Bara så att du vet. Jag skriver inte längre här.

Däremot skriver jag för fullt.

mitt förnamn försett med ett s punkt blogg punkt se

Rysligt lätt att minnas.

 

Välkommen att hälsa på mig där

Kontext

 

PS Kanske vill jag en vacker dag vara anonym igen och då återvänder jag hit... men jag hoppas verkligen inte det. DS

Min nya blogg finner du här

mitt förnamn, lägg till ett s, skriv punkt blogg punkt se

 

Önska mig gärna lycka till. För det här känns förvånansvärt vingligt.

- Hjälp, vad har jag gjort?

Oooops. Nu tog jag steget. Bara så där. Oreflekterat, känns det som. Fast jag har ju svart på vitt att jag grubblat över detta en tid.

 

För en stund sedan registrerade jag en ny blogg.

 

Hur det blir med den här vet jag inte. Kanske skriver jag två bloggar parallellt en tid. Kanske överger jag den här. Kanske skriver jag olika saker i de olika bloggarna. Hur det blir vet jag alls inte. Men helt klart kommer såna där teman som jag inte vill bli sökbar på att hamna här. Och sånt som jag gärna skyltar med kommer jag att lägga i den andra bloggen.

 

Keith Jarret spelar för mig i ett TV-program som handlar om honom och hans musik. Han pratar om den undervärderade improvisationen. Han talar till mitt hjärta och jag rörs närmast till tårar av hans budskap och av hans musik.

 

Jag vet inte hur jag ska göra med offentligheten av de mina. Sönerna och dottern med respektive. Bäst är nog att fråga dem hur de ser på saken.

 

Keith Jarret är en rutinmänniska privat. Han bor gärna på samma hotel år ut och år in under sina världsturneer. Helst i samma hotelrum, till och med. Under konserterna försöker han nollställa sig. Som om improvisationsfältet är alldeles nytt. Igen ett paradoxalt samband.

 

Han pratar om att vara i olika universa. Jazz och improvisaion är ett. Klassisk musik ett annat. Han kan inte kombinera dem. Han separerar dem - i tid. Jazz en tid. Klassisk musik en annan tidsperiod. Han pratar om sann improvisation vilket inte innehåller att improvisatoriskt sätta samman skrivana sekvenser.

 

Jag har ingen aning om vad Keith Jarrets olika universa har i min blogg att göra. Han bara knallade in här. Oooops.

I förrgår inhandlade jag min nya skrinda och monterade ihop den till nästan färdigt skick. Det var några moment kvar som jag behövde fyra händer till.

Häromdagen lyssnade jag på ett morgonsoffesamtal på TV om cancerbloggar. Det finns massor av cancerbloggare och många har stora mängder läsare. Det pratades om varför.

 

Jag kände igen mig i en del:

 

• Behovet att skriva av mig min egen frustration.
• Delge de vänner som vill veta.
• Slippa prata så mycket om saken med alla dessa.
• Eventuellt uppleva nåt läkande med att skriva av sig.
• Känna samhörighet med andra i liknande situation.

 

Det pratades också om risken för attt vi förmedlar missvisande information. Det vi bloggare förmedlar är inte alla gånger korrekt. Det är i stället vad vi uppfattar av den information vi får, ofta i ett chocktillstånd, och det är då alls inte samma sak.

 

Totalt sett har cancerbloggarna fler läsare än modebloggarna. Vi erbjuder alltså intressant läsning.

 

Det där är mer eller mindre historia för mig. Jag är inte i något aktivt cancerskede. Därför är jag för tillfället ingen cancerbloggare. Men jag är bloggare. Bara för att det roar mig att skriva lite. Det är fortfarande, om inte läkande, så i alla fall trivsamt.

 

Tyvärr är mitt friska liv relativt ointressant. När jag är frisk och mår bra sjunker min läsekrets till ett absolut minimum.

 

Det är då tur att jag inte skriver för de många läsarna. Lite märkligt är det ändå att skriva för min egen skull. Offentligt i en blogg. En av alla pradoxer som livet består av.

Dagarna går. Våren börjar vräka på med blommande träd och musöron på träd och buskar. Det spirar. Både ute och lite vagt inom mig.

 

Har kajkat en del i min bil. Hittar till olika ställen längs Göta älv relaterade till jobbet, men det är si och så med att hitta hem. Det är på slutet det skiter sig. Av och till hamnar jag i tunneln som leder mig västerut under centrum. Det tar sin tid att hitta tillbaka.

