Kontext

Alla dessa känningar och symtom... Ta t ex de jag beskrev i förra bloggen. Hela tiden snackar kroppen en massa ger upphov till tankar och att jag söker förstå. Att förstå och ha koll, det är kört, det vet jag. Men å andra sidan kan jag inte sluta tänka. En sveda här, ett nyp där, en blodsdroppe si, en färg så, en trötthet ditten och nånting annat datten. Allt detta är signaler som ger upphov till en och annan grubbla. I min ensamhet kan grubblerierna anta proportioner, som inte är realistiska.

Jag erkänner. Det händer att jag svävar ut i tankar som t ex Tumörerna kanske har tagit ny fart? Kanske min blåsa visar på nya tisar då vid Lucia? Säger min läkare hela sanningen? Håller hon på att förbereda mig för något som hon vet något om men inte jag?

Det är just detta kring om det finns en känd men dold agenda som jag landar i trygghet. Nej, det gör det inte. Jag LITAR på min sanningssägande läkare. Hon säger absolut det hon vet och också det hon inte vet, men tror. Jag skulle nog beskriva henne som oresonlig sanningssägare men också ingivare av hopp. Det finns inget dolt värrescenario. Vi har väl en mer eller mindre tydlig överenskommelse om att jag ska få hela sanningen, så gott som den låter sig beskrivas.

Därför kan jag tillrättavisa mina egna tankeutflykter. Jag kan påpeka för mig själv att det inte finns något som döljs för mig. Det värdesätter jag enormt för det bidrar till ett inre lugn. Ett förtroendesvek skulle få negativa konsekvenser. Jag behöver verkligen känna att jag kan lita på min läkare att hon är ärlig. Och det gör jag.

Nej, det finns ingen dold agenda. Mer än att blåscancern i sig är en enda dold agenda. Och tyst.