Kontext

Det är kväll och det känns som jag gått en himla match. Och att jag på något sätt klarat av den och kommit ut på andra sidan. Vet inte om jag är vinnare eller förlorare, men det är i alla fall något jag kommit igenom.

 

Jag hade värdefullt morgonsamtal med mågämnet som bott här några dagar. Kontentan handlar om att jag måste inse att jag är sjuk och måste få vara det ett tag. Jag har liksom inget att välja på. Jag måste rätta mun efter matsäck, vare sig jag vill eller inte.

 

Så gick jag på toaletten och hade närmast en störtblödning. Skorplossning?! Under eftermiddagens lättsamma arbete med grupper var jag ganska slut och tänkte - det här orkar jag faktiskt inte med, egentligen. Blödning på morgonen och tvära kast mellan de existentiella ytterligheterna. Det är bara för mycket.

 

På väg hem passerade jag mitt eget friskhus och träffade min urolog på besök i vår stad. Vi hade stämt träff så att jag skulle få se filmen från operationen. Nu har jag sett min blåsa från insidan och jag har sett den där tumören som alltså inte var nån tumör och hur hon knipsar, hyvlar och bränner. Jag har stor förståelse för att hon tolkade den som en tumör. Det är smått fantastiskt att den inte är det. Den var skrovlig och lite blodig och i allra högsta grad avvikande från vävnaden runt ikring. Jag såg också fältet där det gått mer eller mindre hål på blåsan. Det syntes som gul fettvävnad.

 

Jag satt trollbunden i mer än en halvtimme och tittade på hur hon jobbade på med olika otympliga instrument för att få sina prover. För i den förstoringen av min blåsa så ter sig ett knappnålsstort instrument som värsta hovtången. Ibland sprutade blodet i en spikrak stråle från ett tunt blodkärl, ibland blev vätskan i blåsan alldeles röd och hon måste skölja. Så var det luftbubblor att ta hänsyn till. Vi har luft i våra blåsor helt naturligt, fick jag veta. Men om den där brännande hyveln kommer i kontakt med luftbubblan kan det ske en mindre explosion. Ja, i värsta fall kan blåsan sprängas. Det är mycket som läkarna har att ta hänsyn till som vi patienter lever i lycklig okunskap om.

 

Huvudintrycket var hur svårt det var att få bra provbitar och att över huvud taget nå upp till "tumören". Fantastiskt att ha fått se operationen med egna ögon.

 

Vi satt och småpratade om filmen och om behandlingen av mig framöver. Hon har varit i kontakt med sin läromästare Viking Månsson och resonerat om min blåsas vidare öde. Nu rekommenderar hon att blåsan ska få vila 6 veckor. Därefter BCG-instillation igen, på försök. Inte cellgifter, för då riskerar vi att min blåsa skrumpnar.

 

6 veckor bort - det är ungefär då som cystectomin skulle ha blivit av. Och jag tänker vara heltidssjukskriven under den behandlingen. Jag vill inte utsätta mig för den prövning jag varit i på sistone då jag jobbat en del trots att blåsan har mått pest. Så det blir nog bra ändå. Det känns inte lika mörkt att tänka på ytterligare underhållsbehandling längre. Utmaningen är i stället att rätta mun efter matsäck.

 

Snart kan jag kanske känna glädje över att tumören inte var en tumör. Tills dess gläder jag mig åt att ha sett bästa filmen på länge.