Kontext

Jag funderar hur jag kan förhålla mig i rådande situation.

Ledvärken och hälsporren lägger jag på hyllan. De får jag ta itu med senare. Även om de är mest  fysiskt besvärande just nu.

Blåscancern känner jag visserligen av, men inte särskilt mycket ändå. Ändå är det vad som upptar mitt psyke nästan helt och hållet. Tänk att tre centimeterstora pluppar kan bli viktigare än den globala uppvärmningen och den omfattande snedfördelningen av resurser på jorden! I alla fall i mina ögon och just nu. Att jag är centrum i världsalltet är uppenbart. Att den uppfattningen inte delas av någon annan på jorden är också uppenbart. Inte konstigt att det kan bli intressekonflikter - i stort och smått.

Cystoskopin vill jag få gjord så fort det bara går. För att få veta mer. Och jag vill göra den på hemmaplan för att alla papper om mig skall finnas på ett ställe och för att jag redan nu skall börja etablera en god kontakt med dem som har hand om mig och mitt livsöde.

Tills vidare väljer jag, så gott jag nu kan, att tro på att jag har en harmlös cancerform. Tills något annat meddelas. Reaktioner på detta andra får jag hantera då.

I väntan på undersökning tänker jag fortsätta min semester på annan ort. Jag gör mig beredd att komma hem på kort varsel. Och jag tänker fortsätta semestra efteråt och där invänta resultat på undersökningen. Jag tror helt enkelt att det är viktigare än någonsin att må bra och vara utvilad inför kommande bataljer.

Sen kan jag inte hjälpa att en liten diskret fråga smugit sig in i mitt huvud: Vad vill du nu med ditt liv om du bara har några få år kvar? 

En tankekommentar tuggar jag också på: Snopet va, om ditt liv skulle bli så här kort, du som tycker att du är mitt i livet och har så mycket viktigt kvar att uträtta.