Kontext

Att leva med ovisshet är en konst. Jag praktiserar den konsten nu. Ja, det gör vi ju alla, hela tiden. Vi lever alla i existentiell ovisshet. Men känslan är att ovissheten är mer påtaglig just nu.

 

Det tar sig konkreta uttryck i att jag berättat för mina kollegor att jag nog inte kommer att vara fullt arbetsför framöver, att jag nog behöver lägga upp mig på ett operationsbord, oavsett om det jag har är nåt nytt skit eller inte. Jag tar intuitivt sikte på månadsskiftet februari-mars. Samtidigt vet jag ju att jag inte har en aning.

 

Det är som om att det är värre att inte veta än att få aldrig så dystra besked. Absurt! Det är värre att inte veta spökets konturer än att se det rakt i ögonen.

 

Men jag noterar att jag på något sätt ändå vet, eftersom jag säger och planerar som jag gör. Det är som att det i ovissheten finns vetskap. Parallellt finns vetskap om ovissheten. Fattaru? Kroppen vet och huvudet vet att jag inte vet. Det är också som att i ovisshetens rike brer kontrollbehovet ut sig. Jag tar kontrollen över min tid.

 

Alf Henriksson skrev en liten dikt som heter Mannen från Hökarängen. Den går på ett ungefär så här

 

Mannen från Hökarängen

reste sig upp och sa

min fru häller smulor i sängen

annars är alltig bra

 

Ungefär så är det med mig.

... annars är allting bra.

Årets första blogg är en blodig historia.

 

Är åter på besök i Kilåmon där dotterns pojkväns mamma bor med sin sambo. Vi har firat nyår här och grattat pojkvännen som fyller år idag, nyårsdagen. Vi har jammat på musikloftet i tornet på muminhuset en stund. Marackas blev mitt instrument.

 

I den här trakten hände en förfärlig olycka häromdan. En man dödades av en tjur. Har läst lite på nätet om olyckan. Det framgick mellan raderna möjligheten av att den dödade kunde vara agare till tjuren.

 

Bakom rubrikerna ryms en ännu saftigare historia om en egensinnig person och om livet i en avfolkningsbygd. Mannen var tjuruppfödare och  ägare till tjuren, som hade varit besvärlig tidigare. Han hade blivit rekommenderad av flera personer att ta bort tjuren. Ruggigt.

 

Mannen var sturig och driftig. Gick under smeknamnet Kohuvudet.  Mannen köpte upp fastigheter och mark här runtikring och hade mängder med tjurar. Han fick verksamheten att blomstra  med vita, gråa och svarta pengar. Han hyrde ut lägenheter till socialfall och det förekom skadegörelse och stöldräder här runtikring. Hans tjurar rymde ideligen och ofredade folk. Mannen var därför ett irritationsmoment i byn. Både driftig och diskutabel.

 

Nu blev han ihjälstångad mot lagårdsväggen med sin egen far som vittne. Efter att hjälp tillkallats anlitades en granne att snabbt komma till platsen med sitt gevär. Grannen var vid ankomsten helt oförberedd på vad uppgiften gällde. Det var ingen vacker syn som mötte honom. Kroppen var mycket svårt sargad med kläderna avslitna, tarmarna vällande ur kroppen och den hade djupa hål  där han blivit spetsad av hornen. Tjuren sköts och det fanns inget att göra för att rädda mannens liv.

 

Bakom rubrikerna finns alltså berättelsen om en säregen person i en avfolkningsbygd. Folk har blandade känslor. Kanske markerna kommer att växa igen nu och händelsen blir en dödsstöt för bygden? Kanske kommer andra att kunna köpa fastigheterna och få trakten att blomstra? Behöver inte de inblandade samtalsstöd?

Jag har fått svaren. Nyss blev jag uppringd av läkaren på vårdcentralen. Först och främst vill jag framhålla den välvilliga snabba leveransen av svar. Imponerande. Det var faktiskt i fredags som jag hörde av mig och nu på tisdag förmiddag är jag både undersökt och har fått svar. Å då ska man betänka att det varit både helg och heta sommar-semestertider. Vidare förstod jag att provsvaren i stort sett var goda, dvs inte oroande. Och att det finns ett litet litet men… vilket jag vid det här laget är van vid.

 

Jag har lätt förhöjda värden på HB, sänka och leverpåverkan (Alat). På levern fanns redan i mars 09 ett nånting, förkalkning kanske, och detta nånting har blivit aningen större nu. Övriga organ (njure, bukspottkörtel etc) ser normala ut. Den här förkylningen jag fick häromdagen kan vara en rimlig förklaring till de lätt förhöjda värdena. Alltså, summa summarum så var det goda besked. Därmed säger jag PU för den här gången. Men… ja, det fanns ju ett men. Förändringen i levern. Det får min urolog ta itu med när vi träffas för ordinarie undersökning i början av augusti.

