Kontext

Jag är tokintresserad av mitt jobb. Jag älskar det. Jag har hittat min grej. I stort sett skiter jag i vad andra tycker, jag kör mitt rejs. När jag tänker på det så blir jag rent rörd. Tänk, efter alla dessa år av sökande i tillvarons dimma. Ibland har tillvaron varit klar och tydlig, men så har dimbankarna kommit igen. Jag har ett stort behov av utmaningar och förnyelse. Får jag inte det slocknar jag. Ordet RUTIN är ett ord som jag tar i med tång på armlängds avstånd.

Den fråga jag ställer mig är hur jag blivit så stadig, trygg och säker. NU.

Åren har gjort sitt. Många kvinnor 50+ vittnar om att det är skönt att inte längre vara i dans på behagandets och anpassningens dansbana. Det får de yngre ägna sig åt. Min mamma hade trots en aktningsvärd ålder inte min inre styrka och säkerhet. Det hade inte jag heller, förr. För jag har gjort en makalös resa i det inre, smärtsam och kostsam på många plan. Den resan tror jag är av stor betydelse för min styrka nu. Jag har tilldelat mig en uppgift här i världen som inte går av för hackor. Den uppgiften kommer jag nog att återkomma till. Det är till och med stressande att vara i min ålder, för jag har så mycket kvar att uträtta.