Kontext

Frågors kraft är fascinerande. Igår fick jag en stillsam liten fråga, som får effekt på mig. Den skakar om, den gör att jag tänker till, att tankarna plöjer nya spår, där nya växter gror. Det var en fråga som förändrar.

Så tänker jag om frågor. En del frågor är harmlösa, oförargliga och rör sig inom den vanliga kända världen. Andra är styrande i en speciell riktning. Återigen finns det de där frågorna som inte är styrande men ändå starkt förändrande.

Min pedagogiska ledare SB från den senaste studietiden skrev några få rader på mail och önskade väl i princip god jul med en undran hur jag har det egentligen. Och så hade hon den där lilla frågan. Den som förändrar.

"Hur påverkas din identitet av cancern?"

I ett slag inser jag. Min identitet påverkas faktiskt. Till och med min grundläggande identitet. Kanske inte allra djupast ner i identitetslagren, men bra djupt i alla fall. Svaret tarvar sin grubbeltid.

Yrkesidentiteten förändras. Jag är osäkrare som konsult i de grupper jag är i, känner mig opålitlig och oskärpt. Jag är fortfarande stark som en fura om värdet av det arbete vi gör i mina företag. Men tilltron till min egen kapacitet och förmåga vacklar betänkligt och det otrivs jag storligen med.

Min farmor från ännu nordligare trakter kallade det där inte-o-et för "det lilla praktiska o-et". Som i ogiltig, ovanlig, otrivs, omatfrisk, ovarit, oi. Hur praktiskt som helst.

Det är också något i min identitet som är stärkt. Jag har en erfarenhet, som inte alla har, om hur det är att leva med en cancer som i mångt och mycket sätter agendan. Den visar med tydlighet på livets ändliga villkor. Jag vet något om detta och det ger en alldeles speciell gemenskap med gelikar. Jag tror att jag är en bra gelike och medmänniska. Jag menar att jag tror att jag är värdefull för andra i min situation bara genom min självutlämnande öppenhet. Det är inte så mycket vad jag gör utan hur jag är. Fast bloggandet är naturligtvis viktigt här. Och det är något jag faktiskt gör.

Jag studerar tillvaron utifrån detta nya perspektiv. Jag lägger märke till reaktioner på kort och lång sikt. Egna och andras. Tex är jag stärkt i tesen om att det är bra för alla parter med öppenhet. Det reducerar både ryktesspridning, fantasimonster och ångest. Samtidigt vet jag ju att vi alla kan ha behjärtansvärda individuella grunder för att mörka.

Jag har själv stor hjälp av att ha varit öppen med min cancer i relationen med mina få kunder. Jag ställde ju in möten igår. Det var enkelt att förklara - efter en del våndor förstås. Jag sa bara att rehabiliteringen efter senaste operationen tog längre tid än vad någon av oss tänkt, så jag kan faktiskt inte komma. Vi behöver senarelägga. OK, var deras reaktion och så var det inge mer med det. Ny tid i almanackan. Klart.

Men jag förlorar också på det. Nuvarande osäkerhet kring våren gör att min kollega väljer en annan samarbetspart för några uppdrag i februari. Och det var väl det som var en av mina rädslor. Att uppdragen springer sin väg, så att säga. Jag provar att tänka att det finns möjligheter i det där. Bara att jag inte ser dem konkretiserade just nu.

Jag märker en kraftig förskjutning på vad jag använder dygnets timmar till. Mindre jobb, mera bara jag. Jag lägger mycket tid på att grubbla. På att blogga. På att förstå vad jag är med om. Både inom mig och runt om mig. Jag känner mig mer avskalad. Utanpåverket är inte så viktigt. Jag ägnar mindre tid åt att ondgöra mig över min övervikt. På det hela taget lever jag ett rikt liv i mitt eget universum. Jag har en stärkt identitet av att vara en reflekterande människa, en som grubblar över livets existentiella villkor och som har en speciell erfarenhet, dock inte ovanlig.

Livet tar inte slut, det ändrar bara färdriktning. Innehållet i livet förskjuts, från massor av arbete till en hel del bara vara. Kolliderar det med mitt faktiska ansvar för en verksamhet?

Så har jag det där med att ge cancern ett offentligt ansikte. Jag har ett budskap som ger situationen en mening för mig. Och jag är väldigt beroende av att känna meningsfullhet. Nu håller jag på att skapa mening åt min nya situation. Har det här med identitet att göra? Det har det nog, fast jag ser det inte klart än. Eller så är det enkelt. Till min hittillsvarande identitet lägger jag nu att jag är en person med blåscancer och planerar att komma ut offentligt med denna nya identitet. Den är inte jag, men den är en del av mitt nya jag. Min rädsla handlar om att jag ska bli sedd bara som hon med blåscancer. Jag menar att jag har ett och annat i min identitetsväska utöver blåscancer.

Tack SB för frågan. Tänk vad frågor kan ställa till det. Den här frågan ska jag leva med ett tag, länge. Den förtjänar ett antal reflektionsvarv.