 

Jag har ägnat irriterande många timmar på nätet åt att spana in en ny vagn / skrinda / kärra till mig. Hittar ingen som känns mittiprick. Antingen är de för dyra eller för fula eller opraktiska.

 

Det här är min svårförenade kravprofil

• tåla transport av 75 (helst 100)  kg - bokpaket, matkassar etc
• barnsäker/barnvänlig för en mindre hög barnbarn, minst tre
• lättdragen (gärna uppblåsbara gummihjul) och lättstyrd i stad och på stigar
• ihopfällbar, lätt att montera / demontera
• snygg design
• kunna dras med en cykel
• kosta under 1000 kr

Den där skrindan jag köpte för en tid sedan håller på att bli en allt större besvikelse.

 

Den rasar samman allt mer och det efter bara några få turer ute i trafik. En skruv trillade bort när jag drog barnstolarna mellan jobbet och hemmet, sisådär 250 m. Jag har fixat en ny skruv och lagat den provisoriskt.

 

Idag fick jag anledning att använda den igen. Vi fick en bokbeställning igen så att skrindan kom till pass. När jag skulle lyfta upp den över en trottoarkant ganska nära slutmålet COOP, så lossnade dragarmen, med det främre hjulet, helt och hållet i sitt föste. Jag fick hjälp av en kvinna att lyft-dra vagnen i mål så jag kunde posta bokkartongerna.

 

Sen fick jag bära vagnen hem. Verkligen nesligt. Det här gör att jag tycker att köpet var en flopp. Efter att ha använt skrindan kanske fem gånger så är den nu helt obrukbar. Det hade blivit billigare att ta taxi! Dessutom kan jag inte reklamera den, då produktionen upphört och jag köpte ett sista ex av en gårdshandlare.

 

Nu är jag tillbaka vid ruta ett. Jag behöver en bra vagn att dra tunga kassar och paket i. En som inte faller sönder och gärna en som går att fälla ihop, då jag inte använder den. Var finns den?

Just nu sitter jag på tåget från Värmlands huvudstad till Drottningstaden. Jag har vistat färskaste barnbarnet med föräldrar.

 

Snacka om vilsamt och avkoppling från jobbvardagen. Dessutom har jag fått hjälp med klädinköp. Det är något som är ångestframkallande för undertecknad. Jag har en sonahustru som är både är talangfull, inlevelserik och tycker det är roligt. Målet var att hitta den där vårkappan. Bonus var om jag skulle hitta brallor också och toppen toppen om jag även hittade en riktigt bra BH.

 

På kort tid hade jag alltihop. Vi gick målmedvetet från affär till affär, inalles tre stycken, och hon, sonahusrun, hade valt alldeles rätt butiker. Väl inne i butiken visade hon mig på rätt biträde, som lyssnade på min kravprofil (enkelt skuret, lättskött, svart rött eller blått).

- Vad jag har för storlek? Inte en aning. Stor!

Damen kastade ett tränat öga på min kroppskonstitution och tog fram det som passade på direkten. Och jag, jag provade och köpte plagg efter plagg som förevisades.

 

Jag vet att det gäller att skynda sig och slå till innan jag ledsnat. Prova kläder är bland det värsta jag vet. Det gör jag helst inte alls och om jag ska göra det så får det gå fort. Kommer flera opassande plagg emellan, så tappar jag sugen och så är det kört, för den gången. Nåväl, det gick som smort. Tack kära sonahustru.

 

Sammanfattningsvis fick jag ångestdämpning för endast 4211:- och dessutom riktigt justa kläder, en vårkappa, två brallor i aningen stretchigt tyg och två BH-ar som gör mig bystigare än jag är van och som bär bysten på ett sätt så att axlarna slipper ta hela tyngden.

 

Nu sitter jag i nya brallor och ny BH och minns hur det var att sitta med en liten slumrande baby i min famn. Och hur kul det är att spela Draw Something med sonahustrun. Ångesten är dämpad. Fullkomligt.

Grunnar på det här med att vara anonym. Igen. Vet inte hur ofta dessa tanker kommer till mig.

 

- Skulle vilja blogga öppet, faktisk. Jag skulle vilja berätta vem det är som har en så fin Gård och Trädgård.

 

- Men jag vill ju fortfarande inte vara sökbar med mitt namn kopplat till blåscancer och cancerutredning!

 

- Hur gör jag?

 

Jag ser ingen annan råd än att börja en ny blogg.

