Ensamhet
Nyligen läste jag en flygblaska om Dag Hammarskjöld. Den tog tag i mig.
Artikeln handlade om honom som person, intellektuell, konstnärlig, poetisk, religiös, arbetsnarkoman, singel och ENSAMMEN. Han hade massor av folk runt sig och han kände sig alltid ensammen. Han bar världens öde på sina axlar och kände sig ensammen i de beslut han måste fatta. Uppväxt som sladdbarn med syskon utflugna ur familjeboet. Pappan arbetsnarkoman och en frånvarande far. Modern kände sig övergiven.
Jag har googlat om Hammarskjöld, som bl a skriver så här:
Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning ditt öde är HÄR och NU.
Jag är uppväxt som enda barn (även om jag inte är det rent formellt) med en frånvarande far, fast han bodde under amma tak och med en sviken mor. Jag har verkligen mycket folk runt mig. Kollegor, vänner, utflugna barn som jag älskar. Och jag känner ofta av den där ensamheten. Trivs med den ibland men verkligen inte alltid. Undrar om den kan spåras till barndomen? Eller till den livsuppgift jag gett mig själv? Eller om den helt enkelt kan spåras till att det är tomt i mitt hus när jag kommer hem och att jag då faktiskt är ensammen.
Artikeln handlade om honom som person, intellektuell, konstnärlig, poetisk, religiös, arbetsnarkoman, singel och ENSAMMEN. Han hade massor av folk runt sig och han kände sig alltid ensammen. Han bar världens öde på sina axlar och kände sig ensammen i de beslut han måste fatta. Uppväxt som sladdbarn med syskon utflugna ur familjeboet. Pappan arbetsnarkoman och en frånvarande far. Modern kände sig övergiven.
Jag har googlat om Hammarskjöld, som bl a skriver så här:
Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning ditt öde är HÄR och NU.
Jag är uppväxt som enda barn (även om jag inte är det rent formellt) med en frånvarande far, fast han bodde under amma tak och med en sviken mor. Jag har verkligen mycket folk runt mig. Kollegor, vänner, utflugna barn som jag älskar. Och jag känner ofta av den där ensamheten. Trivs med den ibland men verkligen inte alltid. Undrar om den kan spåras till barndomen? Eller till den livsuppgift jag gett mig själv? Eller om den helt enkelt kan spåras till att det är tomt i mitt hus när jag kommer hem och att jag då faktiskt är ensammen.
Kommentarer
Trackback
