Kontext

Sedan 13 års ålder har jag skrivit dagbok. Inte varje dag, men ofta. Jag skriver sedan många år ungefär en tjock Ordning & reda-dagbok per år. Mitt skrivande har utvecklats från att vara en rapport om vad jag och de mina gör, som om jag berättade för nån, till att vara mina innersta tankar som jag formulerar för mig själv till min dagbok. Min ambition är att vara skoningslöst ärlig i hur jag tänker och känner, så ärlig jag bara kan. Jag gör det av närmast terapeutiska skäl. Jag vill få syn på mig själv, så att säga.

Min mamma var ytterst kulturhistorieintresserad, vilket hon förlöste genom att släktforska. Jag är övertygad om att hennes eget levnadsöde kryddat intresset. Hennes mamma, alltså min mormor, dog när hon var en nästan nyfödd baby och jag tror att hon sedan ägnat sitt liv åt att förstå sina egna rötter. Hon har plöjt sina föräldrars brevväxlingar, anhörigas, allt fler generationer bakåt i tiden. Hon hittade riktigt smarriga levnadsöden, som t ex fattigmanssonen på 1700-talet som adopterades in i kungahuset och blev hovmusiker. Eller guldsmeden som levde i Ryssland (1800-tal tror jag) och blev leverantör till tsaren, men var tvungen att resa hem när brorsan dog och änkan behövde tas om hand. Eller släktingen som var affärsman, vars rörelse gick i konkurs, varpå han lämnar hus och familj och drar iväg på luffen, till en trakt i Sverige där han bodde hos sin bror, som var präst, och for han runt i byarna och gjorde pigor med barn. Jag har riktigt måna oäkta släktingar. Några av dem letade min mamma upp och umgicks med. Hon blev välkomnad med öppna armar av släktingar som levde med identiteten oäktingar.

Min mamma har inpräntat i mig vikten att bevara brev och dagböcker för eftervärlden. Hon betraktade det närmast som en samhällelig plikt. Kulturhistorien måste bevaras till varje pris. Vi behöver tillgång till vår historia av mängder med skäl.

I mej blev detta - och är - ett dilemma. Jag kan inte skriva mina böcker på det sätt jag nu gör, om jag vet att någon annan kommer att läsa dem. Blotta vetskapen om att någon annan, som jag inte ens vet vem det är, skulle läsa mina böcker, hämmar mitt tänkande och skrivande. Och det kan jag inte ställa upp på. Jag skriver för mig, inte för någon annan. Därför har jag tagit ett löfte av mina barn att alla dagböcker skall brännas olästa om jag dör innan jag hunnit greja saken själv.

Ändå börjar en märklig känsla gnaga i mig. Det vore väl allt bra synd att slänga bort??