 

Jag är nöjd just nu. Och jag struntar faktiskt i vad det var som gav mig de där märkliga smärtorna nattetid, så länge som de inte tyder på att nåt nytt fanstyg är på gång och som vill sprida sig i min kropp. Och det tycker jag nu att jag fått svar på. Det finns inget som tyder på det.

 

Jag har messat resultatet till min urolog på semester i Frankrike och redan fått ett svar – att hon ska kolla rtg-plåtarna på söndag. Jag är allt annat än bortglömd och alls inte fallen mellan stolarna, även om jag ibland kan få en känsla åt det hållet. Min skyddsängel (urologen KÅ) vakar över mig och det känns himla himla gott. Jag har dragit högsta vinsten faktiskt.

Jag är sommardisträ eller snurrig i största allmänhet. Pinsamheten i mig bara växer. Nu är jag helt besvärsfri både dag och natt. Jag pustar ut och tänker att jag nog inte är allvarligt sjuk. Och det är väl bra att få svart på vitt, så jag inväntar fortfarande alla svar.

 

Igår röntgades jag. CT röntgen med kontrast. CT står för Computer Tomography eller på svenska DT, dator tomografi. Det säger mig inte så mycket annat än att det inte är fråga om den där tunneln man ska in i  och som lever ett förfärligt liv, som om man var inne i en borrande gruva. Då är det frågan om magnetröntgen. Här är det mer som en stor metallbadring som gör jobbet. Du kan se själv för jag hittat en bild på nätet.

 

Det låter inte alls illa och så ska andan hållas några gånger. Först några bildsekvenser utan kontrast och sedan en med kontrast. Kontrastmedlet sprutas in genom en nål i armvecket och shit, va fort det går att sprida kontrasten i hela kroppen. Hettan började kännas i hals och underliv och på 20 sekunder kände jag av hettan ända ner i tårna. Därefter togs en ny bildsekvens. Så var det klart.

 

Jag undrade när jag får del av resultatet. Egentligen ska bilderna skickas till Barcelona för analys och det brukar ta ca en vecka. Men om det är brottom så kan de skickas till regionhuvudstaden. Där vet jag ju att det finns ett gäng på urologen som inte tycker att detta ska vara på deras bord. Och distriktsläkaren då? Jag tänkte att det nog ger sig. Blev snurrig (1) över vem som egentligen bryr sig just nu. Annat än jag själv förstås.

 

Sen åkte jag och gjorde mina två andra ärenden. Handlade lacknafta och mat. Och jag hann inte mer än komma innanför dörren då det ringde. Jag hade missat att jag skulle jobba på gruppboendet. Det var bara att samla ihop mig och komma lommande nära en timme för sent.  Snurrig (2).

 

Nyss ringde kvinnan på min revisionsbyrå och undrade om jag hade några papper till henne. Visst ja. Sånt ska fixas även mitt i sommaren. Jag lovade att komma om en stund. Snurrig (3).

Idag är jag kallad till röntgen kl 14.30 med förhållningsorder att dricka 1 liter vatten en timme innan. Och jag brottas med PINSAMHET, som jag försöker prata mig själv till rätta. – Det är klart att du ska kollas, säger jag till mig själv.

 

De senaste två nätterna har jag haft ringa känningar från buk-rygg. Igår kände bara lite och inatt vete gudarna om jag känt nånting alls. På dagarna har jag varit helt besvärsfri. Jag är faktiskt tacksam att jag berättat om och skrivit ner mina symtom, för just nu känns besvären som i en overklig dimma där jag snudd på undrar om jag hittat på alltihop. Men, som sagt, jag VET att jag hade de besvär jag beskrivit, för de var högst påtagliga medan de var. Och de är väl dokumenterade här på bloggen och i en egenhändigt förd ”symtom-journal” kallad ”julivärkarna”.

 

Tänk, pinsamhet är en obekväm känsla. I alla fall för mig. Väldigt obehaglig. Och så känns det nu.

Roar mig med att titta TV på Robert Karl Oskar Brobergs jubileums konsert på Circus. Han firar sina 70 år varav 50 på scen. Just nu passar mig hans budskap. Landet tycka synd om sig själv. Upp igen – en härligt rockig låt om att gå ner sig och komma upp igen. Målet är ingenting – vägen är allallallallallt, målet är vägen, målet är vägen, målet är vägen. Min bil är inte lik din bil, det är en likbil. När verkligheten blir sagolik. Det som göms i snö kommer upp i tö, fling fling. Etc.

 

Har bäddat ner mig i min säng och för säkerhets bunkrat upp med Ibumetin, vatten, korsord och deckare på nattduksbordet och datorn på en lite lägre pall intill. Har ett gott leende på läpparna. Kära Robban, du gör mig glad just nu.

... ... ... ... ...

... ... ...

... ... ... ... ?

Summa summarum. Jag har ett antal nätter vaknat av dov värk i rygg-buk på vänster sida. De har varat i någon timme och jag har kunnat somna ifrån det onda.

