. Och hur blir det med en grupp där vissa har specialvillkor för medverkan? Jag var djupt rörd över omsorgen och kände snarast smärta över att bli positivt särbehandlad. Det behöver jag f ö utforska närmare. Liknande smärta känner jag över att bli positivt särbehandlad av mina urologer. Ett tema för terapi (som jag fn inte går i).

Hur det slutade?

Jag tackade ja till fribiljetten. Och alla hälsade mig välkommen med egna specialvillkor.  Fribiljetten döptes för övrigt om till Wild Card. Därmed är jag en Wild member i vår nätverksgrupp. Det hade jag inte väntat mig. Inte alls.

Varje år så här års summerar jag mitt år och skriver en årskrönika som mina vänner får. Det har jag hållit på med sedan urminnes tider och det skulle, om man la ihop dem, bli en bok om mitt liv. Jag började gott och väl före barnen kom och äldsta barnet har nyss fyllt 31, så det blir åtminstone 30-talet kapitel i den där boken. Om jag har dem kvar, förstås. Det är då alls inte säkert.

Nu går jag och summerar inne i huvudet. Det är som om luften går ur mig. Jag är låg. Tycker jobbet är segt, att blåsan är seg och att jag är seg. Man borde summera när det är ljusare tider, för det här vintermörkret lägger en sorts mörk sordin på tankarna.

Egentligen är det inget särskilt som hänt. Jobbet är sig likt. Folk är hänförda och det är svårsålt. Jag reser och far. Idag åker jag på turne till Göteborg, Köpenhamn och Stockholm. I Köpenhamn skall jag träffa en nätverksgrupp för sista gången. Jag ska avsluta. Det är ett av de beslut jag tagit i och med att jag lever med den blåscancer som jag gör. Jag är inte beredd att boka dessa dagar och kostnader som jag inte vet om jag kan ha glädje av. Jag anammar alltmer de snabba puckarnas planering. Blåsan är hyfsad, men jag känner av den hela tiden och just nu är jag less på det med. Har en ny period av – jag kan väl få slippa det här nu, jag vet och kan det här, jag vet att jag är dödlig. Nu är tungt att veta att jag har många år av kontroller framför mig – om det går bra.

Man kan verkligen se saker från olika håll. Jag skulle lika väl kunna glädja mig åt att det går bra på alla fronter. Men just nu är det segheten som dominerar i mig. Ger verkligen den mörka årstiden rättvisa åt årets summering? Å andra sidan, vad är det för fel på mörka sega tankar? De må väl få finnas de med? Tjena, mina mörka kompisar. Dags för frukost och väskpackning. Tåget går snart. Tåget som är betalt med mit nya årskort på SJ. Noll kronor.