Kontext

Idag tisdag blev en mellandag då jag har ridit på den optimistiska våg som läkaren på ett indirekt sätt förmedlade till mig i går. Det blev ingen röntgen idag. Däremot är det klappat och klart med magnetröntgen i morgon, då jag blir inskriven, och TUR-B operation torsdag. Jag har förhållningsorder om tid, plats och hur jag inte ska äta och dricka i förväg. Om jag ger mig själv en spruta i magen och duschar i svampdesinfektionsmedel kväll och morgon, kan jag sova hemma en natt till. Det vill jag gärna. Datortomografin genomförs efteråt.

Idag har jag också varit om mig och kring mig. Med liv och lust har jag gjort anmälningar till Försäkringskassa och Försäkringsbolag. Pratat med revisorn, som 1) blev tagen och 2) började fundera hur vi kan tänka för framtiden. Packat en liten Bli-frisk-hus-väska. Röjt i ett rum för dotter T med pojkvän som kommer i kväll.

Märker att ärmarna är uppkavlade och jag är lättad över att jag ska läggas in, äntligen. Väljer att parkera oron över vad undersökningarna kan komma att visa och det fungerar delvis. Men likt enstaka efterdyningar sköljer ångesten över mig. Tänk om cancern har spritt sig i kroppen? Då blir det ett helt annat läge och jag får igen ta mig en titt för att se döden i vitögat. Lita på att jag kommer att blänga stint med fullt öppna ögon så han blir bara rädd och tänker "Ursäkta, jag tog nog fel".

Sammanfattningsvis känner jag så frisk som man behöver vara för att orka vara sjuk.