Uppdrag granskning
Igår tittade jag på Uppdrag Granskning. Jag valde att hålla mig vaken ända till 20.30 (!) för att kunna se på det. Det var en stark partsinlaga mot mistelterapi, som är en alternativmedicin mot cancer. Det alternativa läkemedlet heter Iscador. De gjorde ner medlet totalt. Det är inte bara verkningslöst enligt all vetenskaplig granskning, det finns dessutom indikationer på att medlet kan påskynda cancern och metastasbildning. Dessutom har Vidarkliniken fått tillstånd av politiker att använda medlet utan att sedvanlig prövnings gjorts av Läkemedelsverket. Behandlingsformen har alltså gått nån sorts politisk gräddfil till marknaden.
Nog om det. Jag tar inte ställning, kan inte. Jag vet bara att min grundinställning till den etablerade medicinen är att den är stelbent i sin objektivism. Läkande är beroende av så mycket mer än objektivt verkande mediciner.
Det som gjorde intryck på mig var en kvinna som intervjuades genom hela programmet. Hon var döende. Hon berättade om hur cancern i magen upptäcktes 2004. Hon kunde opereras och fick cellbehanndling och det gick bra. Men så kom den tillbaka 2006 och då hade den spritt sig. Nya behandlingar. Nu provade hon alla upptänkliga behandlingar, både etablerade och alternativa i en salig röra. Hon grep varje halmstrå för att få överleva. Till slut visste hon varken ut eller in och vad som orsakade vad. Den här gången gick det inte lika bra. Cancern spred sig.
Nu förmedlade hon ett imponerade lugn. Hon beskrev sin livsresa som nedkortad och att hon var på slutet av den. Och hon var så LUGN och förmedlade sån frid. Hon gladde sig åt det lilla.
Hon berättade om sina olika stadier och jag uppfattade det så här. Chock, insikt, bearbetning, kamp för överlevnad, förlikning, frid och avsked.
Efter programmet berättade en skylt att hon avled för en vecka sedan och att de, med både hennes och de anhörigas vilja och tillstånd, ändå visade programmet.
Det här tittar jag på, märker jag, och det här gör intryck på mig, märker jag också. Hennes frid och avsaknad av strid lugnar mig.
Nog om det. Jag tar inte ställning, kan inte. Jag vet bara att min grundinställning till den etablerade medicinen är att den är stelbent i sin objektivism. Läkande är beroende av så mycket mer än objektivt verkande mediciner.
Det som gjorde intryck på mig var en kvinna som intervjuades genom hela programmet. Hon var döende. Hon berättade om hur cancern i magen upptäcktes 2004. Hon kunde opereras och fick cellbehanndling och det gick bra. Men så kom den tillbaka 2006 och då hade den spritt sig. Nya behandlingar. Nu provade hon alla upptänkliga behandlingar, både etablerade och alternativa i en salig röra. Hon grep varje halmstrå för att få överleva. Till slut visste hon varken ut eller in och vad som orsakade vad. Den här gången gick det inte lika bra. Cancern spred sig.
Nu förmedlade hon ett imponerade lugn. Hon beskrev sin livsresa som nedkortad och att hon var på slutet av den. Och hon var så LUGN och förmedlade sån frid. Hon gladde sig åt det lilla.
Hon berättade om sina olika stadier och jag uppfattade det så här. Chock, insikt, bearbetning, kamp för överlevnad, förlikning, frid och avsked.
Efter programmet berättade en skylt att hon avled för en vecka sedan och att de, med både hennes och de anhörigas vilja och tillstånd, ändå visade programmet.
Det här tittar jag på, märker jag, och det här gör intryck på mig, märker jag också. Hennes frid och avsaknad av strid lugnar mig.
Kommentarer
Trackback