 

- Och vad gör jag då med den här bloggen? Ska jag skriva i den bara då jag är cancersjuk eller åtminstone under cancerutredning? Det känns ju för himla trist. Ska jag lämna den helt? Men hur blir det då med mitt behov av att skriva av mig den frustrationer jag är i under ovannämnda tillstånd? Ska jag skriva två parallella bloggar, en anonym och mer heltäckande och en öppen? Men det är ju bara för jobbigt!

 

- Lösningen? Den har jag inte kommit på än.

 

Det här är verkligt TUNGA frågor!

Det blev inte som planerat. Jag skulle ju ha tränat att köra bil i Göteborg. Så blev det inte. Det får anstå tills i morgon, då det så att säga är skarpt läge. Då ska jag köra norrut efter Göta älv flera mil och jag ska hitta till arbetsplatserna för pendeltågstationerna och parkera på ett tillåtet sätt. Det får lov att gå bra, helt enkelt.

 

Nej, det blev en tur ut i Trädgårn istället. Så här ser min Trädgård ut. Inte illa, va?

 

 

Jag har ett Palmhus, i all enkelhet.

 

 

... och en del grymma skulpturer att beskåda.

 

 

En hane och hona gräsand pausar i solen.

 

 

Hit ska jag gå nån gång i sommar och äta en god måltid.

 

 

Ännu en skulptur.

 

 

Jag har fått ligga i för att djävlas med träden på det här sättet.

 

 

En latte intog jag i solen runt hörnet på det här huset, där jag har serverande personal.

 

 

Min Trädgård gränsar mot Fattighusån.

 

 

De här blåa blommorna på marken var jätteblå och såg ut som gullvivor. Vi var två som fotade samtidigt. Norrlänningar, visade det sig. Hon, den andra, var från Kiruna. Men vi kunde inte säga vad blommorna hette för det.

 

 

Kolla vilken sprängfylld vår-kraft det är i min Trädgård.

 

 

På väg tillbaka från Trädgården. Jag bor i det gula huset mitt i bilden. Dom som bor efter Fattighusån skojar till det och säger att de har havsutsikt. Och det är väl, på sätt och vis, alldeles rätt.

 

Summerar att jag har både en Gård och en Trädgård. Välskötta, båda två, dock inte av mig.

Stellan sitter och berättar om sitt liv för en storörad mindre skara i Albert Hall, den gemensamma lokalen i min bostadsrättsförening. Stellan är en livs levande legend inom seglingssporten, en stor sport här på Västkusten. Tillsammans med Pelle Pettersson sopade han banan inom seglingssporten på 60-70-talet. De vann mängder med SM, EM och VM men bara en OS-medalj i Starboat-klassen (2-mans), en i silver. Det verkade svida fortfarande att det bara blev silver, för de ledde stort genom hela seglingen men det sket sig på slutet. Han var med i skapandet av Maxin, som blev en folkbåt av rang och såldes i tusentals och åter tusentals exemplar.

 

Stellan har ett antal barn och barnbarn, alla väldigt fysiska. Ena sonen seglade med Pelle Petterssons son, vilket gav rubriker i tidningarna. Typ "Legendernas söner tar vid". Det fick ett abrupt slut för några år sedan då Pelle Petterssons son dog, hastigt och lustigt i nåt brustet blodkärl. Tillsammans med sonen driver han ett företag inom seglingen. Jag tror det är en vidareutveckling av Maxin, som de lanserar. Men det är inte samma marknad för fritidsbåtar idag och konkurrensen är stenhård. Jag tycker det var betryggande att sonen är med i företagsprojektet, för Stellan är varken ung eller särskilt frisk längre.

 

Jag fäste mig vid de sociala sambanden, relationen mellan Stellan och Pelle, familjebanden och utvecklingen i stort. Det var nu inte det som Stellan var ivrig att berätta. Hans berättelse upptogs av detaljerade beskrivningar av tekniska uppfinningar, hur de kunde finansieras, tillverkas och lanseras. Om bankens krav på säkerhet för nya lån och hur han försökt sälja sin lägenhet för ca en million mer än vad jag gav för mig. (Trevligt, tänkte jag. Men han lyckades bara nästan.) Om vindar och väder vid olika segeltävlingar och hur de läste av väder vind och konkurrenternas beteenden och lade sig på smartast tänkbara sätt. Om hur de bara vann och vann och vann. Om hur den nya båten som han vill lansera har förbättrats med diverse fiffiga detaljer både här och där.

