Kontext

Idag blev jag bjuden på lunch av en gammal vän som jag inte träffat på länge. Det är rejäl åldersskillnad på oss och vännen, hon YL, visade en sorts tacksamhet för vad jag betytt för henne. Det är då verkligen ömsesidigt.

Vi berättade om våra nuvarande liv och tankar om jobb och framtid. Då var det ju ofrånkomligt att berätta om min blåscancer. Jag berättade om insiktsresan, vad jag vet och vad som kan hända framöver, bloggandet, mina nya blås-vänner och hur knepigt det är att svara på frågan Hur-är-det?

Insåg hur komiskt det kan vara. Mina blåsvänner vet jag i stort sett inget om annat än hur deras blåsor fungerar. Hej, jag är x år och bor i y och jobbar som z. Jag har opererats si och behandlats så och jag kan hålla mig så här länge innan jag kissar på mig. Så starkt är behovet att utbyta erfarenheter med gelikar att alla vanliga umgängesregler om vad man pratar och i vilken ordning ställs över ända. Borta är allt cocktailprat om väder och vind, arbete  och familj etc.  Det känns helt OK att prata kissvanor med främlingar. Är inte det lustigt? Eller märkligt.

Det är dags att blåsa liv i Liv, som fått komma i skymundan en tid. Tillvaron är fylld av möjliga seriestrippar om livet med och kring blåscancer.