Natt 1 - Ont. Oj då, ryggskott på gång?
Natt 2 - En vanlig natt med god sömn.
Natt 3 - Ont. Nej, det här är inte ryggskott. Tro vad det är?
Natt 4 - Ont. Nej, men... nu igen. Så här ska jag ju inte ha det. Bäst att ringa friskvården.
Natt 5 (= i natt) - Rejält ont i åtminstone tre timslånga vändor. Ingen tvekan om att jag ska undersökas ordentligt. Vad är det här för nåt?

Jag tog kontakt med friskvården igår, fredag, så fort jag över huvud taget insåg att nåt kanske inte är som det ska.  Ingen tid av egen förnekelse. Jag fick komma samma dag. Blodprover togs redan då och nu ser det ut som att jag ska CT röntgas på måndag.  Snabbare än så går inte att begära.

Jag har alltså sett till att bli undersökt snabbt. Jag har kommunicerat min situation med min urolog KÅ och med barnen. Noterar också att värken inte försvinner när jag satt ord på den. Inte ens till friskvården. Nu kan jag inte göra något mer. Ingenting.

Vad gör jag nu? Kryper ur mitt eget skinn? Undrar hur kommande natt blir? Är allt annat än cool och oberörd. Pjåskig? Ja, jag hoppas verkligen det.

Vad gör jag nu för att distrahera mig själv? Dagens sommarpratare, kanske? Och dammsugning. Och accepterar att det är väntan som gäller. En väntan där jag är både rastlös och lugn.

Det är inte så att det görs vågen för att jag kontaktar urologen en lördag morgon för att få till en snabb CT-röntgen. Jag är lite slut av kraftansträngningen att komma till tals. Summa summarum betraktas jag inte riktigt vara ett urologärende just nu och kan möjligen bli det via akuten som kallar in urologen om det bedöms relevant. Nu verkar jag ha ”räddats” av VC i min stad och ska troligen CT-röntgas på måndag. Och med det är jag nöjd.

 

MS på urologen resonerade med mig hit och dit och kom fram till att jag nog inte är deras bord. Senaste CT-röntgen gjordes i mars och den var OK då. Det är inte troligt att något kommer galopperande så här fort. Mjälten – inte trolig. Inte rörelsesmärta - det är nog nåt med buken trots allt. Allmäntillståndet är gott.  Jag slurpar i mig av de lugnande resonemangen men nöjer mig inte med att tro. Jag vill VETA, dvs bli kollad och få uteslutet att det är en ny cancer som spökar. Vems bord jag är på skiter jag också i, bara jag får hjälp. Mitt jobb är att se till att jag inte trillar mellan stolar och det uppdraget är jag hängiven.

 

I skrivande stund är smärtan helt borta och jag tänker att det nog kan bli en utflykt till Skogsnäs i morgon i alla fall. Ska tillåta mig att knapra på smärtstillande om värken återkommer. Och jag tar till mig att jag trots allt blir väl bemött och tagen på allvar så här under helg och semestertider. Rubrikens stön handlar nog mest om att timingen inte är den bästa för mina besvär.

 

Det ska bli skönt att få svar från både blodprover och CT. Prover har tagits på njurfunktion, bukspottkörtel och sänka. Blodvärdet vet jag redan att det var bra.  Troligen har urologläkaren rätt. Till veckan vet jag mer. Nu ska jag försöka ta lite ledigt från det här.

Den här natten har varit den ondaste hittills. På väg till men inte över gränsen till djävlig. Värken har kommit och gått. På vid kl 1, av vid 3, på vid 5 och av vid 7. Så är det nu också, alltså av. Pu.

 

Jag har haft en kortare telefonkontakt med min semestrande urolog KÅ nu på morgonen.  Det är lite märkligt hur hon lyckas pricka in att läsa min blogg just när jag behöver henne som mest. Hon satt på ett flygplan som just skulle starta. Vi var överens om att hon är min skyddsängel.

 

Hon hade sedvanlig inverkan på mig, både förmedla allvar och inge hopp. Vi pratade detaljer kring värken, smärtlindrande medel, klockslag när jag lämpligen kontaktar avdelningen och vilka som tjänstgör. Kanske CT-röntgen till veckan om det inte blir mer akut än så för mig.

 

Lurt är det – om smärtstillande inte biter och med en dov värk som är fram-bak-strålande. Kan vara njursten, särskilt om värken är vass (det är den inte) eller något kopplat till ärret efter att äggstocken togs bort. Vilken av de båda äggstockarna var det? Det minns jag inte säkert, men tror det var höger. Ska kolla i gamla dagboksanteckningar.

 

Efter samtalet inser jag att jag behöver ha beredskap för att kunna ta mig akut till friskhuset redan i helgen. Men att det nog ska kunna vänta till på måndag-tisdag. Nu undrar jag över om jag ska våga resa till Skogsnäs i morgon, 17 mil bort enkel väg och med bara mig bakom ratten. Ingen stand-in-chaufför, i alla fall inte dit.