 

 

Han använde sina broschyrer och pekade och berättade. Ingående. Det tog sina timmar.

 

En glimrande legend och en äkta och aktiv nörd som inte tycks acceptera åldrandets utförsbacke.

Igår hade vi gemensam trädgårdsdag i min bostadsrättsförening. Jag klädde mig i arbetskläder och kom punktlig och arbetsvillig.

 

Vi var väl sisådär 20-talet personer när vi var som flest. Det duggade men gick bra att röja ändå. Jag hängde på en Anki och krattade bort små mossfläckar ur rabatterna och så krattade jag löv. Jag lånade hennes nyckel till cykelförrådet så jag kunde plocka ut min instängda cykel. Efter någon timme var väl jobbet gjort och det var dags för kaffe i Albert Hall, vår gemensamma samlingslokal. Jag valde att sätta mig vid såna personer som jag inte kände. Birgit och Kurt blev det och så en man från Övik, som jag inte uppfattade namnet på.

 

Birgit är jämngammal med mig och nybliven pensionär. Hon har jobbat som klockförsäljare på samma arbetsplats i 24 år. Fina klockor. Vi pratade om de schweiziska klockornas storhetstid, undergång och återinträde som marknadsledande. Fina klockor av idag är mekaniska (igen) och kostar ledigt bortemot 50 långsjalar. Visade henne min armbandsklocka och frågade om hon kunde säga nåt om den, var den är köpt, t ex. Det kunde hon inte. Den var nyligen inköpt på Designtorget.

 

Jag fick veta att hon, som bodde rakt ovanför mig, dog i påskhelgen. Och att det på senare tid är många som fallit ifrån. Några bor inte i sina lägenheter för de vårdas på sjukhus eller bor på boenden för dem i livets slutskede. Om den viktiga och välkomna föryngringen, den som inte välkomnas av alla. De äldsta vill ha det som förr. Vilket är lätt att förstå. Om att vårt boende är att betrakta som en slutstation.

 

Livets sista tredje- eller fjärdedel har börjat och jag har valt ett bekvämt boende för den delen av livet. Så är det. Det är lite svårsmält för mig, men jag jobbar på att inse att det är så.

 

Vi satt vid flera bord. Det här är ett av dem.

 

Jag pratade med flera. T ex Runa, som sedan tidigare en av mina favoriter. Född 33. Nu berättade hon om hur hon kom från Umeå (eller var det Övik?) till Göteborg drabbad av kärleken, hur hon blev sekreterare på olika medicinska forskningsprojekt, bla neurosedynbarnen, hur det var att vara mamma på tiden då barnomsorgen inte var utbyggd.

 

Sen drog jag iväg och hämtade mina nya glasögon, 2 par, så nu kan jag se bättre, lämnade cykeln på vår-översyn och handlade lite mat på tillbakavägen. I hellregn. När jag var tillbaka hade trädgårdsgänget övergått till att äta varm korv och dricka vin, i nämnda lokal. Jag hängde på och där blev jag häckande till sena kvällen. Den ena flaskan efter den andra korkades upp och till slut satt även jag och drack några glas. Det var mycket trevligt att lära känna ännu fler personer och med vinets hjälp var de lättpratade.

 

 

Så kom Stellan. Jag fick veta att Stellan var nåt i hästväg, fast inom segling. Han blev häckande han med och vi var lyssnande till hans bravader. Så försvann han för att hämta nåt och kom tillbaka med böcker, bilder och broschyrer. Han får en egen blogg...

 

Det blev en minnesvärd dag i hällregn och flödande vin, där jag kunde beta av ännu ett antal levnadsöden. Och så har jag luftat min cykel och träffat en legend. Dessutom har jag haft nypremiär i gymmet med två kompisar nu på söndagsmorgonen.

Ord är relativa, det har jag länge tyckt. De måste sättas i sin kontext för att bli begripliga.

 

Idag har jag kommit att ompröva begreppet Drop in. Jag trodde i min enfald att det bara var att komma, vänta en liten stund, typ några minuter, och sen var det min tur.

 

Dagens äventyr tål att bloggas om, om man har skrivklåda, vilket jag har, och dessutom anser att arbetsdagen är slut och att jag är lite slö för att göra annat.

 

Jag skulle ju vädra mina fordon, bilen och cykeln. Började med cykeln. Tänkte cykla till garaget, lämna cykeln medans jag tvättade bilen och for på drop-in-bil-provningen och sen skulle jag cykla till den cykelverkstad jag sett ut som min. På förmiddan skulle detta ske.

