Jobbgrubbla
Söndag innebar ännu en svampkorg att rensa plus ökande värk i blåsan. Måndag - igår - genomförde vi avslutningen på ett ledarutvecklingsprogram, som ur min synvinkel var prestigefyllt och viktigt. Jag var beredd att kliva av från operationsbordet för att genomföra den dan. Den dan var alltså i går. Och blåsan ville inte ställa upp på mig. Värken tilltog och på eftermiddan var jag mer än trött. Idag har jag unnat mig sovmorgon och tänker ta det väldigt lugnt, dock med en arbetstur till stora staden i eftermiddag.
Grubblar på en massa olika saker. Bl a på min öppenhet om sjukdomen och hur det påverkar de processer jag deltar i och ibland leder. Pendlar mellan ågren över att ha berättat - för vad drar det igång för parallellprocesser egentligen? - och en stolthet över att faktiskt stå för mitt tillstånd och tillåta folk att reagera på det. Om det är olämpligt att vara öppen - var går då gränsen för det lämpliga? Förkylning? Ryggskott? Allergi? Benbrott? Reumatism? Ja, de tillhör definitivt familjen OK att berätta om. Men cancer? Underförstått livshotande. Där är jag själv mer tveksam. Men jag vet egentligen inte varför.
Tänker att jag är en del av de kulturellt betingade värderingar som handlar om att det är OK att leva livet som om det var oändligt och att företeelser som påminner om allas vår dödlighet skall sopas under mattan. Som stöttare av utvecklande processer så får jag inte oroa andra.
Och när jag ser det så, så tänker jag att NÄÄ, det vill jag inte ställa upp på. Jag vill inte medvetet sopa livets villkor under mattan.
Mitt jobb är att använda mig själv som verktyg och jag har en sjukdom som påverkar, vare sig andra vet om den eller inte. Den finns i fältet, så att säga. Ska jag då avstå från mitt jobb för att jag fått en sjukdom som påminner om allas vår dödlighet? Och som jag troligen överlever, men inte har några garantier för? Ja, det är den fråga jag brottas med. Men jag tycker inte riktigt att det är OK att schappa heller. Inte gentemot mig själv, gentemot kollegor och - nog? - inte heller gentemot kunder och deltagare. Eller?
Grubblar på en massa olika saker. Bl a på min öppenhet om sjukdomen och hur det påverkar de processer jag deltar i och ibland leder. Pendlar mellan ågren över att ha berättat - för vad drar det igång för parallellprocesser egentligen? - och en stolthet över att faktiskt stå för mitt tillstånd och tillåta folk att reagera på det. Om det är olämpligt att vara öppen - var går då gränsen för det lämpliga? Förkylning? Ryggskott? Allergi? Benbrott? Reumatism? Ja, de tillhör definitivt familjen OK att berätta om. Men cancer? Underförstått livshotande. Där är jag själv mer tveksam. Men jag vet egentligen inte varför.
Tänker att jag är en del av de kulturellt betingade värderingar som handlar om att det är OK att leva livet som om det var oändligt och att företeelser som påminner om allas vår dödlighet skall sopas under mattan. Som stöttare av utvecklande processer så får jag inte oroa andra.
Och när jag ser det så, så tänker jag att NÄÄ, det vill jag inte ställa upp på. Jag vill inte medvetet sopa livets villkor under mattan.
Mitt jobb är att använda mig själv som verktyg och jag har en sjukdom som påverkar, vare sig andra vet om den eller inte. Den finns i fältet, så att säga. Ska jag då avstå från mitt jobb för att jag fått en sjukdom som påminner om allas vår dödlighet? Och som jag troligen överlever, men inte har några garantier för? Ja, det är den fråga jag brottas med. Men jag tycker inte riktigt att det är OK att schappa heller. Inte gentemot mig själv, gentemot kollegor och - nog? - inte heller gentemot kunder och deltagare. Eller?
Kommentarer
Postat av: Ulf
Generellt sett tycker jag att sanningen är att föredra. Kan inte människor hantera den så är det deras problem. Inte ditt. Men...du har företag som du ska försörja dig på. Där vågar jag inte råda. Men hur farlig är sanningen? Du ska ju bli frisk!
Ha det gott
Kram
Ulf
Trackback
