Kontext

Jag har ju sagt mig vara villig att - under vissa omständigheter - vara ett ansikte utåt åt den sjukdom jag har och den undersökningsmetod som använts (Hexvix). Själv kallar jag detta för filmstjärneprojektet. Fast det handlar verkligen inte om vare sig film eller stjärna. Men media hadlar det om.

Jag har varit i kontakt med MH, en erfaren medicinjournalist som har uppdrag att ge blåscancer uppmärksamhet i allmänhet och Hexvix i synnerhet. I vilken form och var - det är ännu inte bestämt. Det beror på vårt samarbete. Hon intervjuade mig i nära en timme igår medan jag satt i bil på väg söderöver. Vi pratade om ditt och datt: vad jag vet om min blåscancer, hur den upptäcktes efter "doctors delay", hur undersökningen gått till, vad som gjorts med mig, om mitt friskfokus både inåt och utåt, hur det är att vara konsult och företagare med cancer, om blåscancer som en - för samhället - dyr sjukdom och ändå så osynliggjord (både samhällsperspektiv och genusperspektiv), om svårigheten att få patienter att framträda, om min blogg, om hennes medicinjournalistiska bakgrund, om vad som kan motivera mig att framträda etc. Mot samtalets slut påpekade hon att medial uppmärksamhet kan ge ringar på vattnet som inte låter sig styras. Hon trodde dock inte att skvallerpressen skulle nappa, därtill är situationens allvar för påtaglig för att vara intressant i ytlighetens Mecka.

Det här med medial uppmärksamhet håller jag på att ta in. Det både skrämmer och kittlar. Skrämmer - för att jag inte vill komma i en dager som påverkar mina företag negativt. Jag är inte min sjukdom, jag bara har den och jag satsar på att bli kvitt den. Kittlar - för det är så givande att lära nåt nytt hela tiden. Och en linslus är jag allt. En blivande "filmstjärna"! På meriter som jag gärna hade varit utan.

Det är värt besväret om jag kan bidra till att

• läkare inte försinkar upptäkten av blåscancer
• fördomar om kissande klimakteriekärringar minskar (en fördom som jag själv hade)
• villkoren för företagande får genomlysning, så att såna seriösa företagsbyggare med goda ambitioner för arbetslivet inte kommer så enskilt i kläm som jag var på väg att göra
• ett seriöst verkande företag med bra metod att upptäcka cancer får ett patientansikte
• att filma både inledande undersökning och efter att cancern tagits bort, så att patienten kan se med egna ögon att den försvunnit. Det borde bidra till att dämpa ångesten.
• andra i min situation känner att det finns fler, att det finns hopp

Det är också värt besväret om

• jag kommer i kontakt med personer som kan berätta egna upplevelser om "cancer på jobbet", så att det kan resultera i en bok jag har lust att skriva. Om jag dessutom attraherar ett förlag, så är det inte fel.

Djupt olyckligt vore om

• jag blir betraktad som syndomma hon med cancer som kanske kommer att dö, så att jag förlorar min plattform i arbetslivet och att företaget dras med i det - det får liksom inte hända
• det här kommer att stjäla tid och ork från det arbete jag har

Helt fantastiskt vore om den mediala uppmärksamheten

• kan hjälpa till att fokusera på vad jag brinner för i jobbet och ge vårt företag ett ansikte för en bredd av stora organisationer, andra konsulter och kanske också intresse från en bredare allmänhet
• bidrar till något trevligt eller positivt, som jag inte ens har fantasi att tänka ut