Kontext

Nu kommer dom. De där TV-underhållningsprogrammen som bygger på en annan princip än den om att en efter en åker ut och kvar står vinnaren. Jag har skrivit om det här förut och kallar principen för förnedrings-TV. Då nämnde jag programmet Så mycket bättre, där en brokig skara kända musiker tussades ihop på internat en tid och de hyllade varandra och varandras musik genom att ge dem nya tolkningar. En i taget. Lysande och underhållande.

 

Det finns allt starkare ljus i tunneln. I går såg ja Martin Stenmark leda ett program som heter Kvällen är din. Det är ett av ljusstrålarna i tunneln.

 

Idén bygger på att lyfta fram vardagshjältar och hjälpa dem att uppfylla sina drömmar. Där var en hjälpsam pensionär Bertil som i hela sitt liv drömt om att få flyga själv. Nu fick han det. Under överraskande former – för det är väl här som underhållningsvärdet ligger. Och den dimensionen ska naturligtvis inte underskapttas, för det ska ju bli TV av det hela. Där var invandrarkvinnan Elisabeth som levt ett slitigt liv och som älskar att dansa och fick sin dröm uppfylld att få dansa med Tobias Karlsson, en av de professionella dansarna i Lets Dance. De uppträdde inför stor publik. Där var tonårstjejenbb Ebba, vars bakgrund jag missade, som fick sjunga duett med Josh Groban och där var den cancersjuka 10-åringen som gå på Justin Bieber-konsert i Berlin och till och med fick förevigad puss och kram av idolen. Där satt en man i publiken som varit en stor öppen famn för en stor invandrarfamilj, m fl, och som hyllades med en sång av Martins Stenmark och sen ko alla han hjälpt in på scenen och hyllade. Jag både skrattade och grät. Är inte detta också underhållande, så säg.

 

Tänk dig en värld där vi går omkring och tittar på andra utifrån vad vi uppskattar dem för. Det gör nåt med personen ifråga. Men det gör också nåt med världen. Så den här nya principen för TV-underhållning representerar inte bara ett paradigskifte för TV utan också ett paradigsmifte för samhällsutvecklingen.

 

Sen kan jag tycka att vissa hyllningsprogram får hysteriska proportioner. I USA hjälper ett hysteriskt skrikigt gäng en stackars synd-om-familj att bygga om deras hus. Det är en delvis annan princcip – syndommadig & godaoss-principen. Och de som får hjälpen ska vara såååå tacksamma och gråta i TV. Där är jag inte med i hyllningskören. Den typen av program blir ett slags kulturimerialism och maktutövning.

 

Men gårdagens program med Martin Stenmark var i princip väldigt OK. På med ficklampan efter vardagshjältar. Bekräfta dem. Hylla dem. Heja Martin, med flera. Bravo. mera hyllnings-TV.

 

Jag skulle vilja göra hyllnings-TV själv. I ett mera intimt format, samtal i hemmiljö med två eller bara några få personer. Och verkligen utforska och fascineras av huvud-personen. Ett slags jag-tänder-på och inspireras-av-dig-program. Men, ja, det blir väl inte så bra TV av det hela, om jag skulle sitta där och gilla folk. Och det är helt Ok om andra gör det.

Nyss tittade jag på Dr Phil. Jag gör det ibland. Med blandade känslor. Tycker att han är en klok man i medial profit-förpackning. Han tog upp en familj som jag sett förr.  En återkommande story med en mamma och hennes dysfunktionella barn. Det finns knark, våld, olämpliga relationer, ständigt barnafödande och vårdnadstvister med i bilden. Ena dottern föder snart sitt tredje barn med en olämplig far. Det stökar och bökar med blivande fadern och med de tidigare fäderna, från fängelse eller från den fria världen. Dottern visar sig vara oförmögen att ta hand om sina barn. Då finns mamman där och räddar upp situationen. Just nu är det hon som har vårdnaden om de två små och hon har det inte helt enkelt med det.

 

Dr Phil motiverar sitt engagemang för familjen med att han vill barnen väl. Mamman motiverar sitt engagemang och oegennyttiga agerande med att hon också vill barnen väl. Gott så. På senare tid har Dr Phil fokuserat på denna mamma, att hon behöver bry sig om sig själv. Hon har blivit stöttad i diverse hälsoaktiviteter och det har gett bra resultat. Hon är starkare, friskare, har mindre ont i sin rygg och har gått ner i vikt. Thanks to Dr Phil. Gott även så. Men nu kommer det som fick mig att sätta kaffet i halsen. Mamman skulle få en belöning av Dr Phil för att hon varit så framgångsrik. Hon fick – nu kommer det – skönhetsoperation. Ett företag, Doctors, som också har show på TV, erbjuder henne genomgå skönhetsoperation för att fixa ”felen” så att hon ska må ännu bättre. Thanks to Dr Phil.

