Kontext

Jag är på resande fot. Det är både privatpersonen (mest) och den professionella (mindre) som är ute och reser. Min kollega och jag reste till Huvudstaden häromdan. Det blev rätt många moment innan vi landade i min dotters bostad i Norrförort. Taxi till bussen, buss till hållplats rätt nära flygplatsen, upphämtad i bil till flygplatsen av kollegans man, flyg, flygbuss till Huvudstadens centrum, taxi till ett kundmöte, promenad till Centralbadet för en välbehövlig tvagning och relax/vila, promenad till en annan mötesplats, promenad till Centralen, T-bana till Norrförort och promenad till lägenheten.

Vid flertalet av dessa tillfällen var vi båda dragandes på astunga rullväskor och påhängda handväskor av bly innehållande i-pod, kamera, dator, telefon, diverse sladdar och laddningsdon för att kunna vara uppkopplade och ipluggade i den digitala världen och anteckningsböcker, kalender och annat som tillhör den analoga världen och som man inte kan avvara när man är en modern människa. Å så alla mediciner och bindor (läs blöjor) som såna som jag behöver i stora mängder.

Min kollega är 1) lång, alltså osedvanligt lång och slank. När hon går är kliven imponerande. 2) stressad och osedvanligt utarbetad just nu. Jag behöver inte gå in på detaljer, men kan nämna att hon driver två företag, är uppbokad över öronen och studerar på sluttampen av sina diplomstudier och just skrivit en mindre avhandling och så har hon en kollega som är som hon är, inte så mycket att ha just nu. Och kollegan har både familj och barn.

Jag själv är 1) kort och rund. Åtminstone om man jämför. 2) cancersjuk i min urinblåsa, som för närvarande är svårt misshandlad, har hål på sig, öppna sår och infektion i sig. Det gör att blåsan oroas av diverse rörelser utanför den. Den tycker helt enkelt inte om att ägaren till blåsan fnattar runt i tillvaron och rör på sig. Och bär saker. Den vill bara ha det lugnt och skönt för att kunna läka på bästa sätt. När ägaren (dvs jag) går, så går jag lugnt och försiktigt med små små steg. Det blir bäst så.

Du kan kanske tänka dig själv hur det är när vi reser tillsammans. En stressad person som älgar fram i tillvaron med eld i baken. En avstressad värktrött person som vaggar fram med små små steg likt en pingvin. Allra helst ska det inte gå fort alls.

Man kan inte säga att vi går i takt. En svettas av frustrerad stress över hur långsamt det går. En svettas över hur ont det gör och hur fort det går. Vi har den svettiga frustrationen gemensam. Alltid nåt. Och det går förbannat bra när vi väl kommer samman och jobbar ihop. Då går vi på nåt märkligt vis i takt i alla fall. Och då har vi torkat svetten ur pannan. Älgen och pingvinen.

Nu sitter jag på tåget igen. Till dotter och mågämne och deras andra boende 2 timmar bort från Huvudstaden. Jag ska semestra några dagar. Med långsamma små små steg. Min kollega har älgat vidare i tillvaron åt annat håll.