Kontext

Jag är en person som saknar ödestro. Jag tror inte att mitt öde är att få cancer och jag tror inte att jag fått cancer av någon särskild anledning eller för att jag ska lära mig nåt.

Däremot har jag fått cancer och jag kan lära mig nåt av det och jag kan använda cancern till att ge ytterligare mening i mitt liv. Det håller på att hända nu, känns det som.

Jag börjar känna av den där hettan av engagemang som jag upplevt åtskilliga gånger i mitt liv. Jag ångar liksom upp mig. Andra skulle säga att jag är på väg till krigsstigen.

Det blev mer än tvärnit i går. Inte bara media backade. Sjukhusledningen backade också. Skälen till att tvärnita varierar och är, var för sig, förståeliga och harmlösa. Men sammantaget blir det här intressant. Många små förklarliga orsaker till att mörka ett fenomen blir tillsammans ett kulturellt stoppa-huvudet-i-busken-beteende. Här ska tydligen läggas lock på. Det finns intressen mot upplysning.

Men nu är det så att tillvaron råkat föra samman tre kraftfulla damer. En högst kompetent erfaren medicinjournalist, en urskicklig och medmänsklig urolog med okonventionellt arbetssätt och en vältalig reflekterande cancerpatient som är organisationskonsult med systemperspektiv på tillvaron.

De mörkande krafterna har anledning att vara mörkrädda. Hej och hå. Jag skulle vilja säga - huka er. Nu är det spännande att vara Kontext. Inte bara vad operationen i morgon ska säga utan också vad som kommer ut av det upplysande samarbete denna trojka kan åstadkomma. För tvärnit nu är bara ett grus på vägen.

Det är energigivande att tilldela sitt liv en mening. I alla fall för mig. Det blir intressant att se hur tongångarna går i luckan efter operationen. Förmodligen inte lika sturska. Var beredd på att läsa om en blötsudd nästa gång. Men just nu - huka er.