Mitt universum
Idag är det nobeldag. Uppmärksamheten riktas på global uppvärmning och fredspristagarna och de andra pristagarna med mer eller mindre avgörande upptäckter för mänskligheten. Själv har jag använt dagen till förbereda morgondagens uppdrag under förmiddagen och att grubbla över det eventuella reportaget om mig. Jag trodde jag var färdigtänkt, men så dök frågan upp: är det ok att uppge bloggen? Det fick mig att fundera på hur publik jag vill vara ännu en gång. Om man googlar på mitt namn så riskerar jag att få trettitusen träffar på mitt namn kopplat till blåscancer. Hur OK är det för en företagare och organisationskonsult? Inte alls kul tanke.
Jag valde att konsultera en av mina nya brevvänner, en man i karriären som har en nyupptäckt blåscancer. Han har den rätta inlevelseförmågan, tänkte jag. Ut kom mogna tankar som gick åt det håll jag själv börjat tänka. Jag ska akta mig. Journalisten jag pratar med sa att jag inte ens behöver fronta med mitt hela namn. Jag kan välja att vara en person med bara förnamn i reportaget. Jag lutar åt det.
Jag har haft några dagars frist och kissat normalt och blåsan har bara känts obehaglig, men den har varken svidit eller nypts. Idag har jag haft fullt upp med att ordna det för mig. Jag har haft det så fullt upp att jag liksom förträngt varför jag ska opereras. Men det har inte kroppen. Nu nyper det åter då jag kissar och urinen är färgad igen. Blåsan molsvider. Det ger näring till tankar om att det nog inte blir så bra besked där på operationsbordet. Med filmkamera och reporter i rummet. Stön.
Jag får svårt att bry mig om global uppvärmning, nobelmenyer och galaklänningar. Mitt intresse förflyttas till en svidig blåsa på en soffa i midjan av mellanmjölkens land. Till mitt universum. Å jag blir lite trött.
