Kontext

Femte instillationen. For iväg i morse lite snabbt till friskhuset, med jag-kan-ju-det-här-nu-känsla. Tog bara en kofta på mig som ytterplagg, lite nonchigt så där. Skrapade rutan för frosten satt kvar. Satte mig i kall bil. Lite höga vita-blod-kropp-värden. En ny sköterska skötte instillationen. Det krånglade. Hon fipplade och hade sig med påsen, nånting skulle knäckas för att blandas och sen nåt annat knäckas för att kunna spruta in i mig. Det funkade inte. Jag såg hennes minspel framför mig, alltmer grinande och plågat. Jag satt där med katetern i mig och hon brottades med påse, flaska och rör. Det ryckte och spände, bara lite, men jag var nog rädd för att det skulle göra ont. Till slut, efter ett lååångt tag, ringde hon efter hjälp. Så funkade det. Men det kändes liksom lite hipp som happ.

For hem i kalla bilen med bara koftan på. Lade mig i soffan med tvn på och inledde operation behålla soppa i blåsa alltmedan jag bytte läge var 15e minut. Flera filtar på mig, ändå kände jag mig hurven. Tänkte flitigt på min fantastiska blåsa som är så bra på att behålla suveräna medicinen som gör sån otrolig nytta precis på rätt ställe. Hurv. Ljuvliga dugliga blåsa. Brrr. Lugna harmoniska blåsa. Skak. Lite kissnödighet, vad är det under det här sköna täcket. Nyp.

Kanske blev jag lite orolig? Kanske blev jag kall? Efter bara 50 minuter nöp det till med kraft och jag bara kunde inte hålla mig. Det bara rann.

Den medicinen som ska rädda mitt liv, kunde jag inte behålla i önskvärda 2 timmar. Bara 50 minuter.

Ska jag vara orolig för det här nu? Nä, det orkar jag inte. Det får ingå i stora osäkerhetspaketet som jag redan är inne i.