 

Känner mig övervakad av min semestrande skyddsängel och det känns himla gott.

Medan jag färdigställde förra bloggen  (Besviken) damp ett mail ner i min burk. Det var från min kära urolog KÅ och hon kan knappast ha hunnit läsa det senaste jag skrev.

Hon undrade några saker - "Var är det du har ont egentligen? Både mage och rygg? kan det vara vänster njure? har du några utstrålande smärtor som framåt-nedåt mot underlivet. Hur funkar kissningen? Inget ont där? konstig urin?" ...

 

Det är bra med specifika frågor. Ja, både mage-rygg.  Ja, aningen av strålande värk ner mot underlivet. Ja, kissningen fungerar och urinen ser normal ut.

 

Vidare gav hon vägledning i hur jag kan agera.   ... "Mitt förslag är en CT med kontrast, PL är i tjänst (vi går omlott i sommar), så kontakta syster AM på mott och hälsa från mig om det behövs..."

 

Ja, tack för det. Det ska jag göra. Bara det blir dag någon gång. Och det här med njure hade alls inte förespeglat mig. Men jag är ju faktiskt bara amatörläkare. Nu finns även njuren med i tankarna kring vad det kan vara och var. Inte för att det är så kul, men det är en lättnad att komma vidare i den trevande förståelsen av vad som pågår.

 

Avdelningen i regionhuvudstaden nästa. De ska få höra av mig när timmarna gått och det blivit dag. En lördag. Stön. !!!

Nu är klockan strax efter midnatt och jag är åter väckt av att det gör ont. Och nu gör det rejält ont. Mer än tidigare. Men det gör varken mer eller mindre ont om jag håller på och klämmer på buken utifrån. Och det är som om det onda också sitter i ryggen. På vänster sida, i höjd med nedre delen av revbenen. En dov intensiv värk som intensifieras vid inandning. Nä, det här är inte kul alls.

 

Frågorna hopar sig. Hur kommer det sig att det framför allt är på nätterna som det värker? Hur kommer det sig att det inte känns mer eller mindre vid tryck utifrån, men intensifieras vid djupa andetag? Hur kommer det här att utvecklas? Och vad är det för nåt som orsakar det onda?

 

Jag trodde nog att jag liksom skulle slippa det här i och med att jag överlämnat mig till sjukvården. Att det nog var mer eller mindre inbillning. Nu känner jag mig besviken. För inbillning är det då rakt inte.

Läkaren som tog emot mig var sommarvikarie och en gammal klasskompis från gymnasietiden. Inte visste jag att hon blev läkare. Fick intrycket att hon är här hos sina föräldrar på sin semester och står inte ut med att göra just ingenting. Därför sommarvik. Hon var ivrig i att prata gamla minnen. - Minns du den och den och läraren si och så? Minns du det? Vilka bor kvar här? Jag har aldrig varit särskilt intresserad av gamla klasskompisar, för jag umgicks inte med dem. Nu var jag mer intresserad av att prata om min mjälte.

 

Lite tur hade jag allt att det var en läkare som jag ”känner”. Hon intervjuade och klämde. Inte heller hon kände nåt särskilt genom att klämma på utsidan och det gjorde inte ont heller. Fast obehagligt var det när hon palperade över det tidigare onda. Naturligtvis var jag i det närmaste smärtfri under besöket. Lite kände jag vid häftig inandning – och gör fortfarande. Två pytsar blod och ett stick i fingret + löfte om att hon skulle anstränga sig att purra liv i röntgen för att få mig röntgad. Jag lovade 10 minuters inställelsetid. Ingen pling har nått mig.

 

Nu går jag mot en helg och så får jag se på måndag vad det blir av mig. Röntgen, hoppas jag. Och besked från blodproverna. Då har jag också erfarenhet från ytterligare några dygns utforskande kring hur det står till med mig. Hoppas då att allt är bara lugnt. Det är i alla fall lugnare inombords nu när jag liksom ”överlämnat mig”. Till vad, verkar inte spela så stor roll. Sanningen är väl att jag överlämnat mig till en semestrande sjukvård i avveckling. Men skit samma. Den lättare känslan vilar jag i nu under helgen. Jag har gjort vad jag kan  just nu.

 

Tänker på mina sommarpratare. Flera har pratat om långvarig ohemul omänsklig ryggvärk och oändliga 60 dagars väntan till undersökning av en expert.  Så kan det vara. Å som kommer jag med några dagars ömmande mage/rygg/mjälte och får komma till läkare på stört. Så olika det kan vara. Det visar nog att det inte är livsfarligt att ha ont i ryggen, medan det kan vara det att gå med en eventuell cancer som inte upptäcks i god tid. I den dödsförnekande kultur vi lever i görs prioriteringar som gynnar mig.

