Avtryck
En vecka efter senaste operationen mår jag riktigt bra. Det där med att få sova lite mer på djupet, det är grejer det. Bara två nattvandringar och ett rimligt antal toalettbesök på dagen. Behöver inte stanna på halva vägen till regionhuvudstaden. Urinen är exemplarisk till färg och form och från blåsan känner jag mest bara en dov sveda. Äter smärtstillande, men behöver inte den maximala dos jag "får" äta. Livet leker. Nja, det var kanske att överdriva. Men underlivet jublar i alla fall lite grann. Bäst att passa på att jubla medans tider är.
Jag kör parallella spår just nu. Kanske har jag gjort det en längre tid, men nu är det uppenbart. Tidigare planerade jag för ett liv på banan, om än inte i full utsträckning. Nu planerar jag för att vara av banan helt och hållet. Ett tag.
En del av mig är en verksam organisationskonsult. Igår, söndag, gjorde vi klart ett anbud och jag gjorde en resa söderöver för att få min kollegas undertecknande signatur och hon i sin tur tog försändelsen till den där posten som tar emot på söndagar.
En annan del av mig ägnar sig åt förberedelser inför mitt livs match, den kommande operationen. Det gör intryck på mig att prata med dem som varit med om en så här omfattande operation. Jag får så lov att inse att jag kommer att bli djupt påverkad länge. Kroppen läker stegvis. Helt återställd kommer jag inte att vara förrän om ett år. Om allt går bra. Det har jag förstått efter samtal med min "syster" i landets sydliga trakter. Hon genomgick en ännu större operation 2002, dock inte cystectomi.
Det gör också intryck att prata med människor som lever med konstgjord blåsa. Jag blir långt mer påverkad av dessa möten än att läsa alla informationsbroschyrer och artiklar. (Det är något att fundera på när det gäller hur patientinformation kan ges. Broscshyrerna ska kanske innehålla intervjuer som komplement till de ingenjörsmässiga beskrivningarna?) Genom min blåskompis i Mellansverige har jag fått kontakt med en "brickerkvinna". Vi pratades vid både länge och väl i går. Tänk att det är OK att prata om nattvanor, sexliv, kroppsuppfattning, resor mm med en person jag aldrig träffat. Dessutom har jag fått tips om henne via en god vän och blåskompis som jag bara känner via nätet och telefon och som jag heller aldrig träffat. Modernt så det förslår. Samhörighetens kraft står över alla vanliga umgängesregler. På friskhuset träffade jag en kvinna med en Lundiana-påse. Hon var himla nöjd och såg så ärtig ut. En förebild för mig. Båda dessa kvinnor har haft en makalöst besvärlig tid före operationen och det var för dem inget alternativ att behålla blåsan. Mina problem bleknar i jämförelse. Och jag vet att graden av besvär inte har ett rätlinjigt och direkt samband med behovet att ta bort blåsan.
Min läkare har gett mig massor med information av värde. Livsviktig kunskapsspäckad information på en nivå som funkar för mig. Och jag noterar att de här kvinnorna, som har en egen erfarenhet, sätter ännu större avtryck i mig. På djupet. Det är som skillnaden mellan torrsim och att simma på riktigt.
