Kontext

Nu i dagarna firar jag ett ofrivilligt ettårsjubileum. Det är ett år sedan jag hade rejält med synligt blod i urinen. Så rejält att jag nämnde det för mina kollegor. Jag var i Köpenhamn tillsammans med terapeuter och organisationskonsulter i ett nätverk. Särskilt en av dem, I, rynkade sina ögonbryn och såg allvarlig ut. Hennes reaktion fick det att skälva på djupet av mig själv. För första gången ställde jag frågan: Vad är det jag har? Egentligen?

Sen kom en del följdfrågor över mig likt en dimma som väller in. Har inte jag haft problem länge? Jag började för första gången lägga ihop en serie händelser till ett mönster. Jag insåg att jag haft upprepade smärre urinvägsinfektioner en längre tid. Flera år. Första gången jag minns en del besvär var hösten 2002. Fram till nu hade jag sett dem som isolerade engångsföreteelser. Nåt som bara händer. Nu plockade jag fram dem i mitt medvetande. De kom vandrande likt pärlor i ett pärlband för att ävtäckas ur glömskans dimma. Jag såg för första gången ett förfärande mönster. Insikten var besvärande.

Men jag fick bukt på den här besvärande insikten. Den föll faktiskt i glömska igen. Efter läkarbesök och behandling för urinvägsinfektion återvände jag till min tidigare världsbild. Jag glömde mönstret. Det var bekvämt att återgå till en sorglös världsbild.

Det fortsatte jag faktiskt att göra i några månader till. Trots att jag flera gånger vandrade med upprepade problem till två olika läkare. Diagnosen var ömsom urinvägsinfektion och sköra slemhinnor. Jag behandlades för bådadera. Trots att testerna sa "blod i urinen, inga bakterier". Det fäste inte jag nån uppmärksamhet vid. Då.

Jag hade också lättare diffusa blödningar som jag undrade över men kunde förklara som inbillning alternativt färgad urin pga den mat jag ätit. Den här tiden var jag inte alls orolig. Bara besvärad. Så här i backspegeln kan jag se att jag var helt och hållet beroende av de reaktioner jag fick av andra. Var de obekymrade, så var jag det. Och de var ju läkare.

Nästa gång det skakade i mina grundvalar hade det gått några månader och jag var på semester. Besvären följde med i bagaget och jag tvangs uppsöka vård. Jag träffade en kvinnlig läkare på en vårdcentral i kungliga huvudstaden. Hon sa inte så mycket men skrev en remiss till ultraljud och vid återbesök remiss till cystoskopi och hon skrev inte ut några mediciner. Hon hade ett sätt att kommunicera som påverkade mig. Hon poängterade det positiva i beskeden och jag tog till mej att det under det positiva kunde finnas något negativt och allvarligt. Jag reagerade med grubblande nedstämdhet och började läsa på nätet. Jag är henne evigt tacksam. Och jag började åter minnas mönstret.

Tre kvinnor känner jag extrem tacksamhet mot. Det känns som att de rättat mitt liv. Ja, det har de alldeles säkert gjort.

De är

1) min nätverkskollega I, som rynkade ögonbrynen i april i fjol. Då fick jag förskalvet.

2) den kvinnliga vårdcentralsläkaren i huvudstaden som i semestertider skickade mig vidare på undersökning. Då kom ett andra och tydligare förskalv.

3) den läkare som tittade in i min blåsa den 18 juli och konstaterade omfattande blåscancer och som omgående pratade i klartext med mig. - Du är svårt sjuk och går en tuff tid till mötes. Det minsta som kommer att hända är behandlingar för lång tid framöver. Läget är allvarligt men inte kört. Vi kommer att ha med varandra att göra länge och det är lika bra du vänjer dig vid det, sa hon. Som du förstår är hon min kära urolog KÅ. I och med mötet med henne bröt jordbävningen ut i full kraft. Mitt liv tog en helt ny vändning.

Jag kan förundras över att jag inte själv var mer orolig under de här åren av besvär. Klimakteriekärringar har väl besvär. Det är vår lott. Det var den världsbild jag hade. Den världsbilden formade min uppfattning om min egen hälsa. Världsbilden av ramen för de tankar som var möjliga för mig. Jag var allt annat än hypokondrisk.

Nu vet jag mer. Nu vet jag att det existerar olika former av cancer i blåsan. Och att det är vanligt med den här typen av försenad diagnos. Mina blåskompisar är exempel på det och det finns statistik som visar på att det är skrämmande vanligt. Och jag vet att det är viktigt med tidig diagnos för att förbättra chanserna för oss att överleva.

Det har gått ett år nu. Jag är glad över att jag började blogga i maj. Det gjorde jag för att lära känna mediet. Då hade jag inte en aning om att jag skulle komma att skildra en dramatiskt omvälvande tid i mitt liv. Det här året har jag gått från att vara lyckligt ovetande till olyckligt vetande. Det har varit ett omvälvande år.