Kontext

Jag har kärt helgbesök. Två av mina studiekamrater C och U, tillika forskarstöd, har rest till mig för en get-together-helg. Man kan nog säga att de rest hit för att pyssla om mig. Och sig.

Vi har våra vanor sedan flera år. Vi äter och dricker gott, vi promenerar, vi samtalar och vi handleder varandra. Vi hanterar personliga frågeställningar, organisations- och samhällsfrågor om vartannat och vi har väldigt kul. Det är så himla intressant det vi håller på med i våra liv och arbetsliv. Varje gång vi träffas blir min hjärna expanderad och det liksom poppar viktigheter ur den. Jag kommer i kontakt med det som för mig är meningen med livet.

Igår kväll satt vi och handledde mig inför min förestående offentlighet i media. Det har klarnat ytterligare för mig what´s in it for me och vad som kan hända som jag behöver skydda mig från. Nu vet jag mer om mina villkor, vad jag behöver ha beredskap för och vad jag ska akta mig för. Plötsligt kom ett ljud från köket. Släckte vi inte stearinljusen? Är det nån som försöker lägga nåt i brevlådan vid den här tiden på dygnet? C var den handlingskraftiga och det var således hon som fann den. Musen. Jo då, en alldeles riktig livs levande mus. Det har jag aldrig haft i mitt hus sen jag flyttade hit för mer än 10 år sedan. Klockan var över stängningsdags för att köpa musfälla. Jag kunde för mitt liv inte tänka på bra verktyg att fånga upp den lille med. Tjära i huvudet. Efter försök att fånga upp den i en stor svart plastsäck var den liksom borta. Men vi upptäckte den senare i rummet där U sover. Vi bestämde att hon får sova i vardagsrummet i natt. När U skulle hämta sina pinaler satt musen på hennes säng. Senare klättrade den fullt synlig på en fåtölj. C tog en frottéhandduk, närmade sig den och talade gullivänligt med den lille. Ja, så himla liten var den inte heller. Plötsligt kastade hon handduken över den. Så kunde hon fånga den och bära den trilskande musen ut ur mitt hus. Och U kunde flytta tillbaka till sitt rum.

Det sägs att det är musår i år. Det tror jag på. Och jag har noll beredskap för möss i mitt hus. Jag är totalt handfallen, seg i hjärnan och känner mig som ett våp som står på en stol och skriker. Det är något som hjälper föga då jag normalt är ensam i mitt hus.

Det är inte som våp jag vill framstå. Jag är inte den våpiga typen, om man så säger. Det är mycket man behöver ha beredskap för och hjälp med. Ena dan har man en livsfarlig sjukdom. Andra dagen ska man jaga möss i köket. Oj. Konstigt att den där "man" är jag. Tillvaron tvingar mig liksom att prova hur det är att vara - om inte våp så i alla fall - hjälplös. Med tjära i huvudet.