Shit happens
En stillsam grubbla en sommarsolig söndag förmiddag.
Jag skrotar runt i mitt radhus med mina tankar och en för stunden ovanligt snäll blåsa. Den har fått sova gott och trivs med lite smärtstillande. Då kan den lugna ner sig och bits inte lika ilsket när jag kissar. Jag går här och begrundar mitt öde. Tänk, att det där som bara händer andra, det har faktiskt hänt mig. Och att det var så allvarligt dessutom. Jag har ju inga garantier för att jag grejar det här. Bara ett hopp, kanske till och med ett smalt hopp.
Det ska bli skönt att få veta allvarets grad. Nån gång bortåt senare hälften av augusti vet jag mycket mer. Och vi. Jag är ju företagsledare gubevars och har både delägare, partners, kollegor och kunder som behöver få veta något om min närvaro och förmåga i arbetslivet framöver. Då blir allt enklare, för då vet vi vad vi har att rätta oss efter. Då, när jag vet, då kan jag börja leva.
Men hallå. Det här känner jag igen. Det här är ett bedrägligt mönster: När bara "sedan" har inträffat, då blir allt bättre, enklare, trevligare etc. Har inte jag gått en 4-årig högskoleutbildning i organisations- och systemvetenskap (Gestalt) och blivit marinerad med nuets lov? Jo, det har jag. Där blev jag själv övertygad om nuets kraft. Det är i nuet det sker, det är nuet som kan påverkas, det är i nuet upplevelsen finns, det är i nuet mötena sker. Det är nu, som livet pågår.
Skulle mitt liv vara just NU? Är det här ett liv, att gå och vänta på ett avgörande besked? Inte veta om jag lever om tre år? Inte veta om mina tumörer är muskelinvassiva? Inte veta om jag kommer att arbeta i höst över huvud taget eller ej?
Logiskt sett, ja.
Shit.
