Folksjukdom
Jag blir en skugga av mig själv när det är varmt. Flämtar och aktar huden mot att bli stekt. Samtidigt är det ju skönt att sommaren är här.
Jag har varit hos min läkare och dukade upp mina problem i en liten hög och lät honom välja vad som hör till hans bord. De dög, allihop faktiskt. Vilken skillnad det är när någon kunnig lyssnar och tar problemen på allvar. Sen har det ju sina sidor att bli tagen på allvar också. Jag går här i värmen och pustar och förhåller mig till det budskap han hade. Grubblar, skulle man kunna säga.
Jag har visserligen själv räknat ut att jag har artros som utvecklas stadigt och snabbt. Jag vet också att i min släkt finns tragiska fall av ledgångsreumatism. Och jag har tänkt tanken att det kan drabba mig, särskilt som jag varit underminerad en tid. Men det blir nåt annat när en läkare tar mina funderingar på allvar och håller med. Och säger att jag ska kolla upp det där, för det finns hjälp att få. Sjukdomen är obotlig, men går att lindra och att bromsa.
Just nu håller jag på att förneka eller bagatellisera mina symtom. Det är inte så farligt, jag inbillar mig nog, det är inte dags än, det gäller nog helt enkelt inte mig, trots allt.
Samtidigt kommer en och annan tanke skärande genom förnekelsens dimma.
Shit, jag som inte alls är särskilt bra på att ta smärta. Jag har inte tid, inte än. Men vilket bra jobb jag har, bästa tänkbara om man ska ha artros och ledgångsreumatism.
Men som sagt. Nu är det sommar och varmt och ja, det här gäller ju inte mig.
