Kontext

Min blogg har några läsare som är i samma båt som jag själv. Det tycks mig som att när man själv fått diagnosen blåscancer, söker man kunskap för att begripa det obegripliga. Internetuppkopplade människor letar på nätet. Där hittar de både det ena och det andra - den ena förfärliga beskrivningen efter den andra med statistik som man blir mörkrädd av. Så gjorde jag och så verkar mina nya kompisar ha gjort. De hittade min blogg då de var ute och letade i den internettiska djungeln.

Jag har märkt på mig själv att jag mår bra av kontakt med gelikar och väldigt bra att läsa om sådana som det går bra för. I det verkar jag heller inte ensammen. Jag har fått nya vänner.

Nu har jag en manlig vän i Kungliga Huvudstaden som väntar besked från RETUR-B operationen och som känner diverse förnimmelser i sin blåsa och undrar vad dessa kan vara. Jag har också en kvinnlig vän Väster om huvudstaden som igår fick beskedet från sin RETUR-B operation. Hennes blåsa och ena njure behöver opereras bort. Själv väntar jag på besked om hur BCG-behandlingen tagit. Det bästa jag kan säga är - va bra att det går att göra något.

Den här självupplevda gemenskapen ska inte förringas. Vi går med gigantiska grubblerier och har motstridiga känslor att hantera och har dessutom en omvärld som reagerar eller inte reagerar. Det vi går igenom kan bara vi veta något om. Anhöriga och närstående har sitt. Vi har definitivt vårt. Jag sträcker ut mina händer till er mina vänner - för jag mår gott av att ni finns. Och jag beklagar naturligtvis att vi har den speciella gemenskap vi har.