Kontext

Jag är en ambassadör. En av regeringen utnämnd ambassadör för kvinnligt företagande. Vi är närmare 900 stycken i Sverige som namngavs för en tid sedan. Vi har nominerats av andra. I mitt fall av samordnaren för regionalt resurscentrum i mitt län. Men jag har haft fingrar med i spelet, för jag fyllde i uppgifter om mig själv och min företagargärning på Nuteks hemsida. Man kan säga att jag på anmodan bidrog till en sorts ansökan om att bli ambassadör.

 

Vad innebär då ambassadörskapet? Jo, det innebär att vi är ombedda att ideellt stå till förfogande som inspiratörer för kvinnligt företagande i olika fritt valda sammanhang. Och att vi får sola oss i glansen över att vara av regeringen utsedda som ambassadörer. Tjusigt!

 

Hur har jag då hittills märkt av den där offentliga stålglansen? Jo, det märks i min dator. Jag har fått en kraftigt ökat inflöde på reklam. Det är olika företag, som tycker det är mumma att ha fått en sändlista på driftiga damer. Ibland är det förklätt till smicker och gratulationer.

 

Varför anmälde jag mitt intresse? Jo, jag tänkte så här. Ambassadör, det är jag redan, vare sig regeringen har utsett mig eller inte. Jag verkar som inspiratör i mycket av det jag gör. Så jag kan bara vara den jag redan är, tänkte jag. Det är lätt. Och om offentlighetens solglans lyser på mig så kan det väl inte skada. Kan jag vid några tillfällen träffa andra ambassadörer, så är det inte fel. Finns jag på Nuteks och regeringens hemsida så är det väl inte fel heller. Googlar man på mitt namn, som jag alltså inte använder i den här bloggen, så hittar man mig i ytterligare sammanhang, som väl inte skadar, tänker jag. Mitt varumärke stärks.

 

Nu på morgonen träffade jag min ambassadörssyster i min kommun, vi är alltså två här, tillsammans med den där kompisen jag lunchade med nyligen. Hon är nyanställd på min kommuns utvecklingsenhet. Ambassadörssystern känner jag också hyfsat väl, fast inte visste jag att hon drev företag nuförtiden. Vi känner varandra från tidigare arbetsliv. För som företagare har jag likt katten många liv. Och när man bott länge på samma ställe så känner man ju alla. Det finns sambandstrådar kors och tvärs i en väv som tätnar med tiden.

 

Vi pratade ihop oss om hur vi kan verka som ambassadörer med ett win-win-tänkande. Utan att vi blev tydliga på den punkten, så ser jag att vi lade upp en informationsstrategi för våren som sedan kan vara grunden för vårt agerande till hösten.

 

Sen kan jag inte låta bli att undra om män skulle göra på detta sätt. De skulle nog se till att det finns gott om pengar för och status i att vara ambassadör. Vi kvinnor nöjer oss med en gnutta nedtonad status. Till de gemensamma samlingarna för rikets ambassadörer satsar vi själva tid och boende och får på sin höjd ett smärre resebidrag mot uppvisande av kvitto.

 

Summa summarum - än så länge strålar jag i spamens glans. Nu ska här tas roder över situationen, så att det inte bara känns som nerköp.