Kontext

Jag har fått en hälsning via den här bloggen från en person som är på samma resa som jag. Samma diagnos, samma osäkerhet kring framtiden. Fast jag är några månader före.

Jag blev glad ända in i hjärteroten av detta livstecken. Glad över att läsningen av min blogg är intressant på ett konkret sätt och framför allt glad över att känna att jag inte är så ensam.

Är det något som jag känner av så är det ensamheten. Hittills har jag känt mig som den enda i hela universum. Fast jag vet ju att det finns fler. Jag vet att vi är många då blåscancer är en vanlig åkomma. Det talas verkligen så tyst om blåscancer. Jag har letat på nätet efter likar, men inte hittat. Däremot har jag hittat anhöriga som ger utlopp för sin frustration över att ha en förälder med blåscancer (som går utför) och såna som har mistat sina kära anhöriga. Inget fel i det - de behöver självklart lufta sin krävande situation. Men hur uppbyggligt är det för mig att läsa? Jag mår bra av att veta att det också finns överlevare och levare, dvs dom som är på samma resa som jag. Nu vet du det som läser min blogg. Kännedom om och kanske kontakt med överlevare och levare - det är stärkande, läkande och helande för mig.

Tack FG för att du gav dig till känna. Jag känner med dig och vet att du nu går och väntar på avgörande besked. Du kommer att ha en hel del väntan framför dig. Ta hand om dig på bästa sätt.