Kontext

Naturligtvis är jag glad över de positiva beskeden. Naturligtvis är jag tacksam för att få denna andra chans. Glädjen över beskedet sätter sig som ett djupt lugn i mig. Jag är inte alls pärlande euforisk längre, bara lugn. Har frid i sinnet. Jag har fått årets, ja decenniets eller till och med livets julklapp.

Men så börjar nya tankar tränga sig på. Jag tänker på hur det kunde ha varit. Det kunde verkligen ha varit så att alla prickarna var ny aggressiv Tis, och i så fall var jag alldeles full av dem. Rosslet i lungorna kunde ha varit tuberkulos och de kunde ha funnit tecken på muskelinvasivitet, T2 och spridningen till näraliggande organ kunde ha varit ett faktum. Då hade det varit ett mycket dystert läge. Så kunde det ha varit.

Jag börjar förstå de människor som överlever katastrofer. De lär tänka mycket på vad som kunde ha hänt dem. Överlevnadssyndrom - visst finns ett sånt ord? Jag känner av det, lite grann. Det är något som hindrar mig från att glömma hur allvarligt det kunde ha varit. För jag var verkligen beredd.

Riktigt varför jag "återvänder till brottsplatsen", alltså till det som var möjligt då, men inte gäller nu, vet jag inte. Jag tror inte att jag sitter fast i destruktivt tänk. Däremot var det dystra scenariot så verkligt för mig att det nog tar tid att lämna. Att återvända till dystertankarna blir ett sätt att bearbeta och spegla. Så där är det inte utan det är så här i stället, nämligen att just nu har behandlingen lyckats och jag är fri från cancer. Trots alla förnimmelserna från blåsan.

Det faktum att min cancer är aggressiv och gärna återkommer tänker jag inte alls på. Det bekymret lämnar jag med varm hand åt framtiden. Däremot tänker jag alltså på hur det kunde ha varit just nu om jag inte haft den sagolika turen.

I vårt hus julas det så det står härliga till. I gårkväll gjorde herrarna, mågämnet och sonen, ett pepparkaks-mumin-hus som förtjänar att visas. Skinkan är kokt och vinbärsgriljerad. Pastejen står i kylskåpet liksom goda köttbullarna och mycket mycket mer. Kylskåpet bågnar. Granen från uppströms älven är klädd. Jag har fått en morgonklapp trots att jag inte hängde ut någon strumpa igår kväll. Julfascisterna blommar ut i juliska excesser. Jag njuter passivt och har faktiskt utrymme att notera mitt överlevnadssyndrom, som jag håller för mig själv och min blogg.

Nu är det dags för mig att tassa upp och ställa julgröten på spisen.