Nu sitter jag i en välbekant naket utsatt situation i min ensamhet. Den här gången är det inte så psykiskt dramatiskt för nu törs jag tänka tanken på cancer utan att det känns förbjudet eller hysteriskt. Och det är också OK att vara hypokondrisk, vilket jag mycket väl kan vara just nu. Men ett vet jag – jag ska kontrolleras. Det är jag helt inställd på, även om min situation känns overklig. Jag är inte precis dödssjuk. Det är knappt så det förtjänar att nämnas, det jag har.

 

Nu handlar det om förnimmelser åt mjälten till. Har haft känningar i ca 4 dagar. Det varierar mellan knappt kännbara förnimmelser till dov men högst påtaglig obehaglig värk. Den kommer och går. Jag mår nästan lite illa då värken är där. Har vaknat och varit vaken nån timme två nätter av att det värker. Först undrade jag om jag legat snett eller om jag hade ett ryggskott på gång, musklerna kändes ansträngda i en korsett runt ryggen och magen påverkad.  Har även dagtid haft känningar. I natt var värken påtaglig och nu kunde jag som amatörläkare lokalisera det onda till mjälten. Både rygg och mage är påverkad. Känner ingen svullnad eller förhårdnad då jag klämmer på buken över det onda. Idag, nu på morgonen, ringde jag 1) sjukvårdsupplysningen och blev anmodad att omgående ringa 2) min vårdcentral. Där beklagade sköterskan att jag inte kunde få tid förrän kl 14 idag. !!! Det gör mig inte precis mindre undrande.

 

Naturligtvis har jag konsulterat dr Google och sett att man kan ha mjältförstoring -  av diverse skäl. Det behöver inte vara cancer. Jag har läst om lymfom, som är ett samlingsnamn för både allvarlig och snäll cancer. Jag har förberett läkarbesöket med att sakligt kunna ge min sjukdomshistora, som är relativt kort men ändå av vikt i sammanhanget. 2004 en äggstock bort. 2007 aggressiv blåscancer, opererats och behandlats – dock avbruten behandling, kontrolleras regelbundet än, hittills cancerfri. Å så kan jag redogöra för cancer i släkten – det är relativt lite jag har att komma med där.

 

Tillåter mig att undra om jag ska undersökas närmare omgående, kanske läggas in, kanske redan idag (fredag ??? knappast !!!) eller om det blir frågan om väntetider och sånt (det är ju faktiskt semestertider !!!). Däremot har jag satt lås på tankar om en framtid av möjliga operationer, t ex att ta bort mjälten, och behandlingar och vilka konsekvenser det kommer att få på jobbet. Jag har sagt till mig själv att nu tar vi en sak i taget. Först diagnos. Det får räcka med att jag undrar om jag kan se föreställningen ”Sången om Taraåberg” med min dotter involverad på söndag i Skogsnäs. För det undrar jag faktiskt.

 

Och ja, jo, nog finns en viss beredskap i mig.  Vet bara inte för vad. Det är en sån här gång det är skänt att vara bloggare. Har ingen lust att i detta skede involvera mina barn eller vänner. Ändå är det skönt att sätta ord på BEREDSKAPEN.

 

Några ord från en kär vän, MA, ringer i mig. - Du ska då komma med såna dramatiska åkommor hela tiden. Kan du inte bara ha nåt lite mer anspråkslöst och vanligt. Flunsa, typ. Om det säger jag - Jo, gärna. Väldigt gärna. Men du förstår, i det avseendet är jag frisk som en nötkärna.

 

Det är därför det känns så overkligt just nu. Så frisk och ändå med sån beredskap.

Jag är klart berörd av gårdagens insikt. Har tappat koncentrationsförmågan och lever mig in i mammans obeskrivligt komplicerade smärta. Hon har faktiskt två mördade barn och det tredje barnet, sonen, är mördaren. (Om nuvarande fakta stämmer.) Hon har en man som hittade de sargade kropparna och blodig larmade polisen och som omgående kom att häktas misstänkt för morden. De kunde inte finnas där för varandra i det kritiska första skedet. Hur går det att överleva allt detta? Det är vida för mycket.

 

Känner samtidigt nån sorts skuld över att vara påverkad, för det är ju inte jag som är drabbad. Och så nära känner jag dem ju inte. De tillhör perifera bekantskapskretsen. Under ännu ett 60-firande igår kom samtalet upp diskret och motvilligt. En arbetskamrat till mamman var där och bekräftade det ohyggliga och hur skakade alla är på jobbet. För sånt här finns ingen beredskap. Inga invanda handlingsplaner att ta till. Vi var överens om att situationen var bortom det pratbara, särskilt på en 60-fest. En annan hade pågående samarbete med mamman och jobbet behöver skjutas på men blir också körigt.