 

Här går min gräns. Nu tappade jag förtroendet i stort sett helt. Ska dom börja skära i hennes fina ansikte (hon ser bra ut som hon är) för att hon varit framgångsrik? Eller ska företaget Doctors använda hennes story för att göra reklam för sin verksamhet? Thanks to Dr Phil.

Vi har träffats ett gäng för att ha idéer om företagets ledning och styrning. Det har varit trevligt och mysigt och välvilligt och trevande och till slut även hjälpsamt… jag var alldeles dö när jag gjorde kväll igår. Lade mig strax efter kl 19 och sov till nu kl 5 på morgonen. Klubbad.

 

Vi, kollegan och jag, har vänt oss till förståsigpåare förr, men de har liksom inte dugt. Vi har undrat var de finns, de där som kan tillföra nåt verkligt av värde för oss. Har landat i att värdegrunden måste stämma, vilket den inte gjort tidigare. Den här gruppen om 4 utvalda partners undrade naturligtvis vilken värdegrunden är, den som är så viktig. Om det samtalade vi. Det handlar om synen på organisation och människor och synen på utveckling och hur den påverkas. Vi pratade också runt om frågor som kan vara viktiga att beröra, om ägandet, om styrningen, om konceptets öppenhet/slutenhet etc och om gruppens roll.

 

När vi gjorde ett KIM-arbete på ledningens nuläge tog det skruv. När vi – äntligen – blev ledda i vår process, då kändes det som yesss, äntligen, tack! Det blev för mig en sorts islossning, som jag länge längtat efter, som pågår och ska få pågå länge och som ger mycket att tänka vidare på.

 

Det här ser ut att kunna bli verkligen hjälpsamt. Det här ser ut att kunna göras på ett otraditionellt sätt, dessutom och det är viktigt då det traditionella inte fallit oss på  läppen. Nu är en sten i rullning. De 4 har fått nåt i knät. Och jag undrar om jag och vi skrämt bort dem som så villigt velat stötta oss. Det återstår att se. Så här är det när man sätter igång processer som man inte kan kontrollera eller i vart fall inte kan säga vad målet är. Det finns inga garantier. Bara möjligheter. Och på så sätt känns det himla bra.

 

Jag har vaknat efter klubbningen med en känsla av att äntligen blivit hörd, förstådd och där vi börjat vända på viktiga stenar i företaget. Äntligen.

Jag vill försvara mitt filosofiska flummeri. Det känns som om jag är något viktigt på spåren. Något som inte bara handlar om känslor (se förra bloggen) utan om kunskap och vetenskap.

Jag börjar förnimma konsekvenser av kategoriseringsivern som finns överallt och som är en viktig ingrediens i forskning. Utan att gruppera och kategorisera blir all information ohanterlig. Men just nu förnimmar jag att kategoriseringarna också har konsekvenser som  gör att vi missar något.

Rutighetstänkandet (mitt ord för kategori-tänkandet) leder till en sorts världsbild. Och som bekant så påverkar vår världsbild vad vi tänker och gör.

Ett annat sorts tänkande, mera nyanserat och bejakande av komplexiteten i tillvaron ger en annan världsbild. Vi behöver tillägna oss ett (bildlikt) vädertänkande. Väder som inte så lätt kan sotppas in i rutor.

Mer om detta vid något annat tillfälle kanske. Nu ska jag slänga in mig i duschen för att sedan cykla iväg till vänner och äta kräftor i glada vännser slag.

Det händer ibland att jag upplever nåt som känns konstigt och förvirrande. Just nu är jag med om en sån upplevelse. Det handlar om att bli grovt missuppfattad och ändå inte. Och att bli nedvärderad till nåt litet käckt nånting. När jag tänker efter så är det nog enbart män som gett mig såna här upplevelser, för det är inte första gången det händer.

 

Konkret just nu är det min lärare i den där universitetskursen jag pratat om. Vi, kollegan och jag, har träffat honom för någon månad sedan och bekantat oss. Det kändes väl bra. Men jag minns att jag bloggade redan då om allt snack som hamnade i mitt huvud efteråt. Jag tänkte ”pojkvasker” och ”räkmacka” och sånt. Nåväl.

 

Nu har jag (vi) fått ett mail från honom där han tipsar om ett företag som nog kan hjälpa oss att uppnå vår vision med vårt företag och partnerutbildningen. Det är väl gulligt?! Mailet har blivit liggande för jag har ju flängt så dant. Nu idag kollade jag in företaget ifråga. Och det är nu det händer. Jag fattar ingenting. Känns som  inte-en-siffra-rätt.

