Det där gick finfint
Nu har jag lämnat friskhuset och kommit hem igen. Det var en avsevärt lindrigare behandling den här gången. Inte lika ont, inte lika länge, inte lika blodig efteråt, inte lika trött... Det har gått bra, helt enkelt.
Jag valde att inte ta såna där lugnande droger och det accepterades. Jag var helt klar i knoppen och intresserat med under den dryga timmens operation och lyssnade ivrigt på samtalet mellan de båda läkarna som opererade. Summeringen efteråt medan jag fortfarande låg på operationsbordet var: Vi har skrapat och skrapat där fulingen satt så nu är det nästan bara ett tunnt fettlager som håller ihop blåsan. Vävnaden ser bra ut och det återstår att se vad proverna säger. Vi hittade också en liten en som nog missades under förra operationen, men det var också allt. Det fanns en del skorpor kvar från förra operationen, men nu ser det slätt och fint ut överallt. Det ser alltså i stort sett bra ut. Men det kan bli frågan om ännu en operation, en re-RETUR-B efter 6-8 veckor.
På intensivens uppvakningsläger låg jag och trängdes med slangförsedda sovande kollin och själv låg jag och läste Stieg Larssons tredje och sista bok. Urspännande. Jag var väl inte slanglös jag heller. Hade ett dropp till vardera handen och så det kontinuerliga droppet till blåsan. Tre slangar alltså. Och helt vaken. Det tog - likt förra gången - 3-4 timmar att få liv i benen igen, 3 härligt ostörda timmar med Stieg Larsson.
Det jobbigaste jag var med om den här gången var min rumskamrat. En betydligt äldre dam, skulle gissa på 80+, som hade vänt på dygnet. Hon sov lugnt och fint på dagarna men förde ett himla liv på nätterna. Ropade om än det ena, än det andra, till både nu levande och sedan länge döda, och hon var verkligen i en värld för sig själv då. Hon sörplade, skramlade med porslin, skrapade med jag-vet-inte-vad, knackade i sängbordet eller ropade - just som jag skulle till att somna. Timme efter timme. Två nätter rullade de ut henne till ett behandlingsrum för att jag skulle få sova. Men hon var inte direkt ljudlös där heller. Hon hördes över hela hela Kungsleden.
Nu är jag i alla fall hemma med en relativt lugn blåsa och några allergiska utslag och här är det så tyst så tyst. Återstår bl a att vänta på resultaten. Min läkare sa: än har du blåsan kvar, men hur det blir i framtiden får vi se. Hon har varit tydlig med att jag inte ska hoppas för mycket. Kanske verkar jag lite väl optimistisk... och, ja det är den linje jag har. Det här ska ju gå bra, eller hur? Jag kör frisklinjen ett tag till.
Jag valde att inte ta såna där lugnande droger och det accepterades. Jag var helt klar i knoppen och intresserat med under den dryga timmens operation och lyssnade ivrigt på samtalet mellan de båda läkarna som opererade. Summeringen efteråt medan jag fortfarande låg på operationsbordet var: Vi har skrapat och skrapat där fulingen satt så nu är det nästan bara ett tunnt fettlager som håller ihop blåsan. Vävnaden ser bra ut och det återstår att se vad proverna säger. Vi hittade också en liten en som nog missades under förra operationen, men det var också allt. Det fanns en del skorpor kvar från förra operationen, men nu ser det slätt och fint ut överallt. Det ser alltså i stort sett bra ut. Men det kan bli frågan om ännu en operation, en re-RETUR-B efter 6-8 veckor.
På intensivens uppvakningsläger låg jag och trängdes med slangförsedda sovande kollin och själv låg jag och läste Stieg Larssons tredje och sista bok. Urspännande. Jag var väl inte slanglös jag heller. Hade ett dropp till vardera handen och så det kontinuerliga droppet till blåsan. Tre slangar alltså. Och helt vaken. Det tog - likt förra gången - 3-4 timmar att få liv i benen igen, 3 härligt ostörda timmar med Stieg Larsson.
Det jobbigaste jag var med om den här gången var min rumskamrat. En betydligt äldre dam, skulle gissa på 80+, som hade vänt på dygnet. Hon sov lugnt och fint på dagarna men förde ett himla liv på nätterna. Ropade om än det ena, än det andra, till både nu levande och sedan länge döda, och hon var verkligen i en värld för sig själv då. Hon sörplade, skramlade med porslin, skrapade med jag-vet-inte-vad, knackade i sängbordet eller ropade - just som jag skulle till att somna. Timme efter timme. Två nätter rullade de ut henne till ett behandlingsrum för att jag skulle få sova. Men hon var inte direkt ljudlös där heller. Hon hördes över hela hela Kungsleden.
Nu är jag i alla fall hemma med en relativt lugn blåsa och några allergiska utslag och här är det så tyst så tyst. Återstår bl a att vänta på resultaten. Min läkare sa: än har du blåsan kvar, men hur det blir i framtiden får vi se. Hon har varit tydlig med att jag inte ska hoppas för mycket. Kanske verkar jag lite väl optimistisk... och, ja det är den linje jag har. Det här ska ju gå bra, eller hur? Jag kör frisklinjen ett tag till.
Kommentarer
Postat av: Ulf
Kör frisklinjen! Än är det härlig fart i dig :) Bra! Ha det gott!
Trackback
