Allt annat än skönt
Nu är det nåt nytt djävulskap på gång igen. Mail till min urolog. Besked: gå och lämna urinprov o ta en sticka, kanske vi börjar ny kur redan idag. Det har jag nu gjort.
Träffade syster C, ett kärt återseende. Jag vet att hon frågat efter mig när jag inte återkom för att få de där resterande BCG-behandlingarna. Hon berättade att hon visste att jag är cancerfri och att även hon sett filmen. Du vet bästa filmen på min blåsa och operationen som gjordes senast.
Jag tror inte att svaret gav några tydliga besked. Det brukar det inte göra. Nu hoppas jag att min gräddfil till vården funkar. Jag hoppas att min läkare ringer mig idag innan hon går av sitt skift. Jag skulle gärna vilja ha nåt till hands nu när jag börjar bli sämre. Och framför allt inför att jag snart skall ut och resa.
För här sitter jag med min osköna blåsa. Det nyper rejält nu, har lite blod i urinen, taggtråden börjar kännas av alltmer liksom svedan. Vi går mot helg och till veckan ska jag ut och resa. Och det är bara några dagar sedan jag slutade äta antibiotika. Om jag inte minns fel, så tog jag senaste tabletten tisdag morgon. Nu har vi fredag. Blåsan höll sig i 3 dagar. Stön.
Vad jag är less på att ha det så här. Jag vill inte. Lämna mig ifred. Jag är så förbannat less på den här osäkerheten kring vad jag förmår och inte. Och jag är less på att ha ont. Om jag kör på för hårt nu, så kan blåsan gå i baklås. Det vet jag. Och det vill jag till varje pris undvika.
Samtidigt vet jag att det här osköna inte är allvarligt. Det är BARA sviter av en sargad och sårig cancerfri blåsa som lätt drar på sig infektioner. Men i min värld så är det inte BARA. Det är både besvärande, distraherande och deprimerande.
Till omvärlden summerar jag min situation så här. Jag är cancerfri, men inte besvärsfri. Å va skönt, säger dom. Det är allt annat än skönt, säger jag.
