Kontext

Jag försöker förstå kraften i att läsa om andra i liknande situation.

Jag själv har ett omåttligt behov att hitta förebilder, dvs de som lyckats. Det ger mig målbilder. Kan han eller hon, så kanske jag också kan.  Det är faktiskt förödande med den här isande tystnaden och tomheten. Var är dom, dom som lyckas? Snacka om att detta tomrum kan ge fantasier i olycklig riktning. Hjärnan är ju så funtad att den fyller i tomrum för att skapa meningsfulla helheter. (Det kom gestaltpsykologerna på redan vid det förra sekelskiftet, så det är en gammal sanning). Kan hjärnan inte fylla i med friskförklarade förebilder så skapar den andra bilder om? ja det kan du räkna ut själv. Det är alltså friskfrämjande för oss som är i början på vår resa att ha ansikten på dem som klarat av det.

Jag har också ett stort behov att möta sådana i min egen situation. Att få utbyta erfarenheter med en som förstår. Det gör så gott att ha någon gelike att så att säga hålla i hand, att stötta och bli stöttad av. Att utbyta små praktiska tips om motion, om tranbärsjos, om vad man säger till barnen, om hur omvärlden reagerar och inte reagerar, om kissets färg, ja, vad det nu kan vara. Det kan tyckas smått, men i min situation är det stort. Det är stort att kunna peppa någon annan och att bli stöttad själv.

Har surfat runt lite och hittat människor som bloggar om olika cancerformer. En del har tystnat efter en lång tids bloggande. Hittar ingen mer än jag själv i Sverige som bloggar om hur det är att leva med blåscancer.

Jag ser på kommentarer hos andra och de kommentarer jag själv får att det är värdefull läsning. Läsekretsen är inte stor, men desto mer hängivet intresserad.  Passionerad, skulle jag vilja säga.

Samhörighetens kraft ska inte underskattas. När jag pratade med den ena av mina uppdragsgivare sa hon att det finns forskning på sånt. Samhörighet är en läkande kraft.

Jag är alltså inte ensam med mina behov. Något säger mig att jag ger uttryck för behov som är grovt undertillfredställda. Ur ett samhällsperspektiv.