Kontext

Idag hade jag tänkt mig att fixa lite grann. Jag tillät mig att vara 100 % konvalecent i går och idag skulle jag få lite gjort. Med t ex företagets nyhetsbrev, göra några utbetalningar på nätet, fixa en dokumentation, ge en kund några enklare uppgifter, skriva klart min julkrönika, kopiera den i ganska många ex, skriva adresser och sätta porto på, maila min önskelista till barnen, ta bort min kateter, ... så mycket jag nu skulle hinna. I morgon skulle jag ha tre kundmöten i regionhuvudstaden, ett kl 9, ett kl 13 och ett kl 15. De skulle behöva en mindre stunds förberedelse.

Det här ska ses mot bakgrund att jag trodde att operationen skulle ske över dan och att jag skulle komma hem redan torsdag kväll 13 december, möjligen fredag. Jag skulle ha hela helgen för att hämta mig.

Redan idag, söndag, på förmiddagen började det kännas tveksamt om jag skulle klara alla mötena. Framemot eftermiddagen hade jag bara fikat med mina kompisar V&K. Kl 17 hade min kompis A hjälpt mig fixa ovala bilder i photoshop så jag kunde lägga in dem i företagets nyhetsbrev. Det skedde liggande i soffan under plågor. Datorn hängde sig i ett och man kan väl säga att det gjorde blåsan med. I kapp. Parallellprocesser.

Min rehabilitering från senaste operationen går alltså inte i den takt jag tänkt mig. Inte alls. V upplyste mig om betydelsen av Patient. Aha. Ännu en kurs jag missade tidigare i livet. Tålmodighetskursen.

Nu står det klart för mig. Det är inte längre någon tvekan. Jag måste helt enkelt ställa in alla mötena i morgon. Vi skulle sammanfatta hösten och planera för våren. Gissa om jag sitter med ågren över vad jag skall säga. Jag väntar med att ta bort katetern till i morgon då jag är mer utvilad och i balans med mig själv. Jag får vara nöjd med en eller två små åtaganden per dag. Och jag ska vara frikostigare med smärtstillande. Jag har legat i underkant på den rekommenderade dosen och det är för lite.

Patient, patient, tålmodighet. Inte mitt bästa ämne. Här är jag långt ifrån bäst i klassen.