 

Vi kom att resonera om vad vi kan göra. Inget just nu. I den chockfas de drabbade befinner sig gäller basbehov av att ha närhet med de närstående, vatten och sömn och att överleva timme för timme. De har fullt upp med det. Vi andra får hantera vårt behov av att göra. Inget görande i välrden kan göra det här ohyggliga ogjort. Nu gäller bara att vara.

 

I en sån här liten stad blir de allra flesta berörda. Vojne, vojne, vilken skillnad det blev för mig att veta vilka det är och att jag faktiskt känner dem. Kollade på nätet igår och såg att informationen om vilka det var tidigt fanns där och att det också snabbt kom igång en väldigt trist debatt som var hatisk och rasistisk. Antar att folk antog att det var invandrare som gjort något sådant. Jag må erkänna att det trodde jag själv. Tänkte kanske på krigsskadade människor, i den mån jag tänkte över huvud taget. Det var nog detta antagande som gjorde att jag inte undrade vilka det var, för jag känner dem ändå inte. Där ser man vad gissningar, föreställningar och fördomar kan forma världsbilden. Jag både skäms och känner vanmäktig förtvivlan.

 

I den här extrema situationen finns media som en aktör. Kvällspressen säljer på braskande rubriker av sånt som är halvsanningar. Såg ena tidningens första sida igår ”Här levde mördaren ensam i källaren.” Som om det är nåt ovanligt med att ha ett ungdomsrum inrett i källaren. Men man kan få intrycket av att han var utestängd från gemenskap, levde på undantag i källaren, ensam och övergiven. Jag kan förstå att de anhöriga far otroligt illa av alla skriverier, sanna, halvsanna eller rena fantasispekulationer. Nog är det viktigt med en etisk hållning från media alltid.

Sent vaknar jag till. Det är inte mycket till hyena i mig.

 

I samtal med kompis AH nyss funderade vi kring trippelmordet. Jag visste att den mördade pappan heter Mats och har jobbat både på vårt Länsmuseum och på vår Lokaltidning. Och så visste jag gatuadressen. Motvilligt la vi våra ynka pusselbitar tillsammans och med hjälp av nätet växte en förfärande bild fram. Ja, den har ju varit förfärande hela tiden, men det blir på ett helt annat sätt när man känner personerna ifråga. För vi känner mamman och den mördade pappan var en av mina kollegor i gemensamma lokaler med skeppsnamn för länge sen. Kroppen drar liksom ihop sig och säger O nej. O nej. O nej.

 

Sen inställer sig frågan - vad gör man? Och, ja det är ju inte mycket vi kan göra. Så småningom visa empati till mamman, som drabbats av ungefär det värsta som går att drabbas av. Inte i min vildaste fantasi kan jag hitta på något värre i ett fredligt land.

 

Ytterligare salt i det ohyggliga såret skulle vara om sonen (mördaren) också visar sig skyldig till de ouppklarade morden på ett äldre par ute på ön nära mitt bästa svampställe för ett antal år sedan. O nej, o nej, bort hemska tanke.

Mina söner har engagerat sig i yttrandet till FK. Jag får värdefulla synpunker om både uppläggning och innehåll. Bli mer konkret och specifik, var rådet. Lägg sammanfattningen först och se till att den inte innehåller mer än vad du skriver i övrigt. Bra. Jag har redan jobbat om texten i grunden. Inväntar synpunkter från annat kompetent håll också.

 

I övrigt kärvar tillvaron på alla håll, känns det som.

 

Blåsan… Nu på morgonen är den hyfsad men igår kväll var den le. Och det trots att jag tog det lugnt hela dagen och till och med vilade middag. Ska jag verkligen ut och resa när den är så? Jag är fortfarande ambivalent.Skänker en tacksam tanke till att jag har årskort på SJ och att det inte gör nåt om jag ställer in i sista minuten.

 

Avloppet… gurglar och har sig igen. Sjö på golvet i tvättstugan igår. Det var inte länge sen han var här, han som brukar hjälpa mig. Var det inte strax före jul?

 

Datorn… nu är den riktigt sjuk och jag bävar för att den ska lägga av helt och hållet. Igår när jag stängde av den sa den nåt storstilat i vitt på blå botten om allvarligt fel, behöver installera om, ta bort programvara etc. Jag begriper så pass som att nu är det min själ allvarligt. Och det har jag faktiskt befarat en tid. Nu har jag försiktigt öppnat datorn och, jo, den gick igång. Men programmet jag skriver i (word) kärvar. Tänkte se till att säkerhetskopiera de senaste månadernas arbete nu på morgonen och sen anlita personliga datakonsulten (sonen) för att resonera om vilka program jag kan ta bort och så får han ge mig råd.

 

Kanske skulle jag också nämna att spisens ena platta slutat fungera, att torkskåpet hänger sig i på-läge och att kylen-frysen ibland brummar oroväckande.

 

Det blir intressant att se om jag kan baxa ut den här bloggen på nätet. Om du kan läsa den så har jag lyckats. Om det sen blir tyst ett tag, så vet du vad det beror på. Det är förmodligen inte jag som är sjuk, utan min dator.