 

Jag gick ner till cykelförrådet, lite ofokuserat för jag vände tillbaka två gånger och skulle en sak ena gången och en annan sak andra gången. Men så står jag där framför cykelförrådsdörren och kan inte låsa upp. Provade alla nycklar. Fick anledning att gå tillbaka ännu en gång, leta bland allt vad nycklar jag har, men nej. Jag har ett vagt minne att det var en särskild nyckel, men minnet är som sagt vagt och jag bestämde mig för att cykeln fick stå kvar ett tag. Det är såna här gånger jag tänker att det här bara är en stillsam början på gaggihetens dimmiga resa. Herre Gud, hur ska det bli? Och vad är egentligen normalt?

 

Så gick jag till bilen, eller ja jag tog spårvagnen, och kände mig lite darrig på manschetten då jag öppnade bilen. Skulle jag hitta det där blå pappret som jag behöver för att kunna ställa på bilen? Skulle den över huvud taget starta? Skulle jag klara att tvätta bilen i en sån där hemsk muskedunderapparat utan att bli tvättad själv, och vaxad och skurad undertill?

 

Stora kompetenta jag var som Bambi på isen. Och det gick nästan inte att se ut genom rutan, så dammig var den. Blå pappret hittade jag ju med en gång, så det var lugnt. Starta bilen var svårare, men det gick det med. Men uj uj vad trögt det gick. Backade ut och körde ur garaget och kände hur ovan förare jag var. Hade liksom inte nån känsla för bilens mått längre.

 

Ner till macken. Var det inte nåt som knackade i motorn eller nån annan stans? Den har kanske bäckat ihop. torts allt. Måste jag till en bilmekaniker nu först? Nåväl, tvätta bilen kan inte skada. Eller?

 

Valde ett program som heter guld, med extra avfettning i början. Det kostade dryga 200 kr och jag fick en kod och såg till att ta noggranna instruktioner om hur jag skulle göra. Först köra in tills en lampa säger stopp, sen gå ut och knappa in koden. Det lät som om jag skulle klara det.

 

Det var ingen kö, så jag kunde köra in på en gång. Men hu vad konstigt det kändes. Hjulen satt liksom fast och var jag inte väldigt nära väggen på förarsidan? En man dök upp bakom mig. Han sa bara - Du måste backa ut och göra om det där. Det gjorde jag och körde som om jag var nybörjare. Nu blev jag riktigt skraj för mig själv. Jag hade verkligen inte nån vettig avståndsbedömning, varken på väg in i eller ut ur den där tvätten. Jag borde inte ha körkort helt enkelt. - Mamma, hur gör jag nu?

 

 

Jag körde in igen och var mycket noga med att ha avståndskoll till väggen och öppningen och nu gick det bättre. Knappa in koden gick också bra och sen satte den bara igång. Jag trodde att det skulle stängas slussar och dörrar och... men så var det inte. Jag luftade min oro för mannen som tilltalat mig. Att jag var ovan körare för tillfället, att bilen varit avställd och nu skulle få en tur till bilprovningen fram och åter, inget annat, att jag skulle drop-in-besiktiga bilen, att jag hörde knackande ljud och hur skulle jag hitta och vilket skulle jag göra först?

 

- Först besiktigar du bilen, så du får om det är för fel, och sen åtgärdar du felet sa han. Å så skönt, så måste det ju bli. Sen pratade vi om olika bilprovningar, han verkade kunna dem alla.

 

Något lättad satte jag mig i en nytvättade bil och läste på hur jag skulle köra ännu en gång. Det gick jättebra. Jag körde felfritt till Bilprovningen. Så var det dags för registrering. Glömde ta med registreringsskyltens nummer, så jag fick stå och blippa lite i telefonen för att hitta numret. Släppte en snubbe före mig, så han skulle slippa stå och bli irriterad på omständiga mig. Han var också drop-innare. På hans lapp stod att kötiden var ca 50 minuter.

 

- Uoops. 50 minuter. Så länge.

 

Så fick jag min lapp. Kötid 2 timmar och 45 minuter. Jag fick veta detta även som ett SMS-meddelande. Oj oj oj. Och jag som inte fick köra någon annan stans än till och från besiktningen. Jag är ju lite notoriskt laglydig, så jag satte mig till rätta. Om inte annat så borde stresspåslaget hinna minska på den tiden.

