Kontext

Nu är arbetsveckan som föregår min ofrivilliga semestervecka till ända. Det gick ju. Om än med diverse pinsamma intermezzon.

Häromdan var jag så trött när jag kom hem att svårtankarna sköljde över mig likt en dimbank som väller in från havet. De började mala. Tänk om dom noterar muskelinfiltrerande tumörer nu. Tänk om det faktiskt går åt hellvete och att hellvetet inleds med en svår operation med lång sjukskrivning. Tänk om jag faktiskt har ett antal starkt begränsade dagar kvar i livet. Tänk om barnen snart måste tömma mitt hem och sälja radhuset. Tänk om...

Men, som sagt, jag var trött. Så jag hörde mig själv säga högt och ljudligt: Jag är för trött för svårtankar. Det här orkar jag inte med. Det kommer helt enkelt att gå bra det här. Nåt annat ORKAR jag inte tänka på, just nu. Så det så.

Och det hjälpte. Jag liksom orkar inte tänka svårtankar mer. Och blir det svårbesked, så får jag ta det då. Nu ska jag göra undan lite mer arbete under helgen och sen lägger jag in mig på hälsohemmet, alias friskhuset. Snart dags för vandringar med lilla handväskan på Kungsleden. Semester ohoj.