Idag har jag åkt ifrån mitt mobila modem. Min lilla väska med modem, radio och kamerakabel ligger inlåst i en caféteria på ett servicehus i regionhuvudstaden. Väskan är där, 6 mil bort, och jag är här. Och det är jag som åkt ifrån väskan. Ingen mer än jag kan anklagas. Jag kommer inte ut. Jag kan inte hämta hem. Det är katastrof. Jag blir skitstressad och vet inte riktigt hur jag ska leva mitt liv nu, utan nätkontakt. Hela jag är rastlös. Hur blir det nu? Jag kan ju inte ditten och jag kan ju inte datten. Ända tills i morgon då jag kan hämta väskan. Det är ju evigheter bort.

 

Det här börjar likna ett beroende. Att vara borta från nätet borde inte väcka dessa reaktioner. Dessutom efter arbetstid. Jag har egentligen inte ut på nätet att göra. Jag borde stänga butiken och göra kväll.

 

-          Men! Jag kan ju inte ens lägga ut den här bloggen.

-          Nä, just det. Ock!

 

Under sommaren kunde mina mer datavana ungdomar komma åt trådlösa nätverk som liksom bara fanns i luften. Kan jag också komma åt nåt sånt? Med några förvirrade knapptryckningar har jag lyckats komma ut där i cyberrymden. Mail har kommit till mig, men skicka, det ville rymden inte vara med om. Nu tycks det som att jag kan lägga ut den här bloggen trots allt. Tänk va. Häftigt. Men jag har väl inte blivit mindre datorberoende på kuppen.

Jag har ett recept för alla uttråkade i livet. Ett recept på spänning. Gör så här.

 

Du går ett forskningsseminarium under några dagar i Mellansverige. Dagen slutar vid kl 17 och du har två timmar på dig att ta dig till en sjö hos en av arrangörerna där det skall ätas middag tillsammans med övriga seminarister. Du ser till att få bilskjuts och anländer i god tid. Alltså mycket god tid. Alldeles för god tid, typ 1, 5 timme i förväg. Du får veta att inget är klart än och att det inte är läge att hjälpa till.

 

Då föreslår din chaufför att ni ska dra iväg på upptäcktsresa in i skogen (läs för att röka en cig). Toppen, tycker du, som suttit stilla hela dan och tänkt abstrakta tankar så hjärnan blivit överhettad.

 

Sagt och gjort. Det blir några kilometers biltur och en kort cigarettrökt promenad i skogen. Men! Kolla! Här växer svamp. Gula kantareller och en hel drös andra svampar också. Det visar sig att din chaufför är en baddare på svamp. Hon kan skilja på aspsopp, björksopp, tegelsopp och jag-vet-inte-vad-sopp. Hon berättar med förtjusning om tvåstjärninga och trestjärninga svampar som ratas av den stora allmänheten, som bara plockar kantareller. Du rodnar lite i ditt inre.

 

Plötsligt kommer din chaufför glädjestrålande emot dig och berättar i rika ordalag om det praktexemplar av rynkig tofsskivling som hon har i handen. Inte så stor, men mycket bra för att åskådliggöra alla delarna. Den vita stammen, kjolen, hatten med en aning mörkare beige färg mot mitten. Och den förträffliga smaken. Kan med fördel ätas rå i sallader. Trestjärning.

 

- Wow, säger du, kan den ätas rå? Du bryter en bit av hatten och börjar mumsa. Tugg tugg. Hm. Intressant. Aningen pepprig smak, känns det som. Din chaufför tar också en munsbit och ni står där i skogen, båda två, och tuggar på var sin bit svamphatt.

 

Då säger plötsligt din vän åt dig att spotta. Och du gör det. Hon säger åt dig att inte svälja saliv heller. Ni går mot bilen under tystnad och ni spottar då och då på marken. Vid bilen tittar din vän med påträngande min på dig och säger.

- Jag vill tala allvar med dig. Vi har ätit en giftig svamp och tycker att vi ska magpumpas.

- Men snälla nån. Låt oss först ringa och kolla med nån som kan hjälpa till i bedömningen. Sjukvårdsupplysningen t. ex.

 

Ni befinner er i trakter där det på mobilen står Endast nödsamtal. Och då bestämmer ni er för att åka tillbaka till värdens stuga och ringa på stationärt nät. Sagt och gjort. Bilturen tillbaka går i ett gehuj medan ni ivrigt spottar all saliv genom bilfönstret. Allt kommer inte där det ska och ni skrattar hysteriskt. Du säger nåt käckt med att nog för att du gjort dig beredd att dö, men inte trodde du att det skulle bli just nu av en svamp. Ni hushållar med toappappret ifall ni skall börja kräkas och kommer på att det är Giftinformationscentralen som skall ringas.

