Kontext

Jag börjar landa. Tänk att det tar flera dar innan normaliteten inträder efter ett sånt här omvälvande besked. Fast beskedet i grunden är himla glädjande.

Vi pratade om det här, min lunchväninna från igår och jag. Hon har egen erfarenhet av att få ett positivt besked och att alla runtikring var glada medan hon själv inte kunde känna nån glädje.

Glädjen vill inte infinna sig hos mig heller. Däremot är jag inte så nedstämd eller speedad, som jag varit de senaste dagarna. Jag har lugnat mig. Det är det jag kallar normalitet. Det är till och med så att den där lysande idén jag fick igår varken känns lysande eller intressant längre. Men jag tänker inte släppa den för det. Däremot brådskar det inte med att utveckla den.

Jag tror bestämt att jag börjar förstå hur det är att vara manodepressiv. Ena dagen eller perioden passiv och låg, andra dagen eller perioden euforiskt aktiv och hög. Himmel vad slitigt de måste ha det! Om de har det så här slitigt som jag har det då jag kastas mellan de existentiella ytterlägena, så förstår jag att det ryker. Jag bara säger det - skönt att jag inte är manodepressiv.

Det bästa jag kan säga om den blåscancer jag har är att det är en intressant och lärorik upplevelse och att en hel del vänner vaknar till liv. Men jag hade gärna varit utan det här intresseområdet om jag kunde välja. Men det kan jag ju inte. Så jag får fortsätta att utforska situationen och det är väl ok att finna den intressant och lärorik. Och vännerna från fjärran och förr är ett verkligt plus. Det är det bästa jag kan hitta på.