Knepigt
Det känns lugnt inombords. Ingen nattlig ångest längre. Euforin uteblir dock. "Vi får väl se" säger kroppen skeptiskt med armarna i kors. Du vet, så där redo att säga "Vad var det jag sa". Så känns det inom mig.
Jag ser gårdagens film inombords. Tumören som inte var nån tumör, den fanns ju där i alla fall. Den har kommit till på kort tid och förmodligen stätt till en hel del besvär. Vill den fortsätta växa och i så fall hur? Kan det bli så bra att både jag och blåsan får 6 hela veckors vila? Kommer jag att slippa infektioner och annat fanstyg? Fan trot.
Å så känner jag hur trött jag är. Eller varit. Eller hur det nu är. Och hur jag bitit ihop. Nu när jag är cancerfri kan jag släppa fram nåt. Fram väller trötthet och ett behov att bara få vila utan några som helst åtaganden och måsten i arbetslivet. Nu när jag är frisk har jag behov att få vara sjuk. Jag behöver semester. NU. Så känns det.
Knepigt.
Visst är det knepigt att man känner så. Jag tror att man slappnar av som efter ett maratonlopp och kroppen "säckar ihop". I sken av det är det kanske trots allt inte så knepigt att du behöver semester.
Jag känner likadant.
Mycket välformulerat. Precis så - kroppen - och kanske främst psyket - säckar ihop som efter ett maratonlopp. Ett psykiskt maratonlopp. Tack för beskrivningen. Den sitter smäck för mig.
Hej Bente, har varit inne på din blogg och läst om "din bergochdalbana" det är både fantastiskt och jobbigt att föreställa sig hur du haft och har det den senaste tiden, jag önskar dig allt gott i fortsättningen. Hälsningar Rosa stomiterap.
Tack Rosa. Förstå mig rätt när jag nu säger: Jag hoppas vi slipper ha med varandra att göra i fortsättningen. Men om vi kommer att mötas igen, så har jag inget emot att det är just du.