 

Företaget är ett konsultföretag inom “ consulting in the complete area of ILS (Integrated Logistic Support), where production of interactive courseware and Interactive Electronic Technical Manuals (IETM) are a relevant segment”. Det har sitt säte i staden Ö mot grannlandet till och består av idel män. Kunderna är ffa försvarsindustrin. Jag förstår inte hur karln tänker. Som partners? Som rådgivare eller mentorer? Jag har skrivit och frågat, för jag vill verkligen veta. Men känslan, ja nu kommer jag till den, är klar. Jag känner mig grovt missförstådd och UNDERVÄRDERAD.

 

Tidigare har jag bara trott att det är mig det är fel på. Men nu omvärderar jag situationen. Det finns nåt förringande som gemensam tråd. Kanske inte medvetet, kanske har de helt enkelt inte begripit… Det kan så vara. Det händer mig ofta att jag inte begriper. Men jag hoppas verkligen att jag inte förringar motparten bara för att jag inte förstår.

 

Det är en högst intressant upplevelse att känna sig grovt undervärderad. Jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig. Bli förbannad? Inte bry mig?

Det finns fantastiska människor. Idag har jag träffat en sådan. I jobbet. Jag ska väl inte berätta så mycket mer om vare sig organisasionen, personen eller kompetensen, för min blogg handlar om mitt privatlliv. Men jag kan inte låta bli att berätta om hans devis. Han jobbar med hälsoinriktat förändringsarbete under devisen att det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse. Alltså. Det är bättre att göra nåt och ta den eventuella smällen än att be om lov. Man brukar få förlåtelse, men att få tillåtelse kan vara i det närmaste ogörligt. Så¨resonerar en som varit med ett tag och som reflekterat över vad som ger resultat.

Jag valde för drygt ett år sedan att börja blogga för att lära mig mediet, hur kontaktvägarna kan gå och vilka typer av kontakter och det kan ge upphov till. Ett år senare är jag begajstrad och bestört. Mediet är både fantastiskt och fullkomligt vidrigt sjukt.

 

Jag har fått vänner för livet. Ni vet själva vilka ni är. Det är väl bara fantastiskt.

 

Jag får också märkliga kommentarer som t ex den i föregående blogg. Jag skriver där om min cancer som jag mirakulöst överlevt so far. Kommentaren handlar om Johans nakenblogg och jag erbjuds rösta på bästa tatueringen. Så här ser kommentaren ut och jag väljer att ge Johan lite extra publicitet för att åskådliggöra vad jag menar.

 

Postat av: Johan - NAKENbloggen

Rösta fram den hetaste tatueringen!
http://blidsberg.blogg.se/2008/august/tattoo-och-de-nominerade-ar.html#comment

2008-08-20 @ 09:13:36
URL: http://blidsberg.blogg.se/

 

 

!

 

Tack för erbjudandet, men… Va fan. Det är ju absurt. Helt sjukt. Jag förstår ju att Johan strösslar ut sitt erbjudande till alla som bloggar, utan att veta vad de bloggar om. Och det är just det som blir så sjukt. Jag skriver om hyfsat existentiella djup och om min överlevnadskamp och får kommentarer från det ytligaste av ytliga håll.

 

Jag skönjer en trend. De främlingar som kommenterar min blogg är nästan uteslutande kroppsfixerade ungdomar som gör vad som helst för att man ska titta på dem i deras blogg. Mest tjejer. Flera lyckas också. De kan få många tusentals beundrare. Utseendeindustrin satsar på dem som levande reklampelare. Några blir förmögna på kuppen. Det här gör mig bestört. Kroppsfixeringen och intresset för att duga via ett utseende gör mig luttrad. Snälla ungdomliga kroppsfixerade vänner. Byt spår! Snälla dreglande utseendekonsumenter. Lägg av.

 

Summa sumarum. Bloggen som medium erbjuder verkligen både ris och ros. Jag väljer att behålla rosen och skippar riset.

Tänk att Ingela Agardh dog häromdan. Kanske var det rentav igår. Har sett henne framträda i morgonsoffa om sin cancer för en tid sedan och noterat att hon propagerar för mera Gud i TV.

 

Jag har känt nån sorts systerskap med henne. Hon har varit ett driftigt fruntimmer. Hon har representerat en sorts kvinnlighet som jag beundrar och respekterar. Kunnig, rolig, tuff, drastisk och fräck. Och som jag inte riktigt hittar efterfrågan på i kontaktsighterna. Det är en stor sorg, faktiskt. Men det är en annan historia, som jag inte ska ge mig in på nu.

 

Ingelas död är en av de stora nyheterna på TV-nyheterna nu på morgonen. Dom sände den där morgonsoffeintervjun i repris nyss. Och nu såg jag nåt ännu mer än sist. Hon gick i polemik med vår syn på döden och hur den gestaltas i pressen som nåt oerhört dystert allvarligt. Hon förmedlade faktiskt en syn på döden som något ganska lugnt och fridfullt och som man kan skoja om. Bl a berättade hon om att hennes man också är svårt sjuk. Han hade kommenterat situationen: -Undrar vem som vinner på upploppet, du eller jag.

