Kontext

Filmstjärnan Kontext är opererad.

Kl 7,30 Luciamorgonen hämtade hon svampdesificerad sin filmare SW för gemensam färd de 6 milen till regionhuvudstadens friskhus. Jag, filmstjärnan alltså, körde. Inte så filmstjärnelikt kanske, men vad gör man inte för konsten. S filmade mig redan i bilen. Vi pratade om jag-vet-inte-vad och jag både skrattade och grät där i bilen. Länge sen det rann tårar på mina kinder, faktiskt. Vi pratade om vad som väntar mig under operationen och vad som driver mig att dokumentera. Känner jag ilska? Är jag rädd?

Förmiddagen gick åt till operationens olika förberedande stadier. Jag fick enkelrum på dagvården för min filmare och mig. Kändes VIP. Alla var vänligt pedagogiska. Insprutning av 0,5 dl Hexvix till ett pris av 3 400 kr (jag frågade efter mitt förhöjda marknadsvärde efter insprutningen). Filmaren fick kramp i armen av att hålla kameran så länge med bara armkraft. En timmes väntan på att Hexvix skulle sugas upp i eventuella tumörceller. Ytterligare väntan innan det var dags att rullas in på op. Jag funderade över det faktum att något så gastkramande spännande som jag är med om just nu kan vara så långtråkigt. En livets paradox.

Själva operationen är rena actionfilmen. Massor av vänligt sinnade grönklädda ufon som sticker nålar både här och där, lägger blodtrycksmanschetter, tvättar blött och kallt, kopplar upp mig med diverse trådar från olika punkter på kroppen, dukar upp instrument och skålar, reder ut slangar, skojar om min beställning av smärtlindring utan att jag blir virrig i huvudet. Det är som att beställa två glas vin utan att känna av någon berusning, sa sköterskan. Mina benklumpar lyftes upp i gynställning och jag paketerades i ett antal olika gröna lager till en stor grön kokong.

Så bar det iväg till upplysningen av mitt inre. Där var det småprickigt av ilsket små röda prickar i ett blåsvart hav. Mera här, mindre där. Filmaren vek sin lilla minibildskärm så jag kunde se en stund. Toppen. Bortåt platsen för fulingens plats var det oläkt och sårigt. Trolig förklaring till mina småblödingar. Men inte särskilt rödilsket.

Läkaren KÅ visade också på skillnaden mellan det vita ljuset och det andra ljuset som gör det friska blått och det sjuka rött. Snacka om skillnad. Operationssalen var nedsläckt och det var skärmen som lyste upp i dunklet.

Min norrländskt upphetsade filmare (totalt nollställd, fåordig och cool, alltså) hade det svettigt. Jag såg honom flänga runt med både stillbildskamera och filmkamera "överallt". Jag såg honom också stapplande sätta sig med lågt huvud vid två tillfällen, aningen blek om nosen. Han var säkert både hungrig, trött och tagen.

Efter att ha tittat runt ordentligt tog läkaren prover i 8 små burkar. Och sen var allt över. Läkarens sammanfattning löd - det var prickigt här och var, men proverna får säga vad prickarna är, egentligen. Det kan vara ilskna Tisar, harmlösa papillom eller infeterad blåshimma eller BCG-prickar. Det är alltså inte säkert att de är farliga. Där fulingen satt var det fortfarande oläkt och sårigt, men muskelvävnaden därunder såg frisk ut. Fortfarande är det omöjligt att säga om den var en T1 eller T2. Igen, proverna får berätta.

Mina benklumpar lyftes ner till sängliggande, men det kändes i timmar efteråt som om jag låg i gynställning. Alla trådar och slangar togs bort, jag fick en hutt i nålen på handen mot det blodtrycksfall som kom rumlande, jag kläddes av och om och lyftes över till en rullsäng. Kördes till uppvakningen med filmaren rännande efter i korridoren. Där blev det lite uppståndelse över filmteamet som kom, men oron lade sig då vi bedyrat att det var på mitt initiativ och personalen gett instruktioner om vad som fick filmas. Där satt vi och småpratade en liten stund. Sen drog filmaren iväg på andra uppdrag och då var klockan kanske 14 - 14.30.

Jag var pigg hela dagen fram tills nu. Sen blev jag liggande tröttdåsig och alltmer medtagen. Timme ut och timme in. Benen ville aldrig komma tillbaka. Det enda som började kännas av var blåsan. Den började svidnypa på ett tidigt stadium och jag fick smärtstillande i flera vändor. Läkaren kom förbi och berättade att hon skrapat hål på blåsan där fulingen satt. Ett litet hål och det är nog det som gör ont. Kl 20.30 blev jag inrullad på avdelningen 14A i enkelrummet nr 14.

Ringde några få samtal, fick i mej två mackor och kräktes en sväng. Vid 21.30 sa jag god natt till omvärlden. Kl 23.30 var jag åter vaken och sen dess har jag inte sovit särskilt mycket. Får smärtstillande med jämna mellanrum. Det svider som sören. Vid 4 bestämde jag mig för att det är tråkigt att bara ligga. Jag tog en promenad med rullator på Kungsleden (gröna korridoren) och det gick bara bra. Känner mig åter piggare, dvs den där medtagenhetskänslan är borta. Å så har jag ont.

Det känns himla bra att ha bloggen att ägna mig åt. Jag vet att det finns ivriga läsare.

Känslor? Nä, inte ännu. Hela mitt väsen är sakligt inriktad. Och lite överraskad att det inte var värre. Filmstjärnan Kontext är opererad och operationen är filmad.