Kontext

Jag har levt ett rikt och händelserikt nattliv på sistone. Sovandes. Jag packar inför resor jag inte hinner i tid till eller blir stoppad halvvägs av för att förbindelserna inte synkar längre. Jag packar och flyttar. I natt satt jag krampaktigt uppkrupen skyhögt uppe på smala pelare på en gotisk kyrka alternativt bropelare eller höghus och tejpade maskeringstejp inför målning. Maskeringstejpen triskades i blåsten. Utan skydd. Utsikten var vidunderlig om jag bara vågade titta på den. Vilket jag inte gjorde. Jag är rätt rejält höjdrädd, nämligen. Till saken hör också att jag sover ovanligt gott och länge.

Det är klart jag undrar vad som pågår med mig. Jag tillhör dem som tror att drömmar är en sorts bearbetning av tillvarons nu. Det är mitt liv jag drömmer om. Drömmens artefakter är symboler för något som jag själv är bäst på att tolka. Jag tillhör inte dem som tror att en symbol har en enda sann tolkning för hela mänskligheten. Den kan däremot ha flera relevanta tolkningar för mig själv.

Sömnkvalitén säger mig att det är lugnt, dvs det är inte farligt eller rikskabelt det jag bearbetar. Trots livsfarligt klättrande på pelare. Innehållet i drömmarna säger att jag stuvar om i mitt inre. Planerar nåt. Gör mig beredd för nåt. Ändrar något. Och att med det går det sisådär. Jag klamrar mig fast, jag hinner inte i tid. Har fullt upp med det jag gör.

Natt efter natt.