 

Väl framme möts ni av en uppklädd värd som envetet vill att ni skall gå in en annan ingång och motta välkomstdrinken. Din chaufför tittar stint på honom och lyckas förmedla att ni har andra planer. Var är telefonen och var är två alldeles vanliga glas? Glasen ska ni spotta i, men det förmår ni inte förklara utan stänger i stället in er i världens kontor och fortsätter att spotta.

 

Nu kontaktar din chaufför Giftinformationscentralen. Dvs på 118 118 säger dom att det är 112 som ni ska ringa. Det har du erfarenhet av.

- Säg bara att vi ätit giftig svamp och behöver prata med nån för att få råd.

 

Djävlar i det. Det dröjer inte många sekunder förrän någon lyssnar och ger råd. Hur såg svampen ut? Det pratas om nån sorts flugsvamp. Hur mycket åt ni? Bara nåra kubikmillimeter. Vad kan hända er och när? Som mest kan ni bli lite på pickalurven med den ringa mängd svamp ni fått i er. Hur är det med alkohol? Det är inte farligt med alkohol, men det kan vara svårt att urskilja den ena berusningen från den andra.

 

Ni andas ut och minglar med de andra som inte har en aning om att ni kanske ska dö strax. Och ni dricker vatten hela kvällen. Den artar sig till en trevlig tillställning och sällskapet får ta del av damernas skildring att de kanske kommer att bli på pickalurven. Och naturligtvis varför.

 

Mot kvällningen är det dags att åka hem. Det är bortåt 10 mil som skall avverkas, faktiskt. Även den resan går i ett gehuj. Du kommer hem till de dina, och ni delar frikostigt med er av dagens händelser. Svärdottern är alldeles trött efter en personalkonferens bland idel nya människor. Men det där med svamp tar priset. Svampboken kommer fram och ni är överens om hur liten faran är och ni skrattar gott åt tanken på två tanter som kommer till ett sjukhus och vill bli magpumpade. Oj oj. Det skulle se ut det.

 

Då ringer din chaufför och låter ännu allvarligare. Hon VET nu att det är lömsk flugsvamp ni ätit. Det är den dödliga svampen med giftet som slår ut levern. Hon vill absolut att ni skall fara in till sjukhus och magpumpas.

 

Du lyckas övertala henne att ringa ännu en vända till Giftinformationscentralen. Jo då. Har ni ätit en sockerbits stor bit, så. Men det har ni ju inte. LÅNGT därifrån. Du menar med bestämdhet att det är lugnt och att nån magpumpning inte är aktuell. OK då.

 

Sen går du och lägger dig och konstaterar att du sitter på världens erfarenhet. Är det lite tråkigt och händelselöst här i livet kan du alltid hetsa upp dig med att tro att du ska dö av en liten liten flaga av eventuellt farlig svamp.

Nu känner jag lättnad. Det kan jag tillåta mig att släppa fram efter att ha bitit ihop ett par dagar med stegrande besvär. Jag har haft ont, sveda, blödningar, nyp då jag kissar - i allt högre grad. Jag har mest bara velat kura med en filt om mig vid en brasa.

I morse mailade jag min läkare för det kändes gruvsamt att gå till helg med så pass mycket besvär som jag hade. Hon är hur servande som helst. Hon ringde mig under eftermiddagen för att resonera. Och hon hade själv letat reda på odlingen från provet jag lämnade igår och kunde meddela att jag nog hade flera konkurrerande bakterier, men ingen tydlig vinnare på min blåsas dansbana. Det hon ville resonera om var vilka mediciner jag tål. Nu äter jag antibiotika och känner redan lättnad.

Jag må tillstå att jag är lite trött på att ha en ömmande blåsa. Det skulle vara skönt att få en tids frist och känna absolut symtomfrihet. Tills dess får en stunds lättnad duga.

Nu har jag fått en broschyr om eftervård efter att blåsan opererats bort. Har bläddrat lite i den, men lade den från mig för där fanns en del rätt osmakliga bilder som jag inte hade lust att förgylla fredagskvällen med. Just nu behöver jag inte veta allt hemskt som kan inträffa när det går troll i nipplar och öppningar. Jag är i behov av att veta vilka blås-alternativen är, vad ingreppen innebär och möjligen översiktligt vilka problemen kan vara på kort och lång sikt.

Det kliar i fingrarna att göra bättre info-material, vilket är ett av mina kompetensområden. Rätt nivå på informationen vid rätt tillfälle i den här insiktsresan. Vidare saknar jag bra illustrationer (även det mitt kompetensområde) som förklarar principerna för de olika operativa ingreppen. Här sitter jag med material i min hand och jag är inte särskilt svag i fattningsförmågan, men jag begriper inte vad där står.

Å andra sidan har jag ju bett om att få bli informerad. Så här sitter jag med ...ja, du skulle inte heller tycka att de där bilderna ser så smakliga ut, det försäkrar jag. Jag får ta mig an dem, lite i sänder.