Kontext

Jag åtnjuter visst förtroende från min läkare. T ex var jag betrodd att själv dra ut katetern efter senaste operationen. Hon gjorde en riktig bedömning för det gick bara bra. Men jag behövde minsann ringa och fråga om en detalj. Nu vet jag att den där "ballongen" som utgör ankare i blåsan är vattenfylld. Jag trodde att den var fylld med luft och då blev det så konstigt när det kom ut vätska ur den när jag tömde den. Jag trodde att det som kom ut var urin. Nåväl. Det löste sig med ett kollande samtal.

Nu sitter jag igen med förtroendet så att säga i knät. Jag är betrodd att själv bedöma när jag skall äta antibiotika. Märker att det är bekvämt att förlita mig till expertisen och rätt skönt att ondgöra mig över deras otillgänglighet. Nu behöver jag inte konsultera dem och är oberoende av deras arbetstider. Mamma! (Hon finns inte längre, men hon hade varit bra att ha till hands för hon var sjuksköterska.)

Jag har ondare nu än för några dagar sedan. Är det skorplossning eller urinvägsinfektion? Jag börjar luta åt det senare och då skall jag alltså medicinera. Jag har medicinen till hands, för jag var som sagt betrodd. Jag väntar till i morgon. Har lovat lämna in ett urinprov för analys innan jag startar medicineringen. Har fått remiss till provtagning.

Den här situationen är mig helt ovan. Inte har jag haft det som ambition heller. Inte alls. Men, jag får väl växa in i den rollen med. Jag är ju gubevars förändringsbenägen. Förtroende tycks skapa växtutrymme. Men det får lov att vara lagom stort förtroende. Och det är det nog.