 

Jobbade lite, pratade lite i telefon, spelade lite WordFeud och ja, tiden gick. Efter drygt 3 timmar var det min tur och då var pulsen nere vid närmare noll av ren tristess.

 

Jag sa inget om att bilen var trögstartad och hade nåt knackande som jag inte visste vad det var. Han som kollade bilen sade att den var i prima skick och gick igenom utan anmärkning.

 

Noterade att jag blev glatt överraskad och att självförtroendet stärktes flera grader. Hem körde jag med både säkerhet och power. Hittade utan att ha läst på. Jag var hemma igen vid 16-tiden. Så kan det vara att drop-in-besiktiga bilen under förmiddagen. Nu är den också på-ställd, så nu är det bara att ge sig ut och träna.

Idag ska det ske. Både bil och cykel ska få komma ut och lufta sig. För nu är det vår.

 

Bilen ska tvättas och föras till Bilprovningen, där den ska godkännas för körning, har jag tänkt. Sedan jag körde ner den hit har den blivit lagad och därefter avställd i väntan på våren. Nu hoppas jag kunna ställa på den igen. Jag har varit om mig och kring mig och kollat hur jag gör och i vilken ordning. Så nu har jag en endags bilförsäkring för att köra bilen till och från besiktningen. Om den klarar sig skall jag ställa på bilen via Transportstyrelsens hemsida och jag vet vilka uppgifter jag behöver för att kunna göra det. När jag tryckt på knappen skickas automatiskt meddelande till försäkringsbolaget som aktiverar bilförsäkringen. Jag känner mig så redig.

 

Cykeln ska få uppsöka den cykelreparatör jag utsett som min. Den ska bli vårfin den med.

 

Det finns nåt pirrigt spännande med detta. Jag ska ut i trafiken. Stadstrafiken. Det gruvar jag mig för. Särskilt som bilförare. Jag tycker verkligen att billederna är som tjorviga nystan i den här staden. Idag ska jag t ex klara att hitta Bilprovningen i Hisings-Backa. Har fotat kartbilder i både översikt och detalj och läst in mig på hur jag ska köra. Och när jag tänker på det så får jag en klump i magen. Jag har dock inte någon tid att passa. Idag.

 

Men redan på måndag ska jag ut och fota pågående arbeten i alla pendeltågstationerna som jag jobbar med och då är jag inne i det trafiksnurr som till och med de mest garvade lokala trafikanterna tycker är trixigt. Det pågår vägarbeten, arbeten med pendeltågstationerna och järnvägsarbeten mest överallt och pendeltrafiken dirigeras än hit än dit.

 

Det hela är inte bara förenat med spirande vårkänslor. Det är gruvsamt också. Jag får ta ett steg i taget. Kan träna i helgen. Nu först ska bilen fås till och i godkänt skick ifrån Bilprovningen. Det får bli dagens utmaning. I helgen kan jag förhoppningsvis träna på det som jag ska klara på måndag.

 

Nu kom jag på en positiv målbild. När bilen kommit fram, så skulle jag kunna lufta den genom att köra till son-familjen vid stora sjön. Det är roligare och mer motiverande att tänka på att träffa ett barnbarn än att tänka på trafiktjorv.

Idag tog jag mig en sväng i Nordstan och uträttade diverse ärenden i många affärer. Jag noterade förnöjt att hur jag än går in i Nordstan så hittar jag till Clas Ohlson.

 

Så var det inte för en tid sedan. Då kändes min inre kompassnål alldeles lös och den svängde 360-grader utan att liksom få något fäste. Den flackade och irrade nervöst hit och dit. Nu har den lugnat ner sig. Jag är väl inte säker på norr och söder än, men jag har mina landmärken som jag orienterar efter, och jag tar mig till diverse viktiga affärer utan att fråga, och det är himla skönt.

 

Nu har jag blivit med en textil skohängare att ha i garderoben, plastpärmar, vattenkokare, brandvarnare, läppstift och så vet jag var jag ska hitta den där skruven som lossnat från skrindan, om jag inte har någon hemma. Däremot hittade jag inte hårt kopiepapper för egenhändigt gjorda visitkort. Med det får jag vara nöjd. Särskilt som kompassnålen lugnat ner sig lite.

 

Vidare har jag utsett min cykelreparatör. Han vet inte om det än, men snart kommer han att vara varse. För här blir bara mer och mer vår och här ska cyklas.