Kontext

För en tid sedan skrev jag om min trötthet och att jag var på en föreningsträff för oss organisationskonsulter. Där blev jag, trotts min trötthet, inspirerad att att bidra till att ge ut en bok om vårt arbete i orgasationer. Det verkar inte finnas bärighet i det engagemanget, dvs inte tillräckligt många som säger sig vilja bidra för att det ska kunna bli verklighet. Bristen på gensvar,  oavsett bu eller bä, gör mig avtänd. Det blir fullkomligt ointressant att liksom DRA projektet utan gensvar. Så det blir inget av för min del.

Nu är jag i utvecklartagen igen och det sker i ett sammanhang där det dras i en takt som funkar för mig och trots att vi nog är en hel del trötta alla tre. För vi är tre som kuckilurar. Igår döpte vi vår projektbaby till KES-projektet. K och E är initialernna på våra företag och KES står för att K hjärta E = sant. Visst är det gulligt? Vi utvecklar en modell för... ja, nu stannar jag. För det här är än så länge en baby och dessutom lite hemlig. Så säg det inte till nån :-)

Och jag tycker åter att livet är roligt och energigivande. Får man ha ett så kul och kuckilurande jobb som jag har?

Jag har varit på ett seminarium om nya digitala medier. I måndags. Det arrangerades av Film i Västernorrland och Konstkonsulenten Landstinget Västernorrland och hade fokus på bild, film och spel. Pelle Snickars heter den  mediehistoriker som pratade på förmiddagen. Det han sa lämnar mig ingen ro. Efter två nätter och en mellanliggande dag säger jag nåt sorts eureka.

 

E-bok.

 

Inga tryckkostnader, inga lagringskostnader. Låga initialkostnader – förutom det egna arbetet förstås. Kan säljas i flexibel upplaga. Ett sätt att nå ut med litteratur som inte är kioskvältare.

 

Ringde datakunniga sonen och frågade om han kan något om nedladdning av e-böcker. – Det är ett av mina expertområden, sa han. Å så gav han mig några bäska sanningar. 1) Det  svårt att förhindra att nedladdat material sprids illegalt. Man kan försvåra, men inte omöjliggöra. Försvårandet gör också att tillgängligheten försvåras. 2) Marknadsföringen av boken gör sig inte själv. 3) På engelska når man större marknader.

 

Det han sa är väl inga nyheter precis, om man tänker på vad medierna är fulla av för nyheter. Pirate Bay-rättegången, fildelning och sånt. Men de var riktade rätt in i den kreativa process som jag är inne i.

 

Kanske är det dags att ge ut min bok om mentorskap på engelska? Kanske ska flera av mina artiklar kunna laddas hem mot en ringa slant? Kanske kan den där nya bokidén bli verklighet som e-bok?

 

Jag har pratat med min bloggläsande vän som undrade om jag vill samarbeta. Vi skissade lite på genomförandeprocessen och enades om att själva bokskrivandet är den lätta delen i det hela. Men att få betalt för jobbet och att få ut eländet är inte alls lika enkelt. Jag har också nämnt om bok-tanken för en personalchef i en av organisationerna jag tänkte på. Hon blev stolt, rörd och var allmänt positivt inställd. Vi ska höras av framöver när hon kommit tillbaka från en utlandsvistelse.

 

Jag har också haft mailkontakt med min urolog, rapporterat om min nypiga blåsa och bett om mer medicin. Berättade om seminariet och hur jag kissade på mig i toakön på Filmens Hus. Han skrev att jag är tapper. Tänk, detta lilla enkla omdöme gör mig rörd till tårar. Jag fick också veta att han ännu inte vet nåt om provsvaren.

 

På det hela taget är jag lätt nedstämd i humöret. Jag är som min blåsa – gnetig. Tycker att tillvaron är seg, att det är för lite resultat i jobbet jämfört med nedlagd tid och att det inte händer nåt. Tycker också att jag är en stenåldersmänniska som inte hänger med i den tekniska utvecklingen.

 

Sitter på tåget söderöver. Undrar vad jag håller på att dra igång för nåt. Finns det nån ekonomi i detta bokprojekt eller är det bara ett av otaliga ideella projekt som jag har så lätt att kreera? Grymt.

Det är söndag förmiddag. Jag lägger sista handen vid den där artikeln till Bonnier Business Publishing  som jag nämnt tidigare. Känner mig så där vilsen som jag kan göra ibland. Har inte en aning om artikeln är begriplig och inspirerande. Och det är min ambition.

 

Hör inre röster som säger:
- Vad i hellvete är det här för gallimatias?
- Mycket intressant!
- Fattar ingentinig!  Hon kan väl inte mena allvar?
- Mycket väsen för ingenting!
- Alldeles för abstrakt, går inte att applicera i min egen vardag.
- Vem tror hon att hon är?
- Flum!
- Teoretiserande bullshit!
- Typiskt konsulter, dom fattar inte vår vardag!

 

Rösterna lämnar mig ingen ro, trots att jag tänker om dem att de är gamla kända spöken som brukar dyka upp när jag gett uttryck för något som är viktigt för mig. Jag noterar också övervikten av negativa oförstående och till och med anklagande röster. Och jag noterar att rösterna tillhör målgruppen eller kunderna till Bonniers projektledarutbildning. Det är inte beställarens röster. Beställaren sväljer nog artikeln med vissa smärre synpunkter.

 

Samtidigt bekymrar jag mig för att ha skrivit för mycket och utförligt så att det missgynnar affärsrörelsen. Om det har jag bett min kollega om synpunkter. Och så undrar jag om jag i och med detta har försuttit möjligheten av att kunna publicera en vetenskaplig artikel inom någon internationell akademi.

 

Det är många aspekter att ta hänsyn till – runt en sketen artikel som förmodligen kommer att läsas av ytterst få personer.

 

Känslostorm i ett vattenglas!   Bara för att jag skrivit en sketen artikel!!!