 

Ingela förmedlade också en trovärdig bild av sig själv som färdig med livet. Hon har gjort sitt och drömmer inte om en massa som hon inte hann göra. Hon var vän med döden och hade inte den där livskampen kvar i sig. Detta förundrade henne och hon tyckte nog att hon BORDE vilja leva.

 

Det här ger mig något. Döden är verkligen inte nåt statiskt otäckt gräsligt i alla lägen. Klart att ond bråd snabb död är traumatisk för framför allt anhöriga. Men har man levet ett långt liv och har det mest bara besvärligt, så är döden närmast en vän. Och så tänker jag just nu även kring yngre personer. Det är för väl att döden finns. Den är verkligen ett fint alternativ när tillvaron är mest bara för djävlig.

 

Alltså, Ingela har gett mig insikten att döden verkligen kan ha många olika ansikten. Jag håller med Ingela, då hon ifrågasätter vår kulturs och medias bild av döden som något oerhört svårt och tragiskt. Den borde nyanseras. Det skulle vi alla må bättre av.

 

Jag inser också att det har hänt något med mig under det här året med cancer. Nog var jag tidigare vän av döden som ett bra alternativ för gamla och svårt sjuka. Nu har jag blivit vän med tanken på att döden har väldigt många olika sorters ansikten. Och betänk alternativet om döden inte fanns. Det skulle ju urarta till rena rama hellvetet på jorden.

 

Jag undrar om det var så Ingela tänkte. Att TV skulle må bra att ha mera Gud. Hon pratade om behovet av mera andlighet. Med flera filosofer och andligt inriktade personer på TV får nog vår sterotypa syn på liv/död en behövlig nyansering. Jag håller med henne. I princip.

Vad sägs om den här? En 26 åring, som alltså är 32 år yngre än jag och lika gammal som mitt yngsta barn, skriver:

God morgon
Hejsan. Har just köpt en sommarstuga ute vid havet. Nära till Regionhuvudstaden (min översättning). Gillar äldre kvinnor och söker en älskarinna över sommaren. Hör av dig om du gillar yngre män, vin och lugna stunder ute vid havet.

 

Fantastiskt erbjudande. Tänk, en ung stilig man. Samtidigt så motbjudande. Nog kan jag förstå behovet av en morsa. Men morsor ska man väl för fridens dagar inte ha som älskarinna. Min fattningsförmåga räcker inte till för att förstå behovet. Istället för att förstå så rodnar jag. Ännu mer.

Söndag innebar ännu en svampkorg att rensa plus ökande värk i blåsan. Måndag - igår - genomförde vi avslutningen på ett ledarutvecklingsprogram, som ur min synvinkel var prestigefyllt och viktigt. Jag var beredd att kliva av från operationsbordet för att genomföra den dan. Den dan var alltså i går. Och blåsan ville inte ställa upp på mig. Värken tilltog och på eftermiddan var jag mer än trött. Idag har jag unnat mig sovmorgon och tänker ta det väldigt lugnt, dock med en arbetstur till stora staden i eftermiddag.

Grubblar på en massa olika saker. Bl a på min öppenhet om sjukdomen och hur det påverkar de processer jag deltar i och ibland leder. Pendlar mellan ågren över att ha berättat - för vad drar det igång för parallellprocesser egentligen? - och en stolthet över att faktiskt stå för mitt tillstånd och tillåta folk att reagera på det. Om det är olämpligt att vara öppen - var går då gränsen för det lämpliga? Förkylning? Ryggskott? Allergi? Benbrott? Reumatism? Ja, de tillhör definitivt familjen OK att berätta om. Men cancer? Underförstått livshotande. Där är jag själv mer tveksam. Men jag vet egentligen inte varför.

Tänker att jag är en del av de kulturellt betingade värderingar som handlar om att det är OK att leva livet som om det var oändligt och att företeelser som påminner om allas vår dödlighet skall sopas under mattan. Som stöttare av utvecklande processer så får jag inte oroa andra.

Och när jag ser det så, så tänker jag att NÄÄ, det vill jag inte ställa upp på. Jag vill inte medvetet sopa livets villkor under mattan.

Mitt jobb är att använda mig själv som verktyg och jag har en sjukdom som påverkar, vare sig andra vet om den eller inte. Den finns i fältet, så att säga. Ska jag då avstå från mitt jobb för att jag fått en sjukdom som påminner om allas vår dödlighet? Och som jag troligen överlever, men inte har några garantier för? Ja, det är den fråga jag brottas med. Men jag tycker inte riktigt att det är OK att schappa heller. Inte gentemot mig själv, gentemot kollegor och - nog? - inte heller gentemot kunder